Bot mot förtvivlan

13 Söndagen under året

Vish 1:13-15; 2:23-24 2 Kor 8:7,9,13-15 Mark 5:21-43

Bot mot förtvivlan

Det är lätt att gripas av missmod och rentav förtvivlan när vi ser oss om i världen eller i det egna livet. De destruktiva krafterna tycks omöjliga att stoppa. Både i världspolitik, sam­hälls­utveckling och i det personliga livet. Men missmod beror också på vilka glasögon man har, och hur klokt man handlar. Jag känner en man som fick s.k. trokanterit, en inflamma­tion i stora muskelfästet. Det gjorde rejält ont och han hade svårt att röra sig. Han ringde en sjukvårdsupp­lys­ning, som på telefon kunde ställa diagnos, ge tips om receptfri medicin, och efter några timmar såg världen annorlunda ut. Sådana framsteg i åtminstone vår del av världen tar vi lätt för självklara, men det finns goda skäl att tacka Gud för dem.

I första läsningen hörde vi: ”Det är inte Gud som har gjort döden. Nej till att leva ska­pade han allt, och i allt som blir till i världen bor hälsa”. Den vise Salomo fortsätter: ”Gud skapade människan till odödlighet, till en avbild av sitt eget väsen”. Det är fienden, djävu­len, som genom avund fört in döden i världen. Det är viktigt att veta detta. Man kan annars tro att sjukdom och död är något enbart naturligt, eller att Gud inte bryr sig. Han bryr sig som bara han kan, både genom att ge människan förmåga att t.ex. utveckla bättre medici­ner, och genom det evangeliet vittnar om. I dagens evangelium handlar det om två män­niskor som fastnat i verklig förtviv­lan.

Jesus hade kommit till västra stranden av Genesarets sjö och Markus berättar att det samlats mycket folk omkring honom. Men så händer något. En man skyndar fram och kas­tar sig till marken framför Jesus. Vi får veta att han hette Jairos och var föreståndare för en synagoga. Markus förmedlar historisk verklighet, inte saga eller myt. Mannen ber för sin dotter, som är allvarligt sjuk och nära att dö. Han ber att Jesus skall följa med till hans hus och lägga sina händer på henne, ”så att hon räddas till livet”. Je­sus följer med honom och hela folkmassan följer med. En stor skara på vandring med Jesus i mitten. Vilken proces­sion!

På vägen händer något. Markus berättar om en kvinna, som under tolv år har lidit av blödningar. Hon har uppsökt många läkare som kostat mycket, men inget har hjälpt. Hon har förlorat både hälsa och pengar. En kvinna med blödningar betraktades som oren och hon fick absolut inte röra vid någon man, allra minst en rabbi. Det vet hon. Men nöden har ingen lag. Därför närmar hon sig Jesus bakifrån, så att ingen skall märka något. Chan­sen är liten, men hon tar den.

Markus har mer att berätta om denna kvinna. Hon hade tidigare hört vad som sades om Jesus. Vi får t.o.m. vet vad hon tänker: ”Om jag bara får röra vid hans kläder blir jag hjälpt”. Det låter nästan magiskt, men Markus berättar inte om magi. Han berättar om kvin­nans tro. Det är tron som styr hennes handlande. Den drivs fram av hennes nöd. I samver­kan med hennes list. Hon närmar sig nu Jesus bakifrån och rör vid hans mantel. Markus berättar att blod­flö­det genast stannade av. Kvinnan drar sig diskret tillbaka i folkhopen. Men Jesus har märkt det, utan att se henne. Han har känt att kraft har gått ut från honom. Han vänder sig om och frågar sina lärjungar vem som rörde vid hans kläder. De har ingen­ting märkt och undrar varför han frågar, eftersom folk hela tiden tränger på.

Jesus stannar upp och ser sig omkring. Blicken sveper över dem som står omkring ho­nom. Den möter kvinnans blick och hon kommer fram, trots att hon är livrädd. Hon fruk­tar en förebråelse. En oren kvinna har rört vid denne rabbi. Hon faller ner för honom och be­rät­tar sin historia. När Jesus talar kan hon nästan inte tro sina öron: ”Min dotter”, hör hon Jesus säga med mild och ömsint röst, ”din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Både från sina blödningar och sin förtvivlan.

