Juldagen

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Kyrkan börjar sitt julfirande i nattens mörker. Herdarna fick se det strålan­de ljuset när de höll vakt om natten. Redan profeten hade sagt det: ”Det folk som vandrar i mör­ker, skall se ett stort ljus”. Den fjärde evangelisten bekräftar det. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Jesus föddes inte bland de rika, mäktiga och fram­gångsrika. Josef och Maria hörde till de fattiga, utan in­flytande och position. Jesus föddes inte i Rom, inte ens i Jerusa­lem, utan i en förort, Betlehem, och han växte upp i en del av landet som låg avsides och betrak­ta­des som en avkrok. Herdarna var anal­fabeter och stod längst ner på den sociala rang­ska­lan. De fick inte ens vittna i domstol. Men Gud använder sig av deras vittnesbörd och alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Ljuset lyste i mörkret.

En första innebörd är tydlig. Ingen är utesluten. Om Jesus hade fötts bland de rika, ha­de de fattiga inte vågat sig fram. Hade han levt bland de mäktiga, hade de svaga aldrig vå­gat tro att hans budskap gällde dem. Hade han gjort karriär vid akademierna, hade de okunniga trott sig uteslutna. Om han inte hade korsfästs mellan två förbrytare, hade ingen brottsling vå­gat tro på förlåtelsen. Leo den Store säger det i sin julpredikan: ”Ingen blir för­visad från deltagandet i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna ge­mensamma glädje: eftersom vår Herre inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.” De som redan me­nar sig ve­ta, har det svårast, medan de svaga ser och för­undras. Under de första år­hundradena spred sig tron framför allt bland de lägsta och ring­aste.

Många vill gärna ha tron som ett extra ljus i livet, utöver vad de redan har. En extra ljus­källa i ett redan upplyst rum. Då blir tron reducerad till ett andlig intresse, en guldkant på till­va­ron – men det står att ljuset lyser i mörkret.

Kyrkan har själv tagit stora risker genom att stödja både kultur och folkliga tra­ditioner. Många glä­der sig fortfarande åt trons frukter, inte minst julens musik och konst, men de tror inte läng­re, de tror inte att det är sant. Risken är att män­niskan lämnas ensam när hon verkligheten ham­nar i mörker. Då är det som om hon aldrig hade hört budskapet: ljuset ly­ser i mörk­ret och mörkret har inte fått makt med det.

Hela evangeliet är samlat i denna mening hos Johannes. Från födelsen i Betlehem till korset på Golgota. Från krubban till korset utkämpade ljuset sin kamp. Och mörk­ret fick inte makt över det.

Så väldigt är julens evangelium. Många flyr hellre in i dimma eller söker behagligare ljuskällor, men lämnas ensamma när mörkret verkli­gen slår till. Då är människan övertygad om att det inte finnsnågot hopp, att hon inte duger. Den svåraste fienden till trons glädje har människan i sitt eget hjär­ta. Hon är duktigare på att döma ut sig själv än att tro som ett barn.

Lille Placidus, en av Benedictus lärjungar, gick på juldagsmorgonen till klostrets krubba för att skåda Skaparens ansikte. Han läser vad en stor mystiker har sagt: ”Det finns inget sant liv utom i skådandet av detta ansikte”. Han läste också: ”Den starka människan är den som har sänkt sig djupast ner i Kristi svaghet”. All uppblåsthet pyser ut, självgodheten försvinner. Placidus säger förkrossad: ”Herre, jag förmår ingenting”, och får som svar: ”Min nåd är allt du behöver, Placidus”. I samma mått som hans mänskliga kraft försvann, upp­fylldes han av gudomlig kraft.

Också den troende prövas i nattens mörker. När inget ljus finns i sikte och när tiden är inne går ett ljus upp i hennes hjärta. Jesus lades i djurens krubba för att födas i männi­skans hjärta.

”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.

Amen.