Kyrkmässa

Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Från mörkret till det underbara ljuset

Den dödliga människans liv är inte tänkt att sluta i mörker, inte ens för oss som lever i mörkrets och ”dödens kultur”. Aposteln Petrus vittnar trotsigt och frimodigt: ”Gud har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”. Ett verktyg i denna förkunnelse är våra kyrkor, de byggnader som är avskilda och helgade att vittna om detta enda: vi är kallade från mörkret till Guds underbara ljus.

Vi som fick vara med för 21 år sedan, när denna kyrka invigdes, märkte det med alla våra sinnen. De flera hundra deltagarna väntade på gården utanför kyrkan och följde den prästerliga processionen in i ett mörkt rum. Ljusen tändes först mitt i invigningen. En mörk byggnad blev upplyst. Först på altaret, men sedan också med de tolv apostlakorsens ljus längs väggarna. Hela den långa invigningen vittnade om denna övergång från mörker till ljus.

Många erfar det redan när de träder in i rummet. Kritiker skulle kalla det magiskt och kanske vidskepligt. Hur kan en byggnad av sten och cement rymma något gudomligt? Jesus talar ju om gudstjänst i ande och sanning. Aposteln Paulus varnar för tron att kunna bygga tempel åt Gud. Redan profeten visste det: ”Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger på det”.

Ändå har kyrkan goda skäl för att vårda och värna kyrkorummets helighet. Vi hör det i evangeliet, trots att Jesus tycks tala om något enbart inre och osynligt. När den samariska kvinnan frågar var man skall tillbe, tycks Jesus tona ner platsens betydelse. Han säger: varken här eller i Jerusalem är platsen för tillbedjan. Den kan ske överallt. Men så infogar han: ”frälsningen kommer från judarna”. Där ligger skillnaden mellan religion i allmänhet och kristen tro. Det ljus som kyrkan förkunnar stannar inte på den religiösa allmänningen. Ljuset blev människa. Det föddes av en judisk kvinna, en Sions dotter. Hans adoptivfader var av Davids hus. När han träder fram ”från judarna” säger han: ”Jag är världens ljus.”

Det är hans ljus som lyser i detta rum. Det är hans ljus som kallar människan från mörkret till Guds underbara ljus. Betlehem och Jerusalem är inte vilka platser som helst. När Guds ord förkunnas och de heliga sakramenten firas i detta rum fortsätter människoblivandet. Kristus talar genom sitt ord och blir kroppsligen närvarande på altaret. Den närvaron lämnar spår. Någon skulle säga att den fastnar i väggarna.

Ändå är hans närvaro inte statisk, och ännu mindre magisk. Utan en församling som ber och firar gudstjänst i kyrkan blir hon ett museum eller en ruin. Vi som fick vara med hörde och märkte det inpå bara kroppen. Byggnaden behandlades som en människa. Kyrkan döptes, konfirmerades och vigdes som en brud med sin brudgum. Hon döptes genom att bestänkas med heligt vatten. Hon konfirmerades genom att väggar och altare smordes med helig olja. Genom den första eukaristin vigdes denna kyrka vid sin himmelska brudgum.

Det som skedde med byggnaden gjorde henne till en bild för den människa som tillber på denna plats. Byggnaden återspeglar Guds tanke med oss människor. Aposteln Petrus liknade oss vid levande stenar i ett andligt husbygge. Augustinus säger att vi skall bära varandras bördor som stenarna bär varandra i kyrkans väggar, för att själva bli burna.

Vi hörde det när biskopen första gången höll upp lektionariet, boken med de bibliska läsningarna, och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Det händer något i kyrkorummet. Guds Ord läses och förkunnas. Ordet söker sin väg till mänskliga öron och sinnen. Något händer med den som lyssnar. Det är inte ofarligt att lyssna till Guds ord. För den likgiltige eller för den som redan tror sig veta cementeras otron. Antingen stöter man sig på ordet, eller lyder man i tro. I första läsningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropade: ”Amen! Amen!” De böjde knä och tillbad. Det är liturgi. Kyrkorummet blir en bild för vad som sker i människans inre rum, när hon gråter över sin synd, som folket gjorde i Jerusalem. Trons ljus tänds i hjärtat och människans ögon öppnas för det sanna ljuset. Hon bereds för den högsta mänskliga handlingen, för tillbedjan. Biskopen sade att Guds ord ”verkar er frälsning här i Kristi kyrka”.

I invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Hon är helgad och avskild. Hon förenas som en brud med sin brudgum. Att använda det vigda rummet till annat är därför ett slags äktenskapsbrott.

Det som sker på altaret är verkligt. Kristus är lika närvarande på altaret som i Betlehem. Hans offer på Golgota bärs fram på altaret, det offer som försonar och förenar. Det tar bort all skuld genom Kristi blod. Guds barmhärtiga ljus är starkare än mörkret. Den heliga kommunionen förenar med honom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Kommunikanten blir själv upplyst och lysande. I förundrad tacksägelse över att Gud vill ta sin boning i henne.

Som en ständig påminnelse om denna gudomliga närvaro förvaras det konsekrerade brödet, Kristi verkliga kropp, i kyrkans tabernakel.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över kyrkan. Hon beskrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tilltalades som en person, som någon man gläds och förundras över, någon som man vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är gudamänsklig. Hon är en verklig och verksam bild för vår frälsning.

Människoblivandet och korsoffret ger avtryck och lämnar spår också i rummet.

Inte för att vi skall fixeras och stanna. Liturgin vidgar blicken för att omfatta allt. I prefationen, som också skall användas i denna liturgi, gick vi ännu ett steg mot den fulla tillbedjan i ande och sanning: ”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den eukaristiska kyrkan omfattar inte bara dem som här och nu blir delaktiga av det nya livet. Kyrkan föregriper slutmålet, där tillvarons alla stenar kommit på plats, ”hela skapelsen befriad från synd och död”.

Byggnaden rymmer olika material hämtade ur naturen och förädlade av människan, de uthuggna stenarna i altaret, de gjutna stenarna i väggarna, de stöpta ljusen och den vävda textilen, men också de mänskliga handlingarna och rösterna. Människan representerar hela skapelsen som dess språkrör och präst. Församlingen blir ”ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” Människan kallas att instämma i den nya och kosmiska liturgin. I förbön för alla lidande, förföljda och plågade, i hoppet om den stad där Gud blir allt och i alla.

På vägen dit behöver vi det heliga rummet. När vi går in i kyrkan, går kyrkan in i oss. Kristus tar genom Anden sin boning i henne, för att föra oss från mörkret till sitt underbara ljus.

Amen.