Så fortsätter de sin vandring till Jairos hus och hans sjuka dotter. Men då kom­mer nå­gon med det tragiska budet att flickan redan har dött. Jairos hopp rinner bort och förtvivlan återvänder. Men Jesus har hört budskapet och säger lugnt: ”Var inte rädd, tro bara.” Så tar han själv ledningen och bestämmer att bara tre av lärjungarna skall följa med, Petrus, Ja­kob och Johannes, desamma som senare skall vara med på förkaringsberget och i Getse­mane. Också det ett tecken på att Jesus inte vill utföra något häftigt mirakel, allra minst in­för en stor folkhop.

När de kommer fram hör de upprörda människor som gråter och klagar. Men nu tar Je­sus befälet. Han frågar varför de ropar och gråter: ”Flickan är inte död, hon sover.” De skrattar åt honom, men han kör ut allesamman och går in till flickan där hon ligger. Markus berättar att han tar hennes hand. Så gör inte en trollkarl eller magiker, så gör Gud som sträcker ut sin hand och vilken alla lever. Så säger han några ord på sitt modersmål ara­meiska. De är bevara­de också i våra bibelöversättningar: ”Talita koum!” Det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp! Enkelt och utan många ord berättar Markus att flic­kan ge­nast reser sig och går omkring. Alla blir utom sig av förvåning. Den ende som beva­rar fattningen tycks vara Je­sus själv. Han säger åt dem att ge flickan något att äta.

Det Markus berättar för oss är ett koncentrat av hela evangeliet. Han berättar hur Je­sus botar och ger liv. Gud har inte gjort döden, ”Nej, till att leva skapade han allt”. Markus säger samma sak med sin berättelse om hur Jesus ger Jairos dotter livet tillbaka. Det är inte evigt liv, men ett tecken på det. Ett tecken på Jesu makt också över döden. Alla blir inte botade från kroppsliga sjukdomar, men alla får höra evangeliet. För att väcka och stär­ka vår tro på honom.

Vandringen från Ge­ne­sarets strand till Jairos hem blir en bild för vår vandring här på jorden. Den vandringen får ett mål. Liksom flickan reser sig upp från sin säng skall vi en gång resas upp till det eviga livet i det himmelska hemmet.

Men på vägen dit drabbas vi av annat som också hotar livet, som kvinnan med blöd­ningarna. Som hon har vi fått höra om Jesus. Vi får höra det för att tron skall väckas. En kan­ske svag och vacklande tro, men en början. Kvin­nans listiga och målmedvetna hand­lande är ett föredöme. Inte ens hennes orenhet kunde hind­ra henne från att vilja röra vid hans kläder. Hon låter inte förtvivlan få sista ordet. I sin nöd söker hon Jesus. Hon vill be­röra hans kläder.

Jesu kläder – det är kyrkan, hennes ord och sakrament. Jesus bor i kyrkan. Han har tagit sin boning i Sion. Kyrkan förmedlar hans kraft, hans dyna­mis.

Ibland får vi hjälp av helgonens eller någon annans förbön och handlande. Som Jairos bad för sin sju­ka dotter och förde Jesus till hennes säng. Ibland måste vi tränga oss fram alldeles en­samma, som kvinnan i folkhopen.

Jesu kläder – det är också hans ord i den heliga Skrift. De är fyllda av kraft. När vi rör vid bokstäverna, när vi tuggar i oss dem ger de ifrån sig ande, liv och kraft.

De sjukas sak­ra­ment tränger in i kroppen och ger hopp och liv åt den kropps­ligt sjuke. Bikten ger livet till­baka åt den andligt sjuke och försvagade.

Vi närmar oss kyrkan som kvinnan närmade sig och rörde vid Jesu mantel. Vi gör det i tro på honom som kommit för att bota och ge oss liv, ibland från kropps­liga sjukdo­mar, all­tid från förtvivlan.

”Gud skapade människan till odödlighet”, sade den Vise Salomo. Eukaristin är odöd­lighetens läkemedel. Därför bekänner vi nu vår tro.

Amen.