3 Påsksöndagen

Apg 3:13-15, 17-19 1 Joh 2:1-5a Luk 24:35-38

Vem kan vi lita på?

Världen tycks full av bedragare och lögnare. Både i den stora familjen och i den lilla. Det är plågsamt att upptäcka hos dem man sett upp till. Det får negativa följder för ett lands, för världens och för familjens fred, solidaritet och sammanhållning, men det är inget nytt. Redan psalmisten säger: ”Alla människor sviker”. En annan psalm varnar: ”Lita inte på människor”. Finns det någon att lita på? Låt oss med den frågan lyssna till dagens läsningar.

I första läsningen ur Apostlagärningarna har en lam man botats genom ett ord av Petrus. Folket skockas kring honom och Johannes. De ser dem som mirakelmän. Starka män och ledare blir ofta efterfrågade i svåra lägen. Men Petrus avvisar denna beundran och hänvisar sina landsmän till deras egen tro på ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud”. Det är ingen ny och häftigare gud som Petrus representerar, utan det folket redan bekänner sig till. Så fortsätter han, och nu blixtrar det om hans ord: ”Ni utlämnade och förnekade Jesus inför Pilatus, när han hade beslutat sig för att frige honom”. Så säger han. ”På så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han förutsagt genom alla sina profeter”. Människornas svek och synd gjorde Guds trofasthet ännu tydligare. Den öppnade källflödet för Guds outtömliga barmhärtighet. Den korsfäste uppstod från de döda. Stenen, som genom svek, feghet och bedrägeri förkastades, har blivit en hörnsten till en ny byggnad. Påskens mysterium rymmer tidernas mest hisnande budskap. Men det är samtidigt en bekräftelse på att det Gud har sagt genom sina profeter är att lita på.

I evangeliet berättar Lukas hur svårt det var för lärjungarna att förstå att den korsfäste hade uppstått och stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Liksom besvikelse på människor kan dra ner människan i en destruktiv uppgivenhet. Kan vi lita på någon? Jesus visar på sina genomborrade händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han måste steg för steg öppna deras sinnen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hänt den påsken i Jerusalem är uppfyllelsen av alla profetior under flera tusen års historia med det utvalda folket. Kristi påsk är Guds fullbordade plan med alltsammans. Påsken öppnar källan till Guds hjärta och outtömliga trofasthet. Att dricka ur denna källa är att få tillgång till ständigt nytt liv. Därför ber kyrkan i dagens kollektbön: ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”.

Förnyelse och ungdomlighet, vem vill inte ha det? Inte minst när krafterna sviker. I dagens kultur framstår ungdomlighet som ett ideal. Ungdomlig styrka och skönhet framställs som livets idealtillstånd. Reklamen utnyttjar det maximalt, och obarmhärtigt. Ty när det knyts till utsidan och enbart till det kroppsliga är det djävulens bländverk. Rent förödande blir det när det förenas med förakt och dövhet för den äldre generationens erfarenhet och vishet. Tonåringen stannar i växten och förblir i värsta fall tonåring hela livet. Benedictus knyter ihop generationerna när han säger att de yngre skall ”ära de äldre”. Och de äldre skall ”älska de yngre”.

Ändå finns det något riktigt i denna längtan efter att bli ”ung på nytt”. Tragiken, och synden, är att människan söker den på fel ställe. Det liknar besvikelsen hos den som felaktigt litar på människor. På en enda punkt i historien har åldrandets och besvikelsens kretslopp brutits sönder, i Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Den visar att Gud och hans ord är att lita på. Jesus säger till sina chockerade lärjungar: ”Detta är vad jag sade till er, när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna”. Så drar han de konkreta konsekvenserna: ”Därför skall syndernas förlåtelse genom omvändelse förkunnas i hans namn för alla folk”.

Så ser också vägen ut för den som vill bli en människa att lita på. Det första steget är att upptäcka och erkänna de egna sveken, att hon själv inte varit att lita på, och söka bot för sina egna svek. Vi hörde det i andra läsningen: ”Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig”. Det är när människan får del av hans rättfärdighet och liv, som hon blir ”ung på nytt”. ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är

alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”. Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgänglighet eller åldrandets vedermödor. Också psalmisten ber: ”Överge

mig inte när krafterna sviker”. Men något nytt har kommit till. I vår dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa, en människa som ständigt förnyas. Aposteln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”.

Den som går den vägen vet att hon måste hålla ”hans bud”. Till buden hör att tala sanning och stå för sina ord. Johannes fortsätter: ”Den som säger: ’Jag känner honom’ (Kristus) men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom.” Ändå är vägen att bli en redbar och pålitlig människa inte enbart en fråga om moralisk oförvitlighet. Johannes fortsätter: ”Hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet”. Vägen till redbarhet är en tillväxt i det liv som framgick ur graven den första påskdagen. Det fullbordas när Anden utgjuter kärleken i de troendes hjärtan.

Det ger också vaksamhet när det gäller att ge och få förtroende, vägen till ett kristet sätt att se på och leva tillsammans med sin nästa. Kyrkofäderna kallar kyrkan ett tecken på den ”försonade mänskligheten”. Kan kyrkan erbjuda en värld, befolkad av lögnare och svikare, något bättre än människor som är att lita på? Jesus kallar sina lärjungar vänner.

”Alla som fruktar dig är mina vänner, de som lyder dina befallningar.” Vägen dit är en fullbordad omvändelse. Att vägen är lång betyder inte att den är omöjlig att gå.

Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför säger psalmisten: ”Din nåd är bättre än liv”. Syndaren anar det när han fått sina synder förlåtna och får börja på nytt, utan att längre tyngas av gammal skuld. Vi erfar det när vi läser och lyssnar till Guds livgivande ord, ”allt som står skrivet om mig (Kristus) i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna”. Vi smakar det i den heliga kommunionen.

”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Vi har fått ett hopp, en försmak av det högsta goda. ”Har du inte förstått?”, frågar profeten, ”har du inte hört att Herren är en evig Gud? Han blir inte trött, han mattas inte. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen katastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande och misströsta om Herrens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”.

Jesus fortsatte att älska människan, också under lögner, förräderi, svek och bedrägeri. Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gamla människan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina begär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild”.

Det nya har sin källa i Kristus, den uppståndne och levande. Hans kyrka firar eukaristi för att ständigt bli ung på nytt och därmed också få del av sin Herres pålitlighet och trofasthet.

Amen.