Kristi förklaring

Dan 7:9-10, 13-14 2 Pet 1:16-19 Matt 17:1-9

Det bländande himmelska ljuset

Alla fascineras av ett ansikte som lyser. De flesta blir förstämda och sorgsna av det som bara är kosmetisk yta. Ansiktet kan vara både ett barns och en gammal människas. Något lyser fram som attraherar och väcker glädje. Ändå är ett sådant ansikte bara en blek avbild bredvid ljuset från Kristi ansikte. Evangelisten säger att det lyste som solen, men också den jämförelsen är otillräcklig. Det är samma ljus som fick busken att brinna inför Mose och lockade honom att gå närmare. När Mose senare talade med Gud på det höga berget, blev Mose eget ansikte lysande. Människorna anade det ljuset när de mötte Jesu blick. Redan profeten kallar honom ”den skönaste av människors barn”. Det strålade fram i hans märkliga gärningar. Det var detta ljus som förintade dödens mörker när han uppstod på tredje dagen. Ingen människohand kan återge detta ljus, men det har blivit människa i Marias son. Kyrkan bekänner att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus.” Människans slutmål är att se detta ljus ”ansikte mot ansikte”. På detta enda ställe i Nya Testamentet får de tre lärjungarna se det på det höga berget. Vi får höra om det denna Kristi Förklarings dag. Det är långt mer än en teoretisk ”förklaring”. Snarare kunde den kallas Kristi förvandlings eller det gudomliga ljusets fest.

Det kan tyckas onåbart och högt över vardagens s.k. realiteter. Men människan behöver detta ljus för att inte dras ner under sin sanna värdighet. För att inte fastna i förgängliga och världsliga ting. Vi är kallade till det bländande himmelska ljuset. Ingenting mindre och ingenting lägre. Så att vi med Paulus kan säga: ”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall bli vår”. Jesus tar inte med sina lärjungar upp på berget i onödan, även om ljuset bara skymtar fram några korta ögonblick. Utan att söka de ögonblicken säljer vi vår förstfödslorätt, som Esau, för en tallrik jordisk soppa.

Förvisso – Jesus tar dem också ner från berget och talar om sin väg mot lidandet. Samma tre lärjungar som varit med på berget, får också vara med i Getsemane, där Jesu ansikte plågas av sorg, bedrövelse och ångest. Denna dubbla rörelse, upp på berget och ner i dalen, finns båda med i dagens evangelium. Flera fornkyrkliga predikanter varnar för att längta efter ”förklaringsstunder”. Petri förslag om att bygga hyddor vann inte gehör hos Jesus. Augustinus finner anledning att ”retroaktivt” förmana Petrus: ”Gå ner Petrus, gå ner på jorden, predika sanningen, uthärda lidande och tortyr, tjäna i kärlek, då kommer du att nå evigheten, där du skall finna trygghet.”

Jesus själv steg ner i tåredalen, ända ner i dödsriket. En annan kyrkofader (Cyrillos av Jerusalem) säger: ”Om han inte blivit som en av oss, (om han inte gått med lärjungarna ner i ”dalen”) vem kunde då ha stått ut med det förtärande ljuset?” Utan människoblivande, lidande och död ingen gudomliggörelse.

Ändå har vi fått detta evangelium. De lärjungar som var med har vittnat om det. Idag tycks de troende inte ens våga längta efter det. Den mesta mödan läggs ner på att förbättra villkoren på jorden. Men bredvid en felaktig längtan att slippa undan mödan finns en helig längtan. ”Sök mitt ansikte” säger Herren genom profeten, ”sök mitt ansikte ständigt!” Risken är annars att ingen längre tror att det finns något ljus bortom allt mörker.

Om vi inte hade behövt detta evangelium om det gudomliga ljuset, då hade vi inte fått det. Jesus tog själv med sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela världens skull. För att vi skulle få höra om vem som är tillvarons Konung och Herre och få se en skymt av ljuset från hans ansikte. Har kyrkan inte varit på berget, då har hon heller ingenting att säga i dalen. Vad skulle kyrkan vara utan sina mystiker som vittnat om det onåbara ljuset? Kyrkan skulle förvandlas till en av många mänskliga aktörer för rättvisa och fred. Vem skall ge oss hopp, om Kyrkan glömmer det himmelska ljuset? I efterhand var Marta säkert tacksam för ordet till hennes syster Maria, hon som fick höra att hon utvalt det som var bäst. En av de gamla förkunnarna (Anastasius av Sinai) tvekar inte att säga: ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppenbarelsen”, men han fortsätter också: ”låt dig förvandlas genom denna underbara förklaring.” Ty det är avsikten med det gudomliga ljuset, vår förvandling. Den måste börja inifrån. Anastasius av Sinai säger om dem som ser ljuset: ”deras inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild”. Det är det ljuset som skymtar fram i helgonens ansikte.

En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva, för Guds ord. På berget fick lärjungarna höra uppmaningen: ”Lyssna till honom”. Lyssnandet bereder väg för insikten och för ljuset. Vi läser och läsningen övergår i bön. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.” En vägledare (Cassianus) utlägger det så: ”’Bakom stängda dörrar’ ber vi när vi i djup tystnad och med slutna läppar vänder oss till honom som inte utforskar rösten utan hjärtat. ’I det fördolda’ ber vi när vi är samlade i vårt hjärta och vår ande och lägger fram vår bön för Gud ensam’”. Det står att lärjungarna var ensamma på berget. Den som inte odlar en sådan ensamhet har heller inget att ge gemenskapen.

Beredelsen för ljuset, vägen upp på berget, liknar redan vandringen ner från berget, korsvägen mot lidande och död. Men nu vet lärjungen att ljuset finns där. Vi kallar det hopp. Kanske är vi så trötta att vi somnar under bönen. Det är ingen katastrof, bara vi inte medvetet ger upp. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att lysa fram. Men uthållighet i bönen bereder plats för ljuset.

Det andra som bereder för ljuset är hjärtats renhet. Så att vi kan se med ogrumlad blick. Också det är en kamp, men de erfarna säger att den lönar sig. Ty segern beror inte på oss, utan på nåden. Gud har givit oss dagens evangelium och dessutom det konkreta löftet: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför hans gudomliga härlighet. Det rena hjärtat ser vad som sker på altaret. Ser för att förvandlas. Aposteln säger: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.

Lovad vare Herren som uppenbarat för oss det bländande himmelska ljuset.