Du kallade mig och jag lät mig kallas…

22 Söndagen under året

Jer 20:7-9 Rom 12:11-2 Matt 16:21-27

Du kallade mig och jag lät mig kallas…

Det hör till den mänskliga storheten att kunna fatta beslut och att välja väg. Det kan fylla människan med stor lycka. Det liknar en förälskelse. Men till en förälskelse behövs mer än en part. Den förälskade säger inte bara att han har bestämt sig. Han kan lika väl säga att han har blivit fångad. Beslutet är lika mycket ett svar. Den andres kärlek är lika viktig som den egna. Ibland