DEN HELIGA FAMILJEN

1 Mos 15:1-6;21:1-3 Hebr 11:8,11-12,17-19 Luk 2:22, 39-40

Kan man tro på familjen?

Denna söndag har som tema Den heliga familjen, men de två första läsningarna tycks mest handla om tron, särskilt Abrahams tro. Vi hörde om Abraham att han trodde på Guds löfte om en avkomma, trots att han och hans hustru Sara var ”överåriga”. Han litade på Guds löfte om ett barn, som skulle växa till ett folk lika talrikt som stjärnornas antal på himlen och sandkornen på havsstranden. Abraham kallas ”trons fader”. Han blev fader till både Gamla och Nya förbundets folk. Också muslimerna bekänner sig till Abrahams tro.

I tro hade Abraham brutit upp till ett främmande land. I tro fick han kraft att avla en son, denne man som var ”så gott som död”. Familjens situation i västerlandet kunde sägas vara ”så gott som död”. Familjen har attackerats under lång tid ingen kan blunda för följderna. Vi behöver en tro på familjen, lika stark som den Abraham hade.

Kan den heliga familjen hjälpa oss? Den målar knappast någon romantisk familjebild för våra ögon. Josef var inte barnets biologiska fader. Familjen var fattig. Barnet fick födas utanför alla medicinska och sociala skyddsnät. Familjen måste nattetid fly till främmande land. Det är alltså ingen glättigt lyckad familjebild som kyrkan framställer.

Inte heller fanns det någon skylt i Nasaret som talade om att här bor ”den heliga familjen”. Anonymt och i all stillhet levde familjen där, som alla andra familjer. Maria lärde sin son de vanliga bönerna. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. På sabbaten gick de till synagogan. Vår fantasi får inte mycket material för hur deras familjeliv såg ut. Hans mor gömde och begrundade i sitt hjärta. Vad Josef tänkte vet vi ingenting om. Sannolikt dog han någon gång under Jesu uppväxt och Jesus övertog kanske ansvaret som familjeförsörjare. Men i stort är det trettio tysta år.

Men just här ligger familjens storhet och hemlighet. Bortom det sensationella och i yttre mening framgångsrika. Familjen är lika ödmjuk som jorden, i vilken fröet växer till. Familjen är jordmånen för den växande människan. Det ger varje familj en helig uppgift och kallelse. Familjen har en tyngd och en betydelse som ingen social ingenjörskonst och inga politiska värdegrunder kan ersätta. Familjen fanns där långt före staten. Familjen, inte individen, är urcellen för den mänskliga gemenskapen. Redan eftertanken vet att varje människa har en far och en mor att tacka för att hon lever. Varje sund kultur vet att vi är skyldiga våra föräldrar respekt, heder och omsorg – hur stora svagheter de än har eller har haft. Många som har annan kulturell bakgrund förvånas över hur de äldsta i vårt land lämnas ensamma på institutioner. Varje trogen far och mor är ju värd ett nobelpris. Samtidigt vore det ett sabotage att försöka leta fram värdiga pristagare. Vad stort sker, det sker tyst. Ju mer kyrkan har förstått Jesu hemlighet desto mer har hon också velat hedra och vörda Josef och Maria.

Jesus kommer inte ner till jorden som en fix och färdig människa. Gud växer till i en vanlig familj. Här skymtar föräldrarnas höga kallelse. Det vanliga är upphöjt och helgat till ett heligt sakrament. Enheten mellan man och hustru bär på en särskild nåd, som makarna dagligen ger åt varandra och åt sina barn när de lever i trohet och kärlek. Familjen är barnets första ”kyrka”, där föräldrarna förkunnar tron genom sina ord och sitt exempel. Därför är föräldrarnas arbete och möda, deras oro och bekymmer, omslutna av kyrkans och den heliga familjens särskilda förbön.

Ingen stat kan i normalfallet ersätta det familjen är och gör. Familjen är vad Benedictus säger om klostret: ”en skola i Herrens tjänst”, en skola i konsten att leva som människa. Familjen är grundskolan, där barnet lär sig de fundamentala mänskliga dygderna, klokhet, rättvisa, mod och måttlighet. Därför säger kyrkan till politikerna: Det är er skyldighet att skydda och främja familjen! Det är en skyldighet som påverkar hela samhället. Man kunde tillägga att det också skulle vara nationalekonomiskt lönsamt, men det hör nog inte hemma i predikstolen.

Vad skulle inte kunna ske om de många osäkra och frånvarande fäderna i vår tid vågade ta Josef som sitt föredöme? Till varje familj säger kyrkan: Glöm inte din värdighet! Den kan se hopplös ut, ”så gott som död ut”, men den bär på en gudomlig kraft. Varje familj rymmer Guds plan för hela den mänskliga familjen.

Vi ser det i den lilla familjen i Nasaret. Marias närhet till Jesus ger henne del i sin sons levnadsöde. ”Också genom din själ skall ett svärd gå”, säger den gamle Symeon. Är inte detta ett tröstens och styrkans ord till alla mödrar och fäder som ser sina barn gå oväntade eller vilsna vägar? Så att de inte ger upp och abdikerar från sin uppgift, men inte heller grips av panik och tar till okloka metoder. Att både ge barnen den frihet Gud har gett dem, och ändå inte svika sin skyldighet att fostra och vägleda. Föräldrarna har en gudagiven fullmakt och auktoritet. Ordet auktoritet, som många tvekar inför idag, är kidnappat av fienden och uppfattas som auktoritär maktutövning. Men auktoritet är släkt med ordet för att växa. Att utöva auktoritet är att hjälpa den andre att växa.

Vem kan trösta och ge bättre råd än Maria, hon som fortsatte att överlåta sig, också när hon inte förstod sin Sons väg? Maria kan trösta och försona barn och föräldrar med varandra. Det är ju inte bara barnen som är olydiga eller går felaktiga vägar. Många föräldrar har dåligt samvete i förhållande till sina egna barn. Många barn har svårigheter att förlåta och försonas med sina föräldrar. Ett första steg på väg till försoning är att anförtro sig till Maria, till henne som lät svärdet gå genom sin egen själ. Maria och Josef är familjens bästa vänner och starkaste skydd. Det barn de såg växa upp var förvisso en unik gåva, men ett tecken på Jesus vill vara närvarande och växa till i varje familj, både med sin tysta närvaro och med sin försonande kraft.

Jesus, vår frälsare, lät sig födas och växa upp i en mänsklig familj. Den heliga familjen bereder mark för att tro på familjen. Därmed är varje familj, trots all sin bräcklighet, ett hoppfullt tecken. Både för den lilla familjen och för den slutliga och allt omfattande familjen i Guds eviga rike.

Amen.