17 Söndagen under året

1 Kung 3:5, 7-12 Rom 8:28-30 Matt 13:44-52

Jag vill ge dig insikt, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig”

I går firades dop här i kyrkan. Dopliturgin är överväldigande. Den skatt och den pärla som evangeliet talade om skymtade fram. ”Dopet är den vackraste och mest storslagna av Guds gåvor.” (Gregorios av Nazians) Dopet tydliggör att människan har ett evigt ursprung och ett evigt mål. Därför är vi kallade och rättfärdiggjorda genom det heliga dopet, för att omformas och förhärligas och bli lika Guds egen Son genom den helige Andes gåva. Den döpte får redan i dopet all tänkbar utrustning för att nå Guds rike. Ändå vet vi hur lätt det är att glömma och gå vilse. Hur många till oigenkännlighet nedsmutsade dopdräkter kommer änglarna att finna vid domen? Evangeliet liknade det vid en dålig fisk som kastas bort. Dopets oerhörda gåva måste vårdas och förvaltas. Vi får hjälp av hur Salomo förvaltade det uppdrag han fått som kung över Israels folk. Också den döpte har blivit smord till kung, för att stå emot det onda och låta det goda styra och regera.

Salomo hade fått en överväldigande uppgift. Han var helt ung. Inför sin livsuppgift får han ett löfte av Gud att be om vad han vill. Salomo ber inte om ett långt liv, inte om rikedom, inte om seger över politiska fiender. Han ber om förmågan att skilja mellan ont och gott och om ett lyhört och lydigt hjärta. Han ber om förmågan att se klart och om villighet att följa det han insett.

Innan människan gör något måste hon veta vad som är rätt. När hon kommer till ett vägskäl i livet behöver hon ljus för att se vilken väg som är den rätta. Det räcker inte med välvilja och ”snällhet”. Ser människan inte klart med sitt förstånd, kommer hon att styras av annat, infall, rädslor och begär, av vad ”alla andra” gör och av omgivningens förväntningar. Eller också stänger hon ögonen för verkligheten, och blir en legalist eller blind fanatiker.

Lärjungen har fått allt redan i dopet. Kristus och hans moder, Kyrkan och hennes tro och bud. Men denna karta behöver också en inre kompass, som sätter henne i stånd att tillämpa de allmänna och goda buden i det konkreta fallet. En förmåga att kunna se och bedöma, och att handla efter det hon insett. Vi kan kalla det ett gott omdöme. Aposteln kallar det en förmåga att ”avgöra vad som är Guds vilja”, att kunna skilja mellan ont och gott, mellan viktigt och oviktigt. Paulus talar om gåvan att skilja mellan andarna. Jesus talar om det öga som ger hela kroppen ljus. Hela livet behöver detta ljus. Den helige Benedictus kallar denna bedömningsförmåga (discretio) för alla dygders moder. Det är den kusk som styr och vägleder alla andra dygder. Utan den riskerar de andra dygderna att gå vilse, att antingen gå till överdrift eller att tröttna och börja kompromissa. Det är denna gåva som Salomo ber om. I hans bön finns både utmaningen och trösten. Människan behöver inte förtvivla. Salomo hade samma utgångsläge.

Han är ödmjuk nog att be om denna gåva. Han inser sin egen oförmåga, sin egen blindhet. Det första steget till ett gott omdöme är därför bön, bönen om att kunna se klart och bedöma rätt. Här går den avgörande gränsen mellan dem som finner vägen och dem som går vilse, skillnaden mellan den ödmjuke och den högmodige. Den högmodige tror sig själv redan kunna se. Adam och Eva ville själva döma över gott och ont. Den egna förmågan kan verka imponerande i början, men den för in i mörker och slutar i förtvivlan. Den ödmjuke ber om ljus. Inte bara en gång, lite förstrött. Allt hänger på detta grundläggande val. I den ödmjukes hjärta finns därför denna bön hela tiden: ”Herre, visa mig vägen”, ”Ske din vilja.”

Det är med den bönen den troende deltar i mässan, läser sin katekes och sin bibel. Där får hon grundläggande kunskap om rätt och fel. Men kartan behöver också en inbyggd kompass, ett levande samvete och ett gott omdöme. Ibland riktar hon sin bön till en rådgivare. ”Gör allt med råd, så slipper du ångra det du gör”, säger Benedictus till sin abbot. Hon ber om råd och vägledning av någon som ser klarare. Inte för att själv slippa se, men för att få sina egna ögon öppnade, för att forma sitt samvete och trimma den inre kompassen. Den gåva Salomo fick fungerade inte automatiskt. Han kunde inte blunda och slippa mödan och modet att själv bedöma. En teolog (Thomas av Aquino) säger att man här i tiden aldrig kan kräva absolut visshet. Ibland tvingas vi med psalmisten fråga: ”Hur länge, Herre, skall du dölja ditt ansikte?” och fortsätta: ”Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, låt inte min fiende säga att han besegrat mig…”.

Bönen om att se vägen gäller varje dag hela livet, både dess början, fortsättning och fullbordan, inte minst i mötet med andra människor. Bär vi på Salomos bön i hjärtat ser vi sådant vi annars blir blinda för. Den hjälper oss att förbli vakna och medvetna. Den får oss att upptäcka det ljus som Gud gett oss i dopet.

Det som gör oss blinda är synden och lasten. Den människa som styrs av begär, vrede eller bedrövelse, släpar inte bara på en tyngande last, hon blir också blind. Medan den som bekänner skulden inte bara får förlåtelse och frid. Hon får också synen och bedömningsförmågan tillbaka. Blir det för långt mellan bikterna blir den troende allt mera skumögd.

Salomos bön visar vägen till skatten i åkern, till den skimrande pärlan, som vi fått i dopet. Pärlan är vår Herre Jesus Kristus, han som kallar oss att följa honom och som kallar sig själv för Vägen. Han lovar att vägleda den som följer honom, även om det inte sker på det sätt vi själva tänkt oss. Också den som ständigt tycks falla i synd, men som ändå reser sig igen. ”Den som följer mig”, säger Jesus, ”skall ha livets ljus”. Aposteln uttrycker det i andra läsningen som ett skimrande löfte: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Ty det vi gör när vi ber om ljus och söker vägledning är bara en förberedelse. Det stora är att Gud hör vår bön. Han har lovat det. Själva förstår vi det först i efterhand. Genom psalmisten lovar han: ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.”

Amen.