15 Söndagen under året

Jes 55:10-11 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

Ordet som åstadkommer vad det säger

Mänskliga ord är ofta tomma och kraftlösa, ibland också lögnaktiga och bedrägliga. Det lurar oss att själva inte ta andras ord på allvar, att inte höra vad den andre säger. Men då reagerar vi spontant och känner oss kränkta, och det med rätta. ’Varför hör du inte vad jag säger?’ Människan har en medfödd insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på allvar.

Hur mycket mera gäller det inte när det är Gud som talar? Guds ord är inte bara sanna. De har också kraft att åstadkomma vad de säger. Gud skapar genom sitt ord.

”Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till.” I första läsningen liknas Guds ord vid regnet som faller från himlen och gör jorden fruktsam och bärande. I evangeliet liknas det vid säden som bonden sår ut på sin åker.

Jesu liknelse om ”en man som gick ut för att så”, hör till de mera kända av hans liknelser. Många vet att sådden inte lyckades till fullo. En del föll på vägkanten, en del på steniga ställen, en del bland tistlar och ogräs. Endast en del föll i god jord. Endast denna sista del av utsädet bar frukt.

Det är lätt att känna igen sig. Det utsäde som hamnade vid vägkanten motsvarar alla de gånger jag har hört, men glömt det lika fort, kanske redan vid kyrkkaffet. Det som hamnade på de steniga ställena – åkrarna på Jesu tid hade ofta ett tunt lager jord ovanpå stengrunden – att ”så på hälleberget” heter det än idag – de gånger då jag tog emot, kanske med iver och entusiasm, men tiden gick och annat kom emellan, kanske svårigheter och motgångar. Och så det som föll bland ogräs och tistlar, men långsamt kvävdes av ”världsliga bekymmer och rikedomens lockelser”. Det är inte svårt att känna igen sig, och att tappa modet. Skall jag någonsin bära frukt?

Men då har vi glömt det viktigaste. Mannen som gick ut för att så är Kristus. I ofattbar generositet och med ett lika ofattbart tålamod sår han ut sitt ord. Han är utsänd av Fadern. Johannes kallar honom Ordet, Ordet som blev människa. Hans Ord är fyllt av Ande och liv, och det förkunnas fortfarande!

Den egna erfarenheten vittnar plågsamt om hur fåfängt det kan verka. Hur ofta har det inte predikats? Men det är fortfarande Guds ord. Det vet den som har hört och drabbats av det. Felen ligger hos mig. Den viktigaste orsaken till att människan inte hör är att hon inte vill lyda, ty hörandet blir ofullbordat utan lydnad. ”Lyssna, min son, med hjärtats öra, och fullborda det i handling”, säger Benedictus. Den som lyssnar

”med hjärtats öra” hör ett ord som är skarpare än något tveeggat svärd och samtidigt sötare än honung, både omutligt och fyllt av sötma. Paulus tackar Gud för att de kristna i Thessalonike tog emot hans predikan, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos de troende.

Detta händer inte bara en gång. Oviljan att höra och lyda sitter djupt. Också när lärjungen prövas, när hon letar och söker, ber och frågar efter ett svar, men inte tycks få något, när både läsning, bön och gudstjänst tycks utan kraft. Men något driver henne att fortsätta att fråga och söka. Det är Anden som håller på. Plötsligt, hon vet inte hur, öppnas en dörr. Ett ljus skymtar. Ett svar. Hon hör. Kanske har hon hört ordet många gånger förut. Åtminstone har det flimrat förbi på näthinnan eller studsat mot trumhinnan, men nu hör hon det som vore det första gången. Det har en kraft och en tyngd, som skapar nytt.

Det ordet kan inte komma från människor, inte från den skickligaste predikant. Paulus säger att hans tal och förkunnelse inte skulle övertyga med vishet utan bevisas med ande och kraft. Tron skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Människor sade om Jesus: ”Ingen har talat som den mannen talar”. Han talade inte som de skriftlärda, utan med makt. Han talade Guds ord. Han var Ordet.

Det är detta ord som liknelsen berättar om. Då blir det både högsta allvar och djupaste glädje. Vad kan vara allvarligare än att avvisa eller slarva bort Guds eget tilltal? Vi tar ju illa upp, som vi sa i inledningen, när en medmänniska inte hör vad vi säger, eller nonchalerar det. Hur mycket allvarligare när det är Gud som talar och frågar: Människa, var är du?

Ordet ljuder fortfarande. Vi har inte fått det för att döma ut oss själva för alla de gånger vi slarvat bort det. Aposteln Jakob säger att vi måste bli ordets görare, inte bara dess hörare. Han jämför med en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, men går därifrån och strax glömmer hur han såg ut. Sådant slutar i kroniskt dåligt samvete. I stället bör det leda till konkreta åtgärder, kanske till bikt, alltid till bön och kanske en konkret föresats.

De som bär frukt är inga specialbegåvade undantag. De har använt sina öron.

”Gud bröt igenom min dövhet”, säger Augustinus. De lyssnade inte som en ansträngning, utan för att de hungrade och törstade. ”Hör på mig så skall ni få äta det gott är. Hör, så får er själ leva.”

Då sker det som ingen kan registrera eller märka själv. Ordet omskapar och förvandlar den som lyssnar. Själv är hon lika förundrad som såningsmannen i en annan liknelse, när hon ser att säden växer utan att han förstår hur. Ordet åstadkommer vad det säger. Ordet förvandlar den som lyssnar. Lyssnaren blir lik det ord som hon lyssnar till. Det omformar och förvandlar hennes egna ord, gärningar och tankar.

Så att hon en dag också får se honom som hon här på jorden lyssnat till, se honom ansikte mot ansikte i en evig tacksägelse och tillbedjan – det vi nu föregriper när Ordets liturgi övergår i Eukaristins liturgi.

Amen.