TRETTONDEDAG JUL – EPIFANIA

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12 

Vägen till den stora glädjen

”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar Matteus. Redan under julnatten hörde vi Lukas berätta att julens budskap var ett glädjebud. Herdarna fick höra det av en ängel: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tretton dagar senare, hör vi hur de tre stjärntydarna får del av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hemland, förmodligen i Babylonien, ung. nuvarande Irak, först till Jerusalem, sedan till Betlehem och huset där barnet var. De hade förstått att stjärnan var ett tecken på att en konung hade fötts och de lät sig ledas tills de fann vad de sökte. Den glädje som ängeln förkunnande för herdarna fyllde nu de vise männens hjärtan. Redan profeten Jesaja hade förutsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bäva och vidga sig”.

Varje människa längtar efter glädje och lycka. Människan är inte skapad för sorg och bedrövelse, utan för glädje. Men någon har lagt hinder i vägen. Ändå har hon längtan kvar. De flesta vet dock hur svårt det är att finna glädjen och hur lätt det är att förlora den. Vi anar att den glädje evangeliet utlovar är något mera än den ytliga och tillfälliga glädjen om vilken ordspråket säger: ’Snabbt vunnen, snabbt försvunnen’. Någon tänker att denna glädje bara är få förunnad. Men ängeln sade till herdarna att glädjen gällde ”hela folket”. Talar ängeln sanning, så borde det vara varje människas högsta prioritet att söka och finna denna glädje. Den bistra verkligheten är att många inte alls känner den och att de som fått smaka den, också om de gått i kloster, ofta lider brist på den. En munk berättar om en väldig beklämning och oförklarlig melankoli som kan drabba honom. Alla källsprång tycks torka ut och han står ens ut inte med att stanna i sin cell. Bönen blir en lösdrivare och själen känns steril.

Hur finner människan den glädje som förblir? Vilka är hindren? Kan de vise männen visa vägen?

De vise männen bröt upp och sökte. De nöjde sig inte med att diskutera det sällsamma fenomenet på himlen. Det gav sig av på en lång och riskabel resa. Deras företag blev kanske både ifrågasatt och förlöjligat av kolleger, vänner och den egna familjen. Men de lät sig inte hindras. Den sanna glädjen kommer inte flygande i munnen på den late och räddhågade. Den måste sökas.

Inte heller sökte de i blindo. De kan mycket väl ha känt till profetian i fjärde Moseboken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. (Den som vill läsa om den historiska bakgrunden till dagens evangelium hänvisas till vår förre påve Benedikts bok ”Jesus från Nasaret”.) Kanske hade de också hört om löftet till Juda, en av patriarken Jakobs tolv söner, som fick denna välsignelse av sin fader: ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad.” De vise männen lät sig styras av de ord de hört ur judarnas heliga Skrift. Vi märker det när våra stjärntydare kommer till Jerusalem. De lyssnar till hur de skriftlärda finner svaret på frågan var Messias skulle födas. Profeten hade sagt: ”Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall de komma en hövding, en herde för mitt folk Israel”.

Det första hindret på vägen till den stora glädjen är okunnighet om Gud och om Jesus Kristus.

Men också den som har kunskap kan övermannas av tröghet och lockas att söka på fel ställe. Annat än den heliga Skrift, bön och den heliga mässan tar över. Botemedlet lyder: ’Ju mera trög, desto mera trägen’. Bristande glädje kan bero på att man lämnat ut sitt inre åt främmande och världsliga inflytelser. Det var det första svar som vår o-glade munk fick. De vise männen är våra förebilder när de låter sig ledas av Guds ord, symboliserat av stjärnan. Deras iver att lyda Guds ord övervann både okunnighet och tröghet.

När de vise männen kom till Jerusalem och deras fråga väckte oro i staden hade de själva kunnat dras in i debatter och pratande. I stället lyssnar de bara till vad profeten sagt och fortsätter lugnt sitt sökande. Inte heller återvänder de till Herodes utan tar en annan väg hem till sitt land. De hade förstått att den vägledning de fått måste följas målmedvetet. Ingenting får hindra. Människan kan inte tjäna både Gud mammon. Ingen kan förvänta sig glädje, som samtidigt låter ogräs växa i det egna hjärtat. Gud lämnar inte synden i fred, och det kan kännas plågsamt att höra det, men orsaken är Guds omsorgsfulla kärlek. Han vill ge människan den riktiga glädjen. Därför uppmanas syndaren att göra bot och bättring. Om det första hindret heter okunnighet och tröghet att läsa och bedja, så heter det andra oviljan att vända om från synden.

När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje. Redan sökandet gav glädje. Gud såg att deras hjärtan var uppriktiga. Vi märker det, när de faller ner och tillber barnet. De visa och rika faller ödmjukt ner inför det fattiga barnet. Hos dem tycks också det tredje hindret vara undanröjt, högmodet. Detta hinder drabbar särskilt den som kämpat ivrigast. Den högmodige är aldrig riktigt glad. Medan den ödmjuke får leva i ständigt växande glädje.

Stjärntydarna faller ner och tillber, med pannan mot marken. Så gör man bara inför en gudomlig konung. Också gåvorna talar samma språk. De är tecken som talar om mottagaren. Guldet visar att barnet är en konung. Rökelsen att det är en gudason och överstepräst. Myrran föregriper hans lidande, död och begravning.

De vise männen visar att hindren till den stora glädjen kan övervinnas. Både trögheten att söka, benägenhet att synda och det envisa högmodet. Barnet i krubban är större än universum, säger Benedikt XVI, starkare än alla hinder.

När sikten klarnar förstår den uppriktige sökaren att han själv är sökt. Det är Gud som drar människan. Han har sänt sin Son till jorden för att dra människan till himlen.

Han vill fylla våra hjärtan med den stora glädjen, försmaken till den eviga glädjen.

Amen.