Första söndagen i fastan

1 Mos 9:8-15 1 Pet 3:18-22 Mark 1:12-15

Att sättas på prov

Fastetidens början kan väcka olika reaktioner. Någon reagerar med en trött suck inför talet om fasta, bot, kamp och strid. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bättre minne. De vet att fastetiden ger kraft och glädje, även om det kan ta emot i början. Några är särskilt tacksamma just för denna tid på kyrkoåret. De vill bli påminda om att när människan lägger händerna i knät så glider hon med strömmen och fångas av destruktiva krafter. Den som inte modigt strävar efter det goda upptäcker, till sin fasa, att hon har samverkat med det onda. Det hör till människans gåta att hon måste utöva ett visst våld på sig själv för att bevara sin egen frihet och värdighet. Fastetiden ger hjälp för att bevara oss i friheten.

Men hedonismen, den hållning som ser livets mening i behaglig konsumtion och framgång, kolliderar med fastetidens kärvhet. Hedonisten är som ett litet barn som ramlat och slagit sig. Det vill ha tröst och medömkan. Först så småningom kan barnet lära sig att man måste vara på sin vakt och att man har ett eget ansvar. Hedonisten stannar i växten, hon förblir ett oansvarigt barn och ett lättfångat byte. Hon förlorar både glädje och värdighet. Bibeln kallar det dårskap.

Evangelisten Markus berättar kort och koncentrerat om Jesu frestelse. Han har just berättat om Jesu dop. En röst från himlen hördes: ”Du är min älskade son”. Anden sänkte sig över honom som en duva. I nästa vers skriver Markus: ”Anden drev honom ut i öknen”. Där blir Jesus satt på prov av Satan. Han berättar inte, som Matteus och Lukas, vari kampen består, men Jesus måste ha bestått provet. Markus berättar att änglar betjänade honom – som en hjälte när han tas om hand efter en stor seger. Att han levde bland de vilda djuren kan vara en antydan om en ny skapelse. Profeten hade talat om det rike där ”vargen bor med lammet och pantern ligger vid killingens sida”.

Anden drev Jesus till denna konfrontation, direkt efter hans dop. Men det leder inte till en teoretisk diskussion. Det leder till att Jesus prövas. Det finns en makt som inte gillar att Jesus framträder. Denna makt skall fortsätta att sabotera Jesus ända fram till korset. Djävulen vill få honom att svika sitt uppdrag.

Allt som berättas om Jesus gäller också dem som genom dopet tillhör honom. ”Det går lärjungen som hans mästare.” Samme Ande driver Jesu lärjungar att ta upp kampen mellan ”Anden och köttet”, som aposteln uttrycker det. Det går inte att vara neutral.

Kunde Jesus frestas? Markus har ju i första versen vittnat om att han är Guds Son? För många tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han inte frestas, han som ständigt var ett med Fadern. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Men Gud har blivit verklig människa. Jesu frestelse var inte på låtsas. Hade han inte varit verklig människa hade han inte varit oss till hjälp. ”Vi har en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han antog kropp och själ som varje annan människa. Till själen hör viljan, den mänskliga viljan. Det är den viljan som frestas att vika av från det uppdrag han har fått av Fadern.

Ordet för fresta har en tvåfaldig betydelse. Dels frestelse att synda. Men ordet betyder också prövning. Tydligast märker vi Jesu prövning i Getsemane, där han ber: ”Ta denna bägare ifrån mig. ”Men”, tillägger han, ”inte som jag vill, utan som du vill”. Han frestas och prövas, men överlåter sig åt Faderns vilja. Prövningen var verklig. Att Jesus också är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. I Getsemane upprepar han bönen tre gånger innan kampen är över. I öknen fanns det ingen annan tröst än bönen. Men allt sker för vår skull, för att vi skall få hjälp i frestelsens och prövningens stund. Vid altaret i denna mässa skall vi snart sjunga: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”.

Liksom han på korset bär våra synder i sin egen kropp, utsätts han för våra frestelser och prövningar. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Aposteln Johannes säger: ”Kristus som är i er, är större än han (Satan), som är i världen”.

Psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi, särskilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet, om farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”. Det är bilder för olika frestelser och prövningar. Ormen kommer listigt krypande. Lejonet försöker skrämma med sitt rytande. Leda och missmod ”i middagshettan” frestar till missmod och uppgivenhet. Samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig… Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”. Genom detta mäktiga beskydd får lärjungen kraft att ”gå fram över lejon och ormar”. Det är Kristi lärjungar som skall ”trampa på vilddjur och drakar”.

Därför måste vi lära oss att skilja mellan andarna, lära oss genomskåda de förrädiska halvsanningarna, avslöja både de överdrivna kraven och det förföriska talet om människans svaghet (”jag kunde inte stå emot” – ”kunde? Försökte du ens? Bad du om hjälp?), lära oss skilja mellan legitima behov och själviska begär, mellan trender i tiden och den sunda katolska läran.

Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma trista gamla tema, det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära, makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver); vad ögonen åtrår (i stället för vad ögat med glädje får se), vad högfärden skryter med” (i stället för en sund stolthet och tacksamhet över egna och andras gåvor). Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Det första vapen vi behöver är att inte bli förvånade. Hela jordelivet står under frestelsens och prövningens villkor. Det är ett mänskligt adelsmärke att kunna frestas, ett privilegium. Ju närmare Gud, desto svårare kan prövningen bli. Helgonen vittnar om svåra prövningar.

Det andra vapnet är att avvisa frestelsen. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Inte gripas av rädsla och klenmod, inte underskatta den kraft vi bär på. Anden driver lärjungen in i prövningen för att frigöra den kraft hon fått i dopet. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob.

Det tredje liknar den änglahjälp som Jesus fick. Att lita på Guds hjälp. Inte heller bli liggande när vi fallit, utan resa oss direkt och be om hjälp att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”.

Den som medvetet går in i fastetiden utlovas glädje av den helige Benedictus. Låt oss med helig fasta och den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken!

Amen.