TREDJE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jon 3:1-5,10 1 Kor 7:29-31 Mark 1:14-20

Trefaldigt uppvaknande – in i ljuset

Vad händer när en människa vaknar ur sömnen? När hon gnuggat sömnen ur ögonen kan hon börja höra, se och röra sig. Hon kan använda sina sinnen. Hon stiger ut i en värld som hon på sin höjd kunde drömma om när hon ännu sov. Skillnaden mellan sömn och vaket tillstånd är som mellan mörker och ljus, nästan som mellan död och liv. Aposteln Paulus hänvisar till denna skillnad när han förkunnar evangeliet och säger: ”Vakna, du som sover!” Trots att de inte sover i fysisk mening försöker han väcka dem. Han talar till dem som sover i andlig mening. ”Det är dags för er att vakna”, säger han, ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” – Alla de tre läsningarna i dagens mässa har samma budskap. De vill väcka dem som på olika sätt är sovande, trots att de i yttre mening är vakna. Må vi be om vidöppna öron och Andens hjälp för att vakna upp ur den andliga sömnen!

Profeten Jona sändes till den stora staden Nineve. Gud hade fått nog av dess ondska. Han sänds för att predika omvändelse. Det var ett kärvt budskap. ”Det dröjer 40 dagar, så skall Nineve bli förstört.” De skulle förbli i mörkret om de inte omvände sig från sin synd. Men det oväntade inträffar. Folket tog emot budskapet. Det står att de trodde på Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i sorgdräkt från den högste till den lägste. De lät sig väckas ur sömnen, de såg sina synder och vände om från sin onda väg. Så står det att Gud ”avstod från det han hade hotat med”. En annan profet säger ”Gud vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva”. Profetens budskap väckte dem ur sömnen.

Det är det första uppvaknandet. Det sker inte främst genom att människan bestämmer sig för att bli en bättre människa. Människan vaknar till liv genom att lyssna till Guds ord. I psaltaren hör vi: ”Idag om ni får höra hans röst må ni inte förhärda era hjärtan”.

När vi kommer till evangeliet är det ett steg vidare. Jesus förkunnar inte bara omvändelse. Han säger att Guds rike är nära. Han upprepar det profeterna har sagt: ”Omvänd er”, men tillägger: ”tro på evangeliet”. Evangelisten Markus säger dessförinnan kort att Johannes Döparen har blivit fängslad. Herodes var inte lika beredd att lyssna till profeten som Nineviterna var. Johannes står i samma rad av profeter som Jona. Men Jesus förkunnar något utöver profeterna. Han säger att ”tiden är inne och att Guds rike är nära”. Guds rike har ett långt starkare ljus än lagen och profeterna. Guds rike är det tillstånd där Gud och hans vilja råder, helt och fullt. Med ett ljus sju gånger starkare än solens ljus. Att öppna sina öron för Kristi ord är att väckas ur mörkret till Kristsi ljus. Det är detta ljus som drabbade Paulus på Damaskusvägen och som gjorde honom blind. Det är detta ljus som fick lärjungarna på Förklaringsberget att bländas och falla ner i förskräckelse. Den som skymtat det minsta av detta ljus förstår att han hittills har levt i mörker, likt en sovande. ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni blivit ljus”, säger Paulus. Men också det ljuset får människan del av genom att lyssna, lyssna till Guds ord. Nineviterna behövde inte särskilt stark tro för att se sin ondska. Här behövs mera tro. Men Jesu ord ljuder fortfarande för den som lyssnar: ”Omvänd dig och tro på budskapet”.

Utan detta budskap är livet en väg till döden. Tiden krymper och vi skall snart dö. Men evangeliet vänder om denna lag, så att människans liv blir en väg från död till liv. Många troende hukar inför frågan varför världen inte blivit bättre efter 2000 års kristendom. Men sanningen är en annan: ”Det är inte så att kristendomen har prövats och befunnits kraftlös. Sanningen är att den har befunnits för svår och därför inte har prövats”. ”Christianity has not been tried and found wanting; it has been found difficult and not tried.” – (Chesterton) Och det svåraste är att tro. Det kan bara ske genom att lyssna på Jesu egna ord, förmedlade genom den hans befullmäktigade ombud. ”Idag om ni får höra hans röst må ni inte förhärda era hjärtan”.

Att det var något omvälvande, som att vakna ur sömnen, märker vi när Jesus kallar sina första lärjungar. Markus berättar kortfattat och utan broderier. Jesus går utmed Galileiska sjön och får se Simon och hans bror Andreas, som höll på med sina kastnät. Jesus säger:

”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Så berättar Markus: ”och de lämnade genast sina nät och följde honom”. Samma sak händer med bröderna Jakob och Johannes. De lämnade sin far Sebedaios och följde Jesus. Tron stannade inte i en teori eller en privat uppfattning. Deras tro skulle prägla hela deras liv. De steg upp ur sömnen och börja leva. De tog ett beslutsamt steg, men det var ett svar på en kallande röst. Vi får nåden att höra samma röst i evangeliet: ”Kom och följ mig!” – ”Idag om ni får höra hans röst må ni inte förhärda era hjärtan”.

I den andra läsningen har det gått ett par decennier. Paulus skriver till den kristna församlingen i Korint. De bekänner förvisso tron på Kristus, men problem har tillstött och ljuset har bleknat. De har börjat somna in på nytt. Inte helt, men den första kärleken har slocknat. De har långsamt börjat anpassa sig till vad aposteln kallar ”världen”. De köper och säljer, de gråter och gläder sig över små och stora ting, de lever i äktenskap, men allt tycks också kunna bli en avgud. De har låtit sig bindas av sådant de en gång bröt upp från. Avfall sker oftast i små steg. Aposteln förmanar dem att leva i världen, men inte av den. Själv säger han i ett annat brev att han kan leva fattig eller i överflöd, men det bekommer honom inte, det bringar honom inte ur fattningen. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger han. Han har lärt sig att hålla sig vaken. Vad som än händer är han nära Jesus.

”Kom och följ mig.” Det är ett kraftfält att stiga in, en nåd att tugga i sig. Det sker dagligen, som Luther säger, eller också tonar den bort. Ett beprövat sätt att lära sig det är att be rosenkransen, men tidegärden i klostret är samma skola. Jesu liv blir inte bara händelser i det förflutna, utan något att imitera, att efterfölja. Lärjungen förenar sitt liv med Jesu liv, med hans födelse och uppväxt, med hans gärningar, med hans ångest, smärtor, smädelser, lidande och korsbärande. Men då sker ett utbyte. Jesu liv rinner in i lärjungens liv. Också motgångar och orättvisor förvandlas till redskap. Lärjungen tar dem i sin tjänst för att efterfölja Jesus.

Då är Guds rike nära. Tiden krymper, som aposteln säger. Det hotfulla förvandlas till ett gott budskap. Gråt eller glädje får inte makt över Jesu sanna lärjungar. Världens elände får inte sista ordet. De lever i världen, som om de inte gjorde det. De har redan en fot i sitt rätta hemland. De följer Jesus också i uppståndelse och himmelsfärd. Med Maria lyfts de in i det allt starkare ljuset.

Samma utbyte sker när lärjungarna läser och lyssnar till Guds ord. De läser för att bli rättvända, för att förvandla destruktiva tankar till Kristi tankar, för att bli ett med det ord de tuggar i sig. De fullbordar sin omvändelse. Inte som ett eget projekt, utan i förtröstan på den Herre de följer tätt i spåren.

Nineviterna vaknade upp och omvände sig från synden genom Jonas förkunnelse. Jesus förkunnade Guds rike och de som följde honom började ett nytt liv. De som fortsätter att lyssna upptäcker att Jesus är med dem varje dag. Men lyssnaren kan glömma allt.

”Idag om ni får höra hans röst må ni inte förhärda era hjärtan”.

Kulmen nås i eukaristin. De troende lyssnar sig in i ljuset. ”I ditt ljus ser vi ljus.” De tar emot de genomlysta gåvorna i den heliga kommunionen. De ser och smakar Herrens godhet. Mitt liv i hans, hans liv i mitt, för att allt skall förvandlas och förhärliga Gud.

Amen.