Profet, kung och präst

26 Söndagen under året

4 Mos 11:25-29 Jak 5:1-6 Mark 9:38-48

Profet, kung och präst

I veckan hade jag nöjet att tala med en grupp 14-åringar, 25 stycken. De var ivriga att frå­ga, raka och pigga frågor, fleraa hade glimten i ögat, men ändå fanns det något tungt och trött i deras unga kroppar. Många har redan blivit konsumenter, och styrs av okända, kräv­ande makter. I dagens tidning läser jag om den försämrade psykiska häl­san bland de unga. Är det konsument människan skall vara? Konsument av det okända och för ögon­blicket lockande? Jag sade att de blivit lurade och de sade inte emot mig. Finns det något alternativ?

Enligt kristen tro är människan kallad att vara profet, kung och präst. Redan Mose ön­skade att hela folket skulle bli profeter. Det är vad människan blir genom dopet. Profet och språkrör för Kristus, i ord och handling. Kallad att leva för den sanna män­niskan, Jesus Kristus.

I den andra läsningen hör vi om dem som blivit storkonsumenter, de som står efter pengar och rikedom, de som låter Mamon inta Kristi plats. Rikedomen har kort varaktighet. Den förvärvas, säger vår påve Franciskus, på de fattigas bekost­nad. Det är under män­niskans värdighet. Guds avbild låter sig styras av något som är lägre än hon själv. När ma­mon får grepp om en människas själ, sprider den sig och blir roten till allt ont. Den profe­tiska kallelsen kvävs.

Evangeliet tycks i förstone handla om något annat. En lärjunge berättar för Jesus att en okänd man driver ut demoner i Jesu namn, utan att själv höra till lärjungakretsen. Men Jesus har inga betänkligheter. ”Hindra honom inte. Den som inte är mot oss, han är för oss”. Det tycks strida mot ett annat Jesusord: ”Den som inte är för mig, han är mot mig”. Men det ena ordet belyser och kompletterar det andra. Jesus är varken partiledare eller reli­gionsgrundare. Han är alltings Herre och Skapare. Vår upp­gift som profeter är inte att vär­va medlemmar till ett parti, utan att vittna om att alla männi­skor är skapade av en och sam­me Gud, Jesu Kristi Fader. Kristus har en bunds­förvant i varje människa. Alla är ny­skapa­de genom hans död och uppståndelse. Allt det goda de har och gör har sin källa i honom. Det är där­för påven har något att säga till alla världens ledare, också i frågor som verkar politiska. När Jesus kommer till en människa, kommer han till sitt eget.

Det gäller också i den motsatta riktningen, när människor visar respekt för oss som kristna. Jesus talar om att den som ger en bägare vatten till den som tillhör Kristus inte skall gå miste om lön. Ibland kan vi som lever i kloster se en skymt av denna respekt. Eller när den nuvarande påven har lyssnare långt utanför kyrkans gränser. Kristus finns redan som en gnista i varje människas själ. Men det mesta återstår att upptäcka. Det är det vi profetiskt skall vittna om.

Det betyder att vittna om sanningen. Att sprida lögner och falska läror är dess motsats. Jesus kallar det förförelse. Och det värsta är när det drabbar de minsta. Det finns fortfar­ande en spontan av­sky för övergrepp mot barn, men gränsen är på väg att flyttas, i små steg. Jesus talar om att förföra ”dessa små som tror på mig”. Den tidiga kyrkan tilläm­pade detta också på falska och vilseledande läror. Den som sprider falska läror till okunni­ga människor är en förförare. Därför kämpade man med sådan intensitet mot falska läror i den tidiga kyrkan. Den tid vi lever i har svårt att förstå detta. Kyrkan bär denna insikt i sitt minne och ställer stora krav på den som förkunnar i hennes namn. I grunden behöver vi den apostoliska kyrkan, vars sanna profeter och lärare inte motsäger varandra.

Fortsättningen blir mera konkret. Nu gäller det lärjungarna själva. ”Om din hand förle­der dig, så hugg av den.” Det är naturligtvis inte bokstavligt menat. Det handlar om att be­stämt avvisa en frestelse. Antingen lärjungen frestas att synda med handen, med ögat el­ler med foten. Lärjungen har kapacitet att avvisa frestelsen. Också tankefrestelser, som är de svåraste. Problemet är att många slutar att tänka, när frestelsen dyker upp. De förmins­kar sig själva till hjälplösa offer. De låter sig överrumplas av känslor. Frestelsen känns övermäktig, men den förför och bedrar. ”Stå emot djävulen och han skall fly för er”, säger apos­teln Jakob. Ett korstecken, en bön, några prostrationer (knäfall mot golvet), kanske en promenad med rosen­kransen. Den Herre vi tror på är starkare. Dessutom har lärjungen le­gioner av änglar och helgon, beredda att rycka ut till vårt försvar. Det avgörande är att sä­ga nej till fres­telsen och inte börja sucka och klaga. Den kristne är inte bara profet, han är också kung. Dopet gör henne delaktig av Kristi kungliga makt. Hennes upplysta förnuft skall råda över kroppens lemmar och lidelsernas förvirrande mångfald.

Kampen kan bli hård, men tröttheten efter en sådan kamp ger samtidigt en slags vila, rentav glädje över att ha fått privilegiet att kämpa vid Kristi sida. Till skillnad från den trött­het som följer efter att ha gett efter för frestelsen. Den som sviker och deserterar kanske slipper undan några blessyrer, men straffet för den obotfärdige svikaren är fruktansvärt, den eviga skilsmässan från Gud. Jesus kallar det helvetets eviga eld. Den som hört och sett har ett större ansvar än den okunnige.

Till slut påminner Jesus om att alla skall saltas med eld. Det betyder att räkna med lid­anden och försakelser. Det är det normala. I motsats till hedonismen, som ser det behag­liga livet som det normala, rentav som en rättighet. Att Jesus talar om salt har sin bak­grund i att matoffren enligt Mose lag skulle saltas. Det var prästernas an­svar. Men vi är alla präster, kallade att bära fram oss själva som offer. Lärjungen är inte bara profet och kung, han är också präst. Den kristne måste vara beredd på prövningar. Men den insikten går förlorad för den som förvärldsligas och förvekligas. Sältan går förlorad. Salt utan sälta är värdelöst. Därför måste vi lära oss skilja mel­lan njutning och glädje. Frågan ställ­des av en av 14-åringarna. Hur hittar man glädjen? Bara att frågan ställs är ett första steg. Då kan mycket värdelöst sorteras bort. Svaret är hela vår kristna tro, som samtidigt blåser liv i min innersta gnista, mitt sanna jag. Att inte bara tro på utan också följa Jesus tätt i spå­ren. Att ingenting föredra framför kärle­ken till honom. Och bli lite klokare i att upptäcka vad som saboterar denna efterföljelse.

Ljumma lärjungar har dessutom svårt att hålla fred med sin nästa. Den inre frustratio­nen går ut över de andra. Därför säger Jesus: ”Bevara er sälta och håll fred med varand­ra”.

Vi är kallade att vara profeter, kungar och präster. Det finns skäl att bäva, men ännu tyngre skäl att glädjas. I tron på den sanne profeten, konungen och prästen, Kristus. Hans anspråk på sina lärjungar är stora, men hans barmhärtighet är ännu större.

Amen.