KYNDELSMÄSSODAGEN – HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Att bli och förbli seende

När vi hör om den gamla Symeon med Jesus i sina armar ser vi en bild, en ikon, som utstrålar värme och närhet, tillgivenhet och skönhet. Människan Symeon får hålla den gudomliga gåvan i sina armar. Hans ögon ser det han väntat på i hela sitt liv. Han kan be sitt livs aftonbön. Vem är så blind och hårdhjärtat att hon inte gläder sig över den bilden? Hon vill rentav vara i Symeons ställe när hon skall avsluta sitt eget liv och med Symeon kunna säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”.

Hur finner människan vägen genom livet så att hon kan avsluta det på samma sätt som Symeon avslutade sitt? Människans liv är inte tänkt att levas i fruktan för döden, som vi hörde i andra läsningen, utan i väntan på dess fullbordan i den eviga friden. Evangeliet förkunnar det goda och glada budskapet genom att måla denna bild för våra ögon. Så att Gud kan säga till sin skapade varelse: ”Du är en god och trogen tjänare: gå in i din Herres glädje”.

Det är inga tomma löften, inte fagra ord utan täckning. Andra läsningen betygade att dödens herre, djävulen, har besegrats. Han har förlorat sin kraft. Gud har gett oss vanmäktiga och dödliga varelser en barmhärtig och trogen överstepräst som har offrat sitt liv för att befria människan från hennes värsta fiender, synden och döden, och ingjuta i henne ett välgrundat hopp om den eviga friden.

Men den sekulära människan, även den som nu och då lockas av andlighet, är rädd att tänka på döden. Hon väljer att tänka på annat och sitter kvar i dödsfruktan. Må du därför be om mod att lyssna, och om Andens hjälp att se vägen som ger detta hopp.

Det sägs om Symeon att han var rättfärdig och from, och väntade på Israels tröst. Han levde i det förbund som Gud ingått med sitt folk. Han visste att Herren skulle komma till sitt tempel. Det hade han hört av den profet som också vi hörde i första läsningen, profeten Malaki, Gamla Testamentets sista bok. Vårt tempel är den heliga Kyrkan. Kyrkans Herre, Jesus Kristus, kommer till sin Kyrka genom sitt ord och de når människans öron. Det är inte vilka ord som helst. De är fyllda av kraft genom den helige Ande. Det står om Symeon att ”helig Ande var över honom”. Han hade låtit Guds ord tränga in i och prägla hans liv. Nu låter han sig ledas av Anden till templet och möter föräldrarna och känner igen barnet. Andra som stod bredvid honom och såg samma barn, såg ingenting. Symeon hade lyssnat ordentligt till profetens ord om den Herre som skulle komma. Profeten hade fortsatt med en fråga: ”Vem kan uthärda” när Herren kommer. Vem kan bestå?” Profeten hade talat om rening och luttring för att kunna bestå och för att rätt kunna frambära offer. Den reningen sker när människan låter Guds ord avslöja hennes synder och bli renad genom förlåtelse och bot. Det är smärtsamt, men hälsosamt. Därför finns en biktstol i varje katolsk kyrka. Det är ytterst ohälsosamt, ja livsfarligt, att gå till den heliga kommunionen utan att först ha bekänt sina allvarliga synder. Den reningen behövs för att se vad Symeon såg, att det var en frälsare som Symeon höll i sina armar. Profeten Malaki liknar den renande förberedelsen vid en ängel som bereder väg för Herren. Ju tydligare människan ser sig själv, desto klarare ser hon vem Symeon håller i famnen. Det är helt dolt för den som inte tror, men det blir allt dunklare för den troende som inte lär känna sig själv. Det kan hon inte ens med psykologins hjälp. Det kan hon bara med Andens hjälp. Därför måste hon lyssna, bli stilla och låta Anden upplysa henne. Gång på gång och allt djupare måste Anden bearbeta det tröga och ovilliga hjärtat.

Symeon sade till Maria att barnet skulle väcka strid. Det är striden mellan Anden och köttet i människans hjärta. Många ger upp på halva vägen och kommer på fall. Anden avslöjar inte bara de yttre synderna. Anden låter också människans tankar i dagen. Avund, girighet, självömkan, bitterhet, äregirighet och högmod. Människan kan använda hela sin uppfinningsförmåga för att hålla sanningen borta och därmed avvisa Anden. Den oundvikliga följden blir att friden viker och fruktan för döden växer till.

Medan den som låter sig ledas av Anden får, likt Symeon, sina ögon öppnade inte bara för sitt elände, utan för den frälsare som Symeon håller i sina armar. När människan ser det finns ingenting som kan skilja henne från friden. Ingen makt i världen. Hon ser varken sin förtvivlan eller sitt högmod. Hon ser Jesus och får smaka friden.

Evangelisten Lukas berättar också om Hanna, prästdottern som varit gift i sju år, men sedan levt som änka och nu var 84 år. Det står att hon ”aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön”. ”Just i den stunden kom hon fram, tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse”. Hon lämnade inte templet, står det. Också den som har sett och som lever i hoppet måste förbli i bönen, aldrig riktigt lämna den. Ty djävulen är visserligen besegrad, men hans dödsryckningar fortsätter att fresta och pröva. Hanna ger en skymt av det gudsvigda livets kallelse. Att hålla ut i lidande, bön och hopp. Också när allt hopp tycks ute. Andra läsningen berättar att vi har en trogen Överstepräst ”eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas”. Kristi verk fullbordas genom Anden i dem som följer Jesus. De växer till och fylls av styrka och vishet.

Evangeliets bild av Symeon med barnet i sina armar fullbordas när han läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga kommunionen. ”Gud har lyst upp mitt hjärta”, säger aposteln. När och hur den troende erfar det, det råder hon inte över. Men hon kan vänta och hoppas. Som Symeon och Hanna.

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Inte heller Maria förstod allt från början. Också hon måste gå trons och hoppets väg. Som också är lidandets väg. Hon står vid korset och får sedan ta emot sin döde son i sina armar. För att dela smärtan och lidandet med alla plågade och lidande. Bilden av Symeon med barnet i sina armar fullbordas av bilden av Maria med den döde Sonen i sina armar.

Hon är en bild för kyrkan, som bär fram allt mänskligt lidande i mässans heliga offer. Den renhjärtade ser det kyrkan ser i varje mässa: ”Se Guds lamm som borttager världens synder.” Symeon hjälper de troende att bli och förbli seende: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Amen.