Den Heliga Familjen

Mos 15:1-6;21:1-3 Hebr 11:8,11-12,17-19 Luk 2:22-40

Kyrkan gör det inte lätt för sig när hon undervisar om familjen. Josef, Maria och Jesus ställs fram som ett föredöme. Men var denna familj särskilt lyckad? Josef var inte barnets biologiska fader. Familjen var fat­tig. Barnet fick fö­das utanför alla medicinska och sociala skyddsnät. Familjen måste nattetid fly till främmande land. Det är alltså ingen romantisk familjebild som kyrkan fram­ställer.

Inte heller fanns det någon skylt i Nasaret som talade om att här bor ”den heliga famil­jen”. Ano­nymt och i all stillhet levde familjen där, som alla andra familjer. Maria lärde sin son de vanliga bönerna. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. På sabbaten går de till synago­gan. Vår fantasi får inte mycket material för hur deras familjeliv såg ut. Hans mor göm­de och begrundade i sitt hjärta. Vad Josef tänkte vet vi ingenting om. Sannolikt dog han någon gång under Jesu uppväxt och Jesus övertog kanske ansvaret som familjeför­sör­ja­re. Men i stort är det trettio tysta år.

Men just här ligger varje familjs storhet och hemlighet. Bortom det sensationella. Famil­jen är lika ödmjuk som jorden, i vilken fröet växer till. Familjen är jordmå­nen för den väx­ande männi­skan. Det ger varje familj en helig uppgift och kallelse. Den har en tyngd och en betydelse som ingen social ingenjörskonst kan ersätta. Familjen fanns där långt före staten. Fa­miljen är urcellen i den mänskliga gemenskapen. Redan lite eftertanke vet att varje män­niska har sin far och sin mor att tacka för att hon lever. Varje kultur vet att vi är skyldi­ga våra föräldrar respekt och heder. Hur stora svagheter de än har eller har haft. Varje tro­gen far och mor är värd ett nobelpris. Samtidigt vore det ett sabo­tage att för­söka leta fram värdiga pris­tagare. Vad stort sker, det sker tyst. Ju mer kyrkan har för­stått Jesu hemlig­het desto mer har hon också velat hedra och vörda Jo­sef och Maria.

Jesus kommer inte ner till jor­den som en fix och färdig människa. Gud växer till i en vanlig familj. Här läggs grunden till föräldrarnas höga kallelse. Det vanliga är upphöjt och helgat till ett sakrament. Den grundläggande enheten mellan man och hustru bär på en sär­skild nåd, som makarna dagligen ger åt varandra och sina barn genom sin tro­het och kärlek. Famil­jen är barnets första ”kyrka”, där föräldrarna förkun­nar tron genom sina ord och sitt exem­pel. Därför är föräldrarnas arbete och möda, deras oro och bekymmer, om­slutna av kyr­kans och den heliga familjens särskilda förbön.

Ingen stat kan i normalfallet ersätta det familjen är och gör. Familjen är vad Bene­dictus säger om klostret: ”en skola i Herrens tjänst”, en skola i konsten att leva som männi­ska, den grundskola, där barnet lär sig de grundläggande mänskliga dygderna. Därför sä­ger kyrkan till politikerna: familjen skall befrämjas och skyddas av alla goda krafter i sam­hället.

Vad skul­le inte kunna ske om de många osäkra och frånvarande fäderna i vår tid våga­de ta Josef som sitt föredöme?

Marias närhet till Jesus ger henne del i sin sons levnadsöde. ”Också genom din själ skall ett svärd gå”, säger den gamle Symeon. Är inte detta ett tröstens och styrkans ord till alla mödrar och fäder som ser sina barn gå oväntade eller vilsna vägar? Så att de inte ger upp och abdikerar från sin uppgift, men inte heller grips av panik och tar till okloka meto­der. Att både ge bar­nen den frihet Gud gett dem, och ändå inte svika sin skyldighet att fost­ra och vägleda.

Vem kan trösta och ge bättre råd än Maria, hon som fortsatte att överlåta sig, också när hon inte förstod sin Sons väg? Maria kan trösta och försona barn och föräld­rar med var­andra. Det är ju inte bara barnen som är olydiga eller går felaktiga vägar. Många föräldrar har dåligt samvete i förhållande till sina egna barn. Många barn har svårigheter att förlåta och förso­nas med sina föräldrar. Ett första steg på väg till försoning är att anförtro sig till Maria, till henne som lät svärdet gå genom sin egen själ.

I det vanliga familje­livet är Gud med oss. Både med sin tysta närvaro och med sin för­sonande kraft. Jesus, vår frälsa­re, lät sig födas och växa upp i en mänsklig familj. Därmed blev den, trots all sin bräcklighet, ett tecken på den slutliga och allt omfattande familjen i Guds eviga rike.

Amen.