Vem är hon?

32 Söndagen under året

firad som Lateranbasilikans invigningsda

Hes 47:1-2,8-9,12 1 Kor 3:9b-11,16-17 Joh 2:13-22

Vem är hon?

Lateranbasilikan i Rom är den äldsta av alla i bruk varande kyrkor i världen, invigd år 324. Roms biskop hade sitt säte där i tusen år (400-1400-talet). Hon har också kallats ”Moder och huvud för jordkretsens alla kyrkor”. Därmed blir hon ett tecken för den Kyrka vi bekän­ner oss till och tror på.

Ibland hör man frågan hur det skall gå för kyrkan. 1900-talet har kallats ”kyrkans år­hundrade”, då kyrkan vaknade till liv i själarna. I begynnelsen av ett nytt årtusendet tycks många inte räkna med henne alls. Det seku­lära samhället vill förpassa kyrkan till den rent privata sfären. Men – det finns tyngre skäl att vända på frågan. Hur skall det gå för världen – utan kyrkan? Samtidigt som modern vetenskap vidgar perspektiven till hisnande höjder, tycks samma värld vara allt mera vilsen, och ställd inför problem som hon inte kan lösa på egen hand. En värld som vet me­ra än någon tidigare ganeration, men ändå inte det viktig­aste, och därför kan gå mot sitt eget fördärv. Av sig själv vet inte världen vad allting hand­lar om.

Profeterna visste, ty de var Guds vänner. Hesekiel, en av det gamla Förbundets sto­ra profeter, ser in i tillvarons innersta. I en väldig vision ser han Guds tempel, den plats där Gud tar sin boning. Från det templet rinner det fram vatten under templets väggar. Detta vatten rinner ut i den kringliggande världens floder och gör allt annat vatten friskt och sunt; det upplivar dess levande varelser; fiskstimmen blir talrika och väldiga; vattnet från templet får alla slags fruktträd att växa upp längs stränderna; trädens frukter tjänar till föda och de­ras löv till läkedom.

Profetens vision anspelar på paradisets trädgård, ur vars källa det rann fram floder som delade sig och rann vidare i alla väderstreck. Men profetens vision pekar också fram­åt. Hans bild av Guds tempel med livgivande vatten skall möta i bibelns sista bok, i dess sista kapitel. Där, vid alltings fullbordan, skall livets vatten, klart som kris­tall, rinna fram och ge ständigt nytt liv. Förbannelse skall inte finnas mer. Hela tillvaron skall då vara ett Guds tempel. Allting har helats och blivit sunt. Allt har nått sin egen full­bordan, vad det i djupet av sitt inre har längtat och strävat efter, men inte funnit på egen hand.

Mellan paradiset i begynnelsen och det himmelska templet i himlen, har Gud sänkt ner sin heliga kyrka. Han har gjort det för att förnya och bota världen och för att visa vägen till alltings yttersta mål. Den som upptäcker Kyrkan ser i henne Guds vidunderliga plan med hela skapelsen, Guds vilja att befria sin skapelse från synd och död. Tron ser hen­ne som ett ”tecken på och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet”. Hon bär i sig medicin, näring, kraft och nåd för att försona, hela, vägleda och helga den värld, som annars blir sin egen fördärvare. Utan henne finns ingen frälsning för världen.

Utan den kyrka som är grundad av Gud själv, saknar världen den vägledning hon behöver. Johannes säger att Kyrkan har ”kommer ner ur himlen, från Gud”. Aposteln säger att hennes grund redan är lagd – hon finns där. Vi behöver inte konstruera henne. Kristus är hennes hörn­sten och grundval. Utan honom lär inte människan känna sitt eget myste­rium. Vem vågar säga att människan är ett heligt tempel, platsen för Guds ande? Utan Kyrkan blir orden om människans okränkbara värde snart tomma ord. Vem, utom kyrkan, kan upplysa mäniskan om hennes höga värdighet?

Vem, utom den heliga kyrkan, kan vara en moder för alla folk, höjd över nationella och etniska gränser? Utan ständig motmedicin luras vi att se människor som fiender och hot? Vem kan visa en omsorg och barmhärtighet som räcker åt alla? Vem, utan den som har tillgång till Templets livgivande vatten, kan ge glädje som räcker för alla bedrövade, plågade, ångestridna, förföljda och döende?

Vem, utom Guds egen kyrka, vågar lugnt uppmana oss att skilja oss från synd och laster som för till dödsriket? Vem har auktoritet och kraft att uppmana oss till glöd­ande kär­lek till alla våra bröder och systrar? Varje förnuftig människa instämmer i princip i uppma­ningen, men de flesta kompromissar med och vacklar under uppdra­get. Endast den kan uppmana oss, som själv är smyckad med ota­liga martyrers blod, vägledd av bedjare, mys­tiker och lärare, och som har en outsinlig källa i sitt inre, en källa som rymmer allt vatten som renar männi­skan från hennes vidriga synder och har nådens kraft att förlåta och för­nya.

Hur skulle vi orka bära vår nästas kroppsliga och moraliska svagheter, om inte vi själ­va bärs av den moder som bär allt?

Vem skulle lära oss aktning för den sämste och simplaste, om inte kyrkan lär oss vem människan är i sin okränkbara värdighet?

Vem skulle vägleda folkens ledare, om inte någon kunde undervisa med fullmakt från honom som kallas och är fridsfurste, den konungarnas konung som föd­des i en trä­krubba och upphöjdes på ett träkors för att dra alla till sig? Vad skulle inte kunna hända om folkens ledare vågade lära av och tillämpa Kyrkans sociallära?

Kyrkan består själv av syndare, men bär på en helighet som inte kan förstöras. Hen­nes Herre fortsätter att re­na och förnya sin kyrka, medan ideologier, välden och riken runt omkring henne vittrar sönder när deras korta tid är ute. Själv blir Kyrkan ständigt ung på nytt, om idag inte i Västerlandet så på andra ställen runt jordkretsen. Hon är överallt och alltid den­samma. Hon vårdar och förvaltar samma tro, samma sakrament och samma ordning med herdar i gemenskap med Petri efterträdare på Laterankyrkans biskopsstol. Samtidigt går hon genom historien och alla tider, hon låter nya folk och nya tider föra in sina skatter och insikter i hennes förrådskammare, för att ständigt utvecklas och förnyas.

Vem kan jämföras med denna kvinna, vars brudgum förtärdes av sin egen kärleks lidelse? Hon lyfter det tecken som alla i grunden frågar efter, men alla inte vill se, Guds Lamm som borttager världens synder. Hon förmedlar den renande och nyskapande nå­den.

Hon, den ödmjuka och frimodiga Kyrkan, både föddes ur och stod vid sin Herres kors. Där ser vi henne som den kvinna hon är, Maria, hon som personifierar Kyrkans hemlighet. Hon stod där för att kunna vittna om sin Sons död och uppståndelse. Strax därefter sitter hon i apostlarnas mitt som deras moder och lärarinna. I henne, Maria och Kyrkan, ser vi källan till det renande och nyskapande vattnet, som ger glädje åt Guds stad och hopp för världen.

Amen.