13 Söndagen under året

2 Kung 4:8-11,14-16a Rom 6:3-4,8-11 Matt 10:37-42

Att se mera

Som kristna lever vi i samma värld som alla andra människor. Vi trampar samma jord och andas samma luft. Vi färdas på samma vägar och lyder samma lagar. Ändå är de troendes livsvillkor förvandlade. Vi är, som kollektbönen uttryckte det, ”ljusets barn”. Vi har fått del av ljuset och därmed möjlighet att se något mer än vad de fysiska ögonen ser. ”I ditt ljus ser vi ljus”, säger psalmisten. Hela tillvaron blir genomskinlig och sakramental.

Så var det för den gästfria kvinnan i Sunem enligt första läsningen. Hon tog emot profeten Elisha som gäst i sitt hus. Hon hade sett det hennes man inte hade upptäckt, att Elisha var en profet, en ”helig gudsman”. Därför låter hon mura upp ett litet rum åt profeten på det platta taket till sitt hus, så att han kunde ta in där när han kom förbi. Hennes klarsynta gästfrihet gav henne riklig lön. Hon var barnlös, men genom profetens kraft hade hon påföljande år en son i sin famn. Hon fick, som Jesus sade i evangeliet, ”en profets lön”.

Jesus säger till sina apostlar: ”Den som tar emot er, tar emot mig och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” Den som tar emot en apostel, tar därmed också emot den han representerar. Som apostlar är de tolv inte längre privatpersoner. De talar och handlar i hans namn och i hans kraft. Detta löfte har i traditionen tillämpats på apostlarnas efterträdare, biskopar och präster, men också på fadern eller modern i klostret. ”Tron ser abboten/abbedissan som Kristi ställföreträdare i klostret.” Om vi bara ser och hör en människa i kardinalen, biskopen, prästen eller abbedissan, blir vi ibland kanske imponerade, men oftast besvikna. Men trons öga ser och hör något mera. I det mänskliga redskap som förkunnar evangeliet eller förmedlar ett sakrament, som undervisar, uppmuntrar eller förmanar ser tron Kristus själv. Det som för den ene bara är ett mänskligt agerande, fascinerande, harmlöst eller anstötligt – eller ceremonier, om än aldrig så vackra – är för den andre Kristi röst och handlingar. De måste ses med trons ögon, med en ren och ogrumlad blick. Då kan inga mänskliga svagheter beröva mottagaren den ena gåvan efter den andra. Vi sitter inte på läktaren som passiva åskådare när vi firar gudstjänst. Vi är deltagare och får mer än en profets lön. Det går för den troende som för lärjungarna i Emmaus, ögonen öppnas och vi känner igen Herren.

Men detta gäller inte bara hur vi ser på ämbetsbärare. Jesus nämner också profeter och rättfärdiga. Profeter är de som fått särskild nåd att förkunna Guds vilja i en ny tid och som prövats av kyrkan. De rättfärdiga är de som vittnar med ett heligt liv. Men Jesus nämner också den minste, den som behöver en bägare friskt vatten. Den som ser Kristus i någon av dessa och handlar därefter, han skall ”inte gå miste om sin lön”. Problemet är inte Kristi frånvaro, utan människans blindhet och tröghet, att hennes blick lockats av annat och fångats av mörker. Låt oss be om förmågan att se med ogrumlad blick på den vi möter. Att se den vi möter och upptäcka Kristus, särskilt i den behövande och lidande. Därmed stiger vi ut ur självcentreringens och självömkans mörker, ut i ljuset och glädjen och rikedomen. Tron ser Kristi närvaro i alla och överallt.

Samma klarsyn gäller också motgångar, sjukdomar och lidande. När vi bara ser sådant som hinder och komplikationer, då är det lätt att fastna i bitterhet. Ingen undkommer ju lidande och orättvisor. Tron ser något mera. Tron vet att Kristus har besegrat det onda. Allt lidande är i grunden förvandlat genom Kristi påsk. Helgonen vittnar om det när de t.o.m. tackar för lidanden och plågor. Det betyder inte okänslighet. Den troendes kropp lider lika mycket som den icke-troende. När Jesus gisslades så var smärtan verklig. Ändå fick den inte makt över honom. Han uppstod från de döda. Genom dopet är vi infogade som lemmar i hans kropp. Vi lever, som aposteln säger ”i Kristus”, i den korsfäste och uppståndne. Det händer något när vi bejakar det och förenar våra lidanden med hans korsväg. Redan korset har del i uppståndelsen och det nya livet. Som Jesus lovat: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Hur människan ser på andra har samband också med hur hon ser på sig själv. Ofta pendlar hon mellan självöverskattning och självförakt. Eftersom denna pendling är mödosam hamnar många i ett ljumt mellanläge. Människan väljer att överleva i stället för att leva. Också på oss själva får vi se med nya ögon. Det finns mera att upptäcka än vi först trodde. Paulus uttrycker det så i andra läsningen: ”Så skall ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.” Ordet innehåller både en kamp och en väg. Först insikten om vad det är som saboterar livet, synden. Inte de andras, utan den egna. Det betyder inte att vältra sig i självförakt eller att styras av mindervärdeskomplex. Tron ser mer. Även om synden är plågsam, så får den inte sista ordet. Den döpte ser vem hon är, oberoende av synden. ”Upptäck din värdighet, o kristna människa …”, utbrister Leo den Store i en predikan, ”Glöm inte att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans rike”. Syndaren kan resa sig och gå vidare. Ibland efter ett besök i biktstolen. Vi förs på en väg, sanningens väg, till livet. Vi lever för Gud och misströstar aldrig om hans barmhärtighet.

Som vi bad i kollektbönen: ”Gud, vår Fader, du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus.”

Amen.