26 Söndagen under året

Hes 18:25-28 Fil 2:1-11 Matt 21:28-32

Att söka barmhärtigheten

Gud tröttnar aldrig att förlåta oss; det är vi som tröttnar på att söka hans barmhärtighet.” Så säger vår påve Franciskus. Vi hörde något liknande i kollektbönen: ”Din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt. Låt oss ständigt sträva mot det goda du berett åt oss”. Både barmhärtigheten och allmakten kan bli en lära eller en ide, som män­niskan hävdar och försvarar, men inte söker. Då blir hon blind och förstår snart ingenting av det hon säger sig tro på.

Hon blir som den ene av de två bröderna i Jesu liknelse, den som sade: ”Jag skall gå, Herre”, men som inte gick. Den andre säger först nej, men ångrar sig och går. Det finns flera utläggningar som rymmer en god portion sanning, men ändå missar en viktig poäng.

Redan tidiga kyrkofäder såg de två bröderna som en bild för judar och hedningar. Ju­darna hade sagt ja till Mose lag, men när sedan lagens fullbordan, Kristus, kom, då möttes han av ett nej. Hedningarna, däremot, öppnade sig för den Gud hade sänt. Tolkningen har ett visst berättigande, men stämmer ändå inte riktigt. Alla judar var inte av­visande och alla hedningar inte bejakande.

En annan tolkning ser i den ene brodern dem som bekänner tron, i mot­sats till dem som handlar. Den ene säger ja till tron med sina ord, men lever inte efter den. Den andre avvisar av olika skäl tron, men följer ändå höga moraliska krav. Ibland används denna tolk­ning som ett argument för att man inte behöver bekänna sig till tron och gå i mäs­san, bara man gör sitt bästa i vardagen. Bröderna blir symboler för kontras­ten mellan hyckleri och moralisk redbarhet. Den ene sonen säger till och med vördnadsfullt: ”Jag skall gå, herre.” Men hans ord saknar täckning i hans liv. Den andre däremot verkar obstinat och olydig, men i efter­hand ångrar han sig och går. Tolkningen rym­mer flera portioner sanning, men riskerar att förlora evan­ge­liets dynamik.

För Jesu åhörare var liknelsen dynamit. Folkets le­da­re, de äldste och översteprästerna, menade sig vara goda represen­tan­ter för Israels tro. Men på vägen hade de blivit blinda. När Johannes Döparen kom och predikade omvändelse, då avvisa­de de honom. Nu avvi­sar de också Jesus. Skö­kor och tullindrivare däre­mot, de som hade sjunkit längst ner på den sociala rangskalan, lyssnade till både Döparen och Jesus. De hade först sagt nej till rättfär­dig­heten, men ångrade sig och vände om. När Jesus säger att horor och tullindrivare ska komma före översteprästerna till Guds rike, då var det ett skandalöst yttrande. Hans ord rymmer en utmanande och nyskapande kraft.

Idag är den moraliska reaktionen förändrad. Det tullindrivarna gjorde när de sål­­de sig åt ockupationsmakten och tog ut extra avgifter för att stoppa i egen ficka, det för­dö­mer man lika energiskt idag. Medan sexuell lösaktighet kan räkna med en annan ac­cep­tans, åtminstone i det offentliga rummet. Jesus kan användas som stöd för det som idag råkar vara politiskt korrekt.

Men då har man missat poängen i liknelsen. Liknelsen gör inte en moralisk skillnad mellan goda och dåliga människor. Liknelsen beskriver en händelse. Den berättar vad som händer med de båda bröderna. Den ene av de två sade först ja, men lydde inte. Det är inte hans lydiga ”ja” som kritise­ras, utan att han inte gjorde som han sade. Med honom händer ingenting. Den andre sade först nej, men ångrade sig och gick. Det är inte hans ”nej” som prisas, utan hans bered­skap till föränd­ring.

Liknelsen handlar om denna förändring. Bibeln kallar det omvändelse och fortsätter i helgelse. Så började Jesu förkun­nelse och så fortsätter den. Omvänd er och tro evange­lium! Därför är den också barmhär­tig, rättvis och jämlik. Alla behöver barmhär­tig­heten. Varje dag. Kyrkan är ett folk på vandring, ett folk som söker barmhärtighet. Det handlar inte om en viss moralisk nivå, som vi måste leva på för att få vara med. Då har vi gjort om evangeliet till ett sys­tem. Jesus blir dess garant och kyr­kan dess övervakare. Den risken att stelna har kyrkan löpt i alla ti­der.

Liknelsen ställer inte upp ett moraliskt rutmönster. Liknelsen beskriver en rörelse. Hos den av bröderna som först sade nej, men ångrade sig och gick, skymtar kraften det fram, den största kraften som står till män­niskans för­fo­gande. Endast människan av alla levande varelser kan genom ånger ändra sitt livs kurs och historia. Ändå handlar det inte om själv­förbättring. Endast genom Guds barmhärtighet kan det ske.

Jesus mås­te ha väckt förtroende bland dem han mötte. De nedersta i samhället vå­ga­de sig fram och han umgicks och åt med dem. Aposteln säger i andra läsningen att Kristus ödmjukade sig och antog tjä­nargestalt. Han ödmjukade sig av kärlek och medlidande med vanliga rädd­hå­gade synda­re. Otaliga människor har fått sina liv förvandlade därför att de vågat sig fram till ho­nom.

Det står att mannen inte bara ångrade sig utan också gick till vin­gården. Ångern enga­gerar också viljan. Viljan att bryta med syn­den och göra det goda. Att ångra sina synder, men inte vilja bryta med dem är att stanna på hal­va vägen. Medan bro­dern i Jesu berättel­se ångra­de sig och gick.

Barmhärtigheten ger oss en tvåfal­dig gåva, dels befrielse från syndens börda, dels kraft att arbeta i vingården. Befrielse från skuld och kraft att leva i kärlek. Barmhärtigheten behövs också för fortsättningen. De största helgonen vittnar om att utan barm­härtighet kan man inte vinna en enda seger, inte be en enda bön. När någon inträder i kloster får han frågan vad han söker. Svaret lyder: ”Guds och brödernas barmhärtighet”. Barmhärtigheten skapar den fullkomliga jämlikheten. Paulus skriver: ”Gud har gjort alla till olydnadens fång­ar för att kunna förbarma sig över alla”. Barmhärtigheten förenar de största syndarna med de största helgonen. Allt handlar om barmhärtighet.

Som vår påve säger: ”Gud tröttnar aldrig att visa oss barmhärtighet.” Låt oss inte trött­na att söka den.

Amen.