Oväntat hjälpmedel

14 Söndagen under året

Hes 2:2-5 2 Kor 12:7-10 Mark 6:1-6

Oväntat hjälpmedel

Det är naturligt för människan att gå ut i livet med förväntningar. Människan vill leva, och för­vän­tar sig att få sina förhoppningar infriade. Trots dystra prognoser om tex. arbete kan hon in­te låta bli att hoppas. Hon väntar sig hälsa, krafter, trygghet, uppmunt­ran och stöd från de närmaste etc. Allt detta är bara naturligt.

Problemen uppstår när förhoppningarna inte infrias. När något händer som hindrar pla­nerna, även om de är goda. (Vi talar inte här om onda eller rent själviska planer, som i sig själva är dödsdömda.)

Paulus var en ivrig apostel, fylld av trosnit och vilja att tjäna sin Herre. Han hade arbe­tat ”mer än de flesta”. Han lät sig inte hindras av varken svårigheter, förföljelser eller nöd. Men nu har han fått en inre fiende som håller på att knäcka honom. Han kallar det en ”tagg som sticker honom”, en ”ängel som misshandlar honom”. Man vet inte exakt vad det var. En sjukdom, ett handikapp, en tanke eller en besvärlig motståndare som inte lämnade ho­nom i fred.

Tre gånger har den väldige aposteln bett Herren att ”taggen” skall lämna honom i fred. Det är lätt att förstå. Också en liten sten i skon, kan göra det nästan omöjligt att röra sig. Spontant tänker människan: om jag bara befrias från mitt han­dikapp så kan mitt liv bli me­ra fruktbärande.

Han ger själv en tänkbar förklaring varför Gud har tillåtit denna ”tagg” – ”så att jag inte blir hög­färdig”. Paulus har fått stora andliga gåvor och insikter. Sådant kan leda till andligt hög­mod, vilket saboterar alltsammans. Högmodet ger alla dygder en falsk biton.

Paulus blev inte bönhörd. I stället fick han detta svar från Herren: ”Min nåd är allt du behöver”. Det underliga är att något händer med honom, något befriande och för­lösande. Han säger själv: ”I svagheten blir kraften störst”. En svaghet, ett handikapp, som först upp­fattas som ett hinder, har blivit ett hjälpmedel och en välsignelse. Paulus vill t.o.m. skryta med sin svaghet. Och det sitter inte bara i hans obändiga vilja. Han har fått en an­nan gläd­je. Han gläds åt förolämp­ningar, svårigheter, förföljelser och nöd”. Till slut säger han: ”När jag är svag, då är jag stark”. En hemlighet skymtar fram. Herren tycks tillåta svaghet för att ge oss del av en annan styrka än den han tänkt och förväntat sig.

Många böner tycks inte bli besvarade av Gud. Det betyder inte att han inte hör dem. Vissa böner skulle skada oss om de blev besvarade av Gud. Han vet vad som är bäst för oss och känner oss bättre än vi gör själva. Det vore inte kärlek om de infriades. Men det kan också ligga i en gråzon, där lärjungen vill det goda, men ändå inte blir bönhörd. Som det var för Paulus. Det var inte bara en varning för att inte bli högfärdig. Han fick det som var mera värt. Något som övergick allt han kunnat tänka sig. Den gåvan förenade honom ännu mera med Kristus. Och den närheten gav honom glädje. Han fick förmåga att glädja sig också åt svaghet, svårigheter och nöd. En kraft som övergick allt han kunnat tänka ut själv. Svagheten förlorar sin deprimerande kraft och blir i stället ett tillflöde för ännu större glädje.

Så ser den riktiga makten ut, den makt som rinner fram ur svagheten, från Kristi sida på korset. Ota­li­ga helgon bekräftar denna hemlighet. Bredvid sina framgångar i Kyrkans tjänst har de drabbats av lidande och motgångar eller burit på inre handikapp eller svaghe­ter. Men des­sa har inte försvagat dem, utan blivit hjälpmedel.

Teoretiskt kan vi kanske förstå det. Ett kärl kan bara fyllas om det är tomt. Bara den fattige kan bli berikad. Men teorier hjälper inte i praktiken. Inte heller att lägga sig till med fromma och ödmjuka gester. Rentav förneka sina insatser eller sin kompetens.

Hur ser vägen ut till denna frihet och denna kraft? En frimodighet som samti­digt är öd­mjuk. En ödmjuk­het som samtidigt är frimodig?

En första hinder är att inte skylla på sina svagheter för att slippa använda de krafter och den vilja hon har. Det finns ett tal om människans svag­het som ger alibi för både lättja och feghet. En vägvisare beskriver hur det kan se ut: ”De funderar ständigt, inte sällan över sina sjukdo­mar, de vill förutse allt farligt som kan hända dem – de blir sittande…” (Isak Syriern)

De falska varianterna måste genomskådas. Dels den spelade ödmjukhe­ten, den som förnekar det han har och kan, men som i hemlighet ändå drömmer om egen storhet.

Låt inte begångna synder försvaga kraften. Släpa inte på synderna, det leder till infek­tioner och depressioner.

Bed om ödmjukhet. Eller var åtminstone lite nyfiken på vad den innehåller.

Har Du bett om befrielse från dina törntaggar och handikapp och bönen tycks förbli obesvarad – förtrösta på Gud. När vi minst anar det går solen upp. Gud verkar medan vi sover. Han över­ger inte sina barn, men hans vägar är större än vi har tänkt. Gläd dig över att ditt namn är skrivet i himlen. Överlåt dig åt hans goda vilja och plan varje dag. Det svar som aposteln fick gäller alla: ”Min nåd är allt du behö­ver.” Så att hela livet genomsyras av den eukaristi vi nu får fira.

Amen.