21 Söndagen under året

Jes 22:19-23 Rom 11:33-36 Matt 16:13-20

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap!

För bara ett tiotal år sedan kunde man offentligt i vårt land debattera frågan vem Jesus var. Debatten kunde rentav bli intensiv. Jag undrar om en debatt om Jesus kan uppstå idag. Relativismen har snabbt och effektivt trängt bort sanningsfrågan från torget. Varför skulle man fråga, om det inte finns något svar? Det är samma tid och kultur som berövar människan hennes liv och värdighet, både i livets början och dess slut. I ett europeiskt land, tidigare ansett som katolskt, avlivar man idag demenssjuka, också utan deras eget samtycke. Där sanningen förnekas, trampas snart också människans okränkbara värdighet under fötterna. Enkelt uttryckt: Vad vi tror om Jesus avgör om vi skall överleva som en livsbejakande samhällsgemenskap eller inte. Ändå är det inte i sanningsfrågan jag vill börja i utan i förundran. När sanningsfrågan är eliminerad förlorar människan också förmågan att förundras. Allt slutar i leda och tomhet.

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!” – så utbrister aposteln Paulus i dagens andra läsning. Han samlar det hela i den hisnande utsagan: ”Av honom och genom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Guds storhet och ofattbarhet, att människan av sig själv inte kan förstå Gud, kulminerar i förundrad tacksägelse och tillbedjan: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!” Sanningen kulminerar i förundrad tillbedjan.

Samma utrop är motiverat inför dagens evangelium med det kända ordet om Simon Petrus som klippan, på vilken Kristus bygger sin kyrka. Högtidligt deklarerar Jesus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” Katolsk tro hänvisar till detta ord för sin övertygelse om påven som Petri efterträdare och därmed som hela kyrkans herde och som ”grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och de troende”. (Katolska Kyrkans Katekes 881, 882)

Somliga kristna utanför den katolska kyrkan ser idag med större öppenhet än tidigare mot påvens ämbete, vi märkte det i fjol när påven Franciskus besökte oss, medan andra kallar påvens ställning för det största hindret för att nå enhet mellan de kristna. Många försöker ge goda råd om hur stötestenen skall röjas ur vägen och göra påvens ämbete mera acceptabelt.

Tolkningen av Jesu ord till Petrus har skiftat under historiens gång, också bland katolska utläggare. Inte alla kyrkofäder, varken i öst eller väst, såg detta ord som ett stöd för påvens primat i vår mening. Samtidigt finner man idag protestantiska bibelutläggare, som menar att ordet verkligen gällde Petrus, och inte bara syftar på hans tro och bekännelse, vilket reformatorerna på 1500-talet hävdade.

Det är förunderligt att det är Petrus som får avlägga bekännelsen till Jesus som Messias och den levande Gudens son. Det är inte en röst från himlen utan fiskaren Petrus, som förkunnar vår tros centrala bekännelse. Ändå tror sig inte Petrus känna Herrens tankar, ännu mindre försöker han upplysa honom om vem han är. När han senare försöker vara sin Herres rådgivare blir han strängt tillrättavisad. Det han säger har han inte tänkt ut på egen hand. Inte heller är det resultatet av någon opinionsundersökning, inte ens bland apostlarna. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen människa har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Tron är en gåva, som uppenbaras från Gud genom den helige Ande. Ändå kommer den inte till oss som en bok eller en katekes direkt från himlen. Den förmedlas till oss av en människa. Det är Petrus, med sin entusiasm och sina uppenbara svagheter, som får formulera tron och bekännelsen. Sedan dess har kyrkan en mänsklig röst och ett mänskligt ansikte, med alla de risker detta innebär. Men den risken tycks Kristus ta. ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. ”Min kyrka”, tillägger han. Det förblir Kristi kyrka, inte påvarnas. Liksom klostret tillhör Kristus, inte abboten. På Petri stol har det suttit både helgon och syndare, men inte ens de mest klandervärda påvarna i historien har lyckats omintetgöra henne. Det allra mest förunderliga med kyrkan är ju att hon fortfarande består och lever, trots hennes många brister och synder. Någon frågade hur stor arme det skulle behövas för att krossa kyrkan och fick svaret att påvar och präster redan har försökt i tusentals år, och ändå inte lyckats.

Även om alla apostlarna får sitt uppdrag från Kristus, så är det Petrus som görs till grundsten i kyrkan. Binde- och lösenyckeln ges på ett särskilt sätt åt Petrus, samtidigt som den är given åt hela kyrkan. Nycklamakten hörde vi om redan i första läsningen, där förvaltaren hade nyckeln till stadens skatter. Endast han kunde öppna och stänga. Denna nycklamakt tillämpas nu på det nya templet, Kristi Kyrka, som öppnar dörrarna till himmelrikets skatter för oss. Men också binder och låser dörren för den som framhärdar i allvarlig synd och falsk lära. Påven och biskoparna förmedlar till oss den tillförlitliga tron. Det betyder inte att kyrkan skulle vara Herrens rådgivare. Däremot har hon hans uppdrag att tolka och utlägga den tro som givits henne. Den fullmakt Kristus fått av sin Fader, lägger han i Petri och apostlarnas händer. Som katoliker är vi skyldiga att ta emot deras och deras efterföljares vägledning med trons lydnad – och förundran.

Det förbjuder oss inte att tänka själva. Inte ens att kritisera, om herden uppenbart sviker sin uppgift. Det utesluter inte ens att säga till påven som Jesus sade till Petrus: ”När du har omvänt dig, så styrk dina bröder”. Men det förutsätter ett rent hjärta. Flera av de största helgonen har också varit de skarpaste kritikerna av fega och förfallna herdar. Det betyder inte att göra sig själv till den högsta normen. Att vi katoliker vill stå under en biskop som är förenad med påven, Petri efterträdare, beror inte på beundran för den eller den påven eller biskopen, utan på att Kristus valt att bygga sin kyrka på apostolisk grund.

Kyrkan blir aldrig som vi själva skulle önska oss henne. Hon är Kristi Kyrka oberoende av oss. Hon äger en helighet som inte kan gå förlorad. Vi bör sörja och göra bot för hennes brister och försöka påverka hennes handlande, med början hos oss själva, bara vi inte glömmer att hennes innersta, inklusive hennes Petrusämbete, är större än vad vi kan fatta och fånga med vår tanke. Ännu viktigare är därför att fördjupa vår tro på kyrkan, den tro som leder till förundran. ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!”

Paulus avslutade sin förundran med orden: ”Av honom och genom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen”. Vi skall snart höra en liknande förundran i den eukaristiska bönens avslutning, när de förvandlade gåvorna lyfts upp över altaret och prästen sjunger: ”Genom honom och med honom och i honom, tillkommer dig, Gud, … all ära och härlighet…”. Vi står vid källan och höjdpunkten i kyrkans liv, det förunderliga mysterium som ingen människa kunnat tänka ut, men som läggs i mänskliga händer för att öppna himmelrikets portar för oss. ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!”

Amen.