Andra Söndagen efter Jul

Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-1

Alltings prolog

Vi har hört den fjärde evangelistens inledning till sitt evangelium, den s.k. Johannespro­lo­gen. Han börjar före historien, före själva skapelsen, före Big bang, innan något hade blivit till. Den antyder hur ingenting blev någonting. Prologen är en ouvertyr, som både föregri­per och sammanfattar det som följer. Den ger läsa­ren en nyckel som öppnar för det evan­geliet vill ge: tro. Redan förelöpa­ren Johannes har detta som avsikt: ”så att alla skulle kom­ma till tro genom honom.” Må vi be, som aposteln gjorde, om ”vis­hetens och uppenba­rel­sens ande”, om ljus för vårt inre öga.

Först i slutet av prologen hör vi Jesu Kristi namn. Fram till dess talar Johannes om Or­det, på grekiska Logos. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.” I den fjortonde versen skall han säga att detta Ord blivit män­niska. Men det fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban fanns av evighet. Det fanns ”hos Gud”. Det var av samma väsen som sin Fader. ”Det var Gud.” Den andra personen i den helige Tre­enigheten.

Det ord som blir människa kommer därför inte som en främling. Han kommer till sitt e­get, ty allting har blivit till genom detta Ord. I bakgrunden hör vi orden från ska­pelsebe­rättelsen: ”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban. ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus”, sjunger psalmisten. Innan evangelisten talar om människoblivandet talar han om ska­pelsen. Det är skaparordet som sänds ut för att fräl­sa och fullborda sin egen skapelse. Je­sus kommer till sitt eget, till den skapelse som fått sitt liv genom honom. Till den människa som enligt se­naste forskning är den enda varelse i universum som söker svar på tillvarons gåta. Hur ofattligt stort universum är, så tycks människan vara den enda varelse som stäl­ler dessa frågor. Bibeln kaller henne skapelsens krona, Guds avbild. Avbilden finns där, om än för­dunklad. Nå­got i män­niskan kän­ner igen originalet när Jesus talar och handlar. Därför kan Jesus inför Pi­latus säga: ”Den som hör till san­ningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter förlossning. Den insikt och aning som människan har, längtar efter fullbordan. ”Det sanna ljuset, som ger alla männi­skor ljus, skulle komma in i världen.”

Samtidigt hör vi en smärtsam grundton i prologen, ett dovt omkväde: ”hans eg­na tog in­te mot honom”. I Johannes evangelium är konfrontationen mellan Jesus och ju­darna som skar­past. Men den gåtfulla frågan, hur avvisandet var möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk och varje människa. Varför är så många tondöva för sanningen? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset?

Men några såg och gav sina liv för vad de sett. ”Vi såg hans härlighet.” Det är apostlar­nas vittnesbörd, grunden till kyrkans gemensamma tro.

Den härlighet som Johannes vitt­nar om är en här­lighet som lyser i det svagaste av allt, ett nyfött barn. Härligheten vilar i en krub­ba och skall sluta på ett kors. Visserligen berättar han också om en ”be­gripli­gare” här­lighet. Redan vid det första undret i Kana ”ser” lärjung­arna denna härlighet. Men under re­sans gång förtätas härlighe­ten till något som i våra ögon först måste uppfat­tas som mör­ker. Prologen föregriper korset, men sätter inte punkt. Redan den vittnar om att mörkret inte får makt över ljuset.

Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen som avslutning i varje mässa. Antingen den läses eller inte, så firas den i varje eukaristi. Den samman­fattar allting. Inte ens det djupas­te mörkret har övervunnit ljuset. Tvärtom – det var det­ta ljus som bodde och bor ibland oss. Och inte bara i små doser. ”Av hans fullhet har vi al­la fått del, med nåd och åter nåd.”

Amen.