4 Söndagen i fastan

2 Krön 36:14-16, 19-23 Ef 2:4-10 Joh 3:14-21

Att upptäcka nåden

Det är med kyrkoåret som med vädret. Vi har redan en försmak av våren, åtminstone vissa dagar. Vi har passerat mitten av fastetiden. Det är tre veckor kvar till påsk. Men redan nu under­visar oss modern kyrkan om påskens vidunderliga gåva. I den tidiga kyrkan var fas­tetiden kulmen på dop­kandidaternas förberedelse. Kyrkan gör gemensam sak med dem och alla påminns om det egna dopet.

Aposteln Paulus säger att vi har gjorts levande genom Kristi påsk, trots att vi var döda genom våra överträdelser. Synden skiljer från Gud och att vara skild från Gud är döden. Aposteln säger att de troende har gjorts levande av nåd. Guds gåva är det. Aposteln kan knappt styra sina ord. Han talar om den överväldigande rika nåden i Guds godhet mot oss i Kristus Jesus. ”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”.

Man kan ha varit kristen länge utan att ha förstått nåden. Gåvan är så stor och våra hän­der så små. Av naturen tänker människan att hon måste bli from först, och därigenom bli värdig att förtjäna nåden. Men nåden är alltid först och alltid större än vad människan kan förtjä­na. På latin heter den gratia. Vi har det i ordet gratis. ”Av nåd är ni frälsta”. Människan kan bara ta emot den i tro. Som att sitta i solen. Vem har förtjänat att emot solens strålar? Eller när ett barn tar emot en oväntad gåva eller vi möts av ett generöst leende.

Gåvan är inte bara först, den är också störst, och övergår också allt vad människan kan tänka ut. Vi är genom Kristi påsk fri­köpta från den skuld som vi har ådragit oss mot Gud. Men inte nog med med att synderna är förlåtna. Dopet programmerar in hela Kristi påsk i den döpte. Vi har också uppstått med Kristus. Vi har till och med fått en plats i himlen. ”Han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen.” Dopet gör oss till lem­mar i hans kropp, som sitter på Faderns högra sida i himlen. Vi är medarvingar i det högs­ta goda, medborgare i Guds rike.

Johannes sammanfattar det i den bibelvers som kallats ”lilla bibeln”, Johannes 3:16. Där ger han också förklaringen: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Enda sättet att få denna gåva är tron. Det var den tro som dopkandidaterna bekände vid dopet i påskens stora guds­tjänst. Påskljuset tändes. Tron och dopet upplyste deras förstånd och hjärtan.

Det enda hinder som finns, hittar vi inte hos Gud, utan hos människan. Johannes säger: ”Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom ho­nom. Den som tror på honom blir inte dömd. Den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn”. Han ger också en förklaring till att de inte tror: ”När ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset”. – Hur kan människan älska mörkret mer än ljuset? Delvis kan vi ana det. Den män­niska som vant sig vid att själv vara herre och bestämma över sitt liv, vill inte lämna denna posi­tion. Den fals­ka frihetens lockelse. Illusionen att själv vara herre och råda över sitt liv.

Johannes förklarar det mera konkret.”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Människan har fastnat i sitt eget fängelse. Hon vill inte komma till ljuset. Då avslöjas ju illusionen. Därför fäller hon domen över sig själv. Hon avvisar ljuset och därmed nåden. Katekesen säger att människan skall dö­mas efter sitt ja eller nej till nåden.

Många kristna upptäcker först långt fram i det kristna livet att de aldrig riktigt förstått nå­den. De liknar den hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade sonen. De tänker fortfarande som om de var anställda daglönare, som måste förtjäna lö­nen. ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år…”. De har inte förstått nåden som en gåva av Faderns obegripliga och överflödan­de kärlek.

Inte alla vänder ljuset ryggen. Jesus säger: ”Den som handlar efter sanningen, han kom­mer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”. Det gör både syn­da­ren och helgonet, både den botfärdige och den som växer i kärleken. Den botfärdige röva­ren ”kom till ljuset” när han vände sig till Jesus. Han fick löfte om paradiset. Vid korset stod också Ma­ria och den Johannes som borgar för dagens evangelium. De förstod inte ännu, men de stod där. Den troende lär sig att alltid söka ljuset, som är Kristus. Benedictus ut­trycker det så: ”Ingenting föredra framför Kristi kärlek”. Motståndet mot ljuset kan växa, när hjärtats mörka hörn måste avslöjas. När människan upptäcker sitt högmodiga hjärtas alla konster och knep. Också den som varit med länge kan försöka hålla undan något i det eg­na samvetet. Steg för steg lär vi känna det egna hjärtat, för att upptäcka att Guds hjärta är större. Så att hon med Petrus kan säga: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Men det är då hon upp­täcker att Kristi kärlek är större, också när det är som mör­kast. Det är i mörkret som påsklju­set tänds.

Men vart tar de egna gärningarna vägen? De som vi vet måste finnas. De finns där re­dan, men de är annorlunda än det egna slitet och ofta ser hon dem inte själv. När Paulus hade undervisat om trons gåva, att det inte beror på gärningar, säger han: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”. Det tycks vara ett nytt slags gärningar. På ett annat ställer kallar han dem Andens frukter. Genom sin Ande har den Uppståndne tagit sin boning i den döptes hjärta. I sitt första brev kallar Johannes det för en inre smörjelse. Denne Ande fostrar, hel­gar och vägleder människan. Hon upptäcker att hon har Någon som leder henne hela ti­den. Hon lär sig känna igen Herdens röst, och att skilja den från alla andra röster. Denne Herde leder henne på vägar hon inte har tänkt ut själv. Gud har tänkt ut dem från början. ”Du leder mig efter ditt råd…”. I svensk tradition kalla­des det att gå i ”beredda gärningar”. På den vägen gör lärjungen upptäckten att buden inte är tunga. Jesus hade ju lovat att hans ok var milt och hans börda lätt. Benedictus talar om att löpa Guds buds väg i kärle­kens outsägliga sötma. Kanske fick lärjungen smaka det alldeles i början av den kristna vägen, men har sedan glidit tillbaka i slitet. Samma sötma finns kvar att upptäcka på nytt, och då har den blivit ännu mera välsmakande, som vinet när det lagrats länge. Att gå till bikt är en beprö­vat hjälpmedel för att förstå nåden. Vi går inte till bikt för att bli dömda, men för att bli benå­dade.

Vi närmar oss påsken för att upptäcka nåden och leva i den.

Varje gång kyrkan firar den heliga eukaris­tin gör hon det för att på nytt upptäcka den överväldigande rika nåden.

Amen.