Söndagen efter Trettondedagen

HERRENS DOP

Jes 55:1-11  1 Joh 5:1-9  Mark 1:7-11

Döpt till evig glädje

Vi har firat jul, Kristi födelses fest. En vecka senare firade vi barnets jungfruliga moder. Igår följde vi de första hedningarna till det nyfödda barnet i krubban. Idag firar kyrkan Herrens dop. Inte för att Jesus behövde döpas, utan för att vi skulle få insikt om varför han föddes. Han föddes som ett människobarn, för att vi skulle födas som gudabarn. Det sker när människan döps.

Julen kallas nova nativitas, den nya födelsen. Julen fullbordas när människan föds på nytt i dopet och kan leva ett nytt liv. Att Herrens dop firas i närhet till Jul och Trettondedag har därför ett inre samband. Dopet renar människan från hennes synder och föder henne till ett nytt liv, det liv som Kristus förde till jorden för att ge människan del av.

Glädjebudet som förkunnades för herdarna den första julnatten, den glädje som fyllde de vise männens hjärtan, den glädjen blir kyrkans och den döptes glädje. Människans och kyrkans innersta väsen blir glädje. Dopet ger människan en outplånlig vattenstämpel, en stämpel av gladje i hennes väsens djup. Också den förlorade sonen som hamnat bland svinen förblev son. När han kom till besinning kom han till “sig själv”. När han bröt upp, gav han sig inte bort utan hem. En psalm utropar frimodigt: “Glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn”.

Bilden av Herrens dop är en ikon. Den visar dopets outtömliga storhet och rikedom. Jesus döptes för att visa vad han vill ge människan. Jesu dop föregriper hans påsk, där han besegrar synden, döden och djävulen, och uppstår från de döda. I en antifon sjunger kyrkan redan denna dag: “Ormens huvud krossades av Frälsaren i Jordan, och han ryckte oss ur djävulens våld.” Dopvattnet renar från ursyndens skada. När den döpte stiger upp ur dopgraven eller begjuts med dopvattnet öppnar sig himlen och Anden sänker sig över henne och föder henne på nytt. Faderns röst säger till den döpte samma ord som rösten från himlen sade till Jesus: “Du är min älskade son, du är min utvalde”. Gud sager till den döpte: ‘Jag älskar dig’. Jesus var Guds Son till sin natur. Fadern bekräftar Sonens eviga väsen. I dopet får människan barnaskapets gåva av nåd. Det sker genom Guds röst och kraftfyllda ord. “Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Orden verkar vad de sager. Redan genom profeten har vi hört det: “Det ord som utgår ur min mun skall inte återvända till mig fåfängt, utan att ha verkat vad jag vill och utfört det som jag hade sänt ut det till”.

Denna dag påminner Kyrkan sina barn: “Glöm inte din värdighet som döpt!” Glöm inte den glädje, som ingjutits i ditt innersta genom den helige Ande som har givits dig i dop och konfirmation! Varje kväll sjunger systrar och bröder i alla benediktinkloster: “Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i överflöd”.

Du som hör detta, kanske anar du att du glömt det viktigaste i livet. Det är Anden som försöker nå dig. Låt inte den aningen lämnas utan svar! Stanna inte i känslan utan sök din Herre i hans ord och i bönen! Den som fått en gåva har ett ansvar. Den som fått en himmelsk gåva, men glömmer den, kan förlora den för evigt.

Du som trasslat in dig i fåfängliga företag och syndiga handlingar. Rannsaka dig och sök förlåtelse för dina synder. Biktens sakrament betyder att få dopets renhet och glädje tillbaka.

Du som inte begått några grova och yttre synder, men ändå inte är glad – kanske liknar du den hemmavarande sonen i liknelsen, han som levde i yttre anständighet och lydnad, men var så blind för sitt eget högmod att han inte ens kunde glädja sig över att hans broder hade hittat hem. Fadern går också honom till mötes och säger: “allt mitt är ditt”. Bed Anden att upplysa dig!

Du som fått smaka Herrens godhet och under andens fattigdom fötts på nytt, men som nu prövas och lever i nattens mörker. Håll ut i hoppets bön! Det är i prövnigens mörker som Herren tänder sitt klaraste ljus – försmaken till det bländande ljuset och den eviga glädjen.

Amen.