23 Söndagen under året

Hes 33:7-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Den goda förmaningen

Nu och då efterlyses civilkurage i det offentliga livet. I vårt eget Tomelilla fick en somalisk familj sina fönsterrutor krossade av främlingsfientliga vandalar, men grannar grep in och polisen tackade i efterhand för deras modiga och kloka ingripande, trots att grannarna själva blev hotade. Det behöver inte gälla krossade fönsterrutor. Konflikter och samarbetssvårigheter dyker upp överallt, på arbetet, i kyrkan, i familj och skola. Många bär på en intensiv lust att förändra sin nästa, sin syster eller broder, sin partner, sin chef eller sin kollega. Det kan ha goda skäl för sig, men hur gör man? Vi anar att alla sätt inte är bra. I en individualistisk tid där alla kör sitt eget lopp, har vi nästan blivit analfabeter i konsten att leva tillsammans. Ska man behöva gå på kurs för att lära sig hantera konflikter? Vad säger den beprövade kristna erfarenheten om konsten att förmana? Dagens evangelium återspeglar den första kristna församlingens praxis, när någon hade gjort orätt och därför måste förmanas och föras till rätta.

Profeterna hade av Gud fått uppdraget att vara väktare för Israels hus, som vi hörde i första läsningen. De skulle förmana och varna den gudlöse när han syndat. De blev sällan populära. De stötte på motstånd och många av dem fick sätta livet till. Men det var av omsorg om folket som Gud sände sina profeter. Vad händer med ett folk som tystar eller marginaliserar sina profeter? Vad händer med en kultur som inte längre förmedlar konsten att förmana till nästa generation? En lärare berättade om den knivsägg han måste balansera på när han tvingades gripa in mot den som stör ordningen i klassen? Han riskerade att själv bli angripen eller anmäld, ofta av elevens föräldrar.

För många väcker talet om förmaning obehag, också bland kristna. Man menar att det bara väcker aggressivt motstånd och brister i respekt för den individuella friheten. Någon hänvisar till Jesu ord om att inte döma sin broder. Det finns förvisso avarter och karikatyrer av förmaning. Men är det skäl att kasta ut barnet med badvattnet? I dag tycks vi löpa en annan risk, att vara så toleranta och ”förstående” att vi lämnar den andre i sticket. Modet sviker oss och vi sviker vår broder. Det är ju behagligare att se bort eller blunda. Men hur ser den goda förmaningen ut?

Kristen erfarenhet ställer stora krav på den som förmanar. De viktigaste heter: saktmod och klokhet. Den högmodige, som inte ser bjälken i sitt eget öga, kan inte ta bort flisan i den andres. En förmaning kan bara ges i saktmod, utan upprördhet och vrede. Aposteln säger: ”Om någon skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”. De andliga fäder och mödrar som kunnat förmana har också talat tydligast om att aldrig döma sin broder. Att förmana är något annat än att döma. Lilla Theresa av Jesusbarnet har undervisat hela kyrkan om kärleken. Som novismästarinna tvekade hon ändå inte att milt men bestämt förmana den syster som handlat fel eller gick galna vägar.

Benedictus säger om abboten: ”Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. Han skall tänka på att det knäckta strået inte får brytas av.” Men av detta följer inte att han skall blunda eller tillåta felen att frodas. Han skall utrota dem klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en. Paulus talar om en tvåfaldig uppgift bland de kristna: att ”trösta och förmana”. Den som har svårt att trösta och uppmuntra bör akta sig särskilt noga för att förmana. En abbot sade: Bland tio ord med uppmuntran kan man blanda in högst en förmaning.

Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller tala bakom ryggen, är en svår synd som vår påve Franciskus ofta påtalar. Förmaning är ingen självpåtagen uppgift. Självutnämnda förmanare är ett gissel för varje gemenskap. Profeterna hade uppdrag av Gud. I klostret har den överordnade ansvaret. I församlingen den som har herdeämbetet. Föräldrar har uppgift och skyldighet att fostra sina barn. I de kulturer jag känner till har alla äldre haft uppgift att förmana de yngre. Vi läser om det i Vishetslitteraturen. Men som enskilda kan vi också komma i situationer där jag måste förmana en vän eller medkristen. Till de kristna barmhärtighetsverken räknas också att ”tillrättavisa syndare”. Katekesen talar om att man kan bli medskyldig till andras synder, när man inte ”avslöjar eller hindrar”, där man kan och bör göra det. Vi är ju lemmar i samma kropp.

Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med utesluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i motsättning till kärleken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg, och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. Förmaningen har ett ”medicinskt” syfte, att bota. När Benedictus räknat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns, och dessa ändå varit förgäves, talar han om ”ett bättre medel: sin och alla brödernas bön” för den felande brodern. Kapitlet om abbotens omsorg om felande bröder är ett av de vackraste i hela regeln. Evangeliet skimrar fram.

Den som förmanas ställs på prov. Att avvisa en förmaning är ingen konst. Det går av sig självt. Den högmodiga människan gör dessutom gärna teater av hur ”illa hon blivit behandlad”. ”Jag känner mig kränkt”, som det heter idag. Vår tid tycks befrämja denna känsla. Men att lyssna till en förmaning kan vara ett avgörande steg för att växa till och mogna. De som förmanar och fostrar mig kan bli mina största välgörare. Även om det gör ont och ibland tar tid att upptäcka det. Den som förmanar blir en läkare som botar från en sjukdom jag själv har varit blind för. Benedictus liknar abboten i en sådan situation just vid en läkare.

Att ta emot en förmaning är inte att av feghet och undergivenhet låta sig hunsas av självutnämnda förmanare. Ännu mindre att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka eller kasta ur sig. Också Jesus var omutlig när han blev orättfärdigt anklagad, han gav svar på tal när han örfilades inför Stora rådet.

Den inre fienden kan leka domare med överdrivna eller förvridna anklagelser. Men den kristne har en enda domare, Kristus, som förmanar för att bota och dömer för att upprätta. Djävulen dömer för att driva till förtvivlan. Den som går till bikt får hjälp att skilja mellan andarna och hålla självutnämnda domare på avstånd.

Kan vi påverka varandra genom förmaning? De monastiska fäderna säger ofta att de enda vi kan förändra är oss själva. ”Över andras förhållningssätt har du ingen makt”, säger Cassianus. Men det märkliga är att just bland dem finner vi också exempel på den goda och hälsosamma förmaningen, t.ex. när de talar om vänskap. Vänskapen är ju både ömsesidig och uppriktig. Samtidigt som båda vännerna strävar efter det goda. Vänskap som utesluter förmaning stannar snart i växten och kan bli dess död.

Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi kärlek, som botar de sjuka, upprättar de fallna och ger sitt liv för sina vänner. En sådan förmaning gör inte nästan något ont. Både den som förmanar och den som förmanas behöver Kristi nåd. I den goda förmaningen är Kristus mitt ibland oss. Så att hela kroppen växer till och byggs upp i kärlek.

Amen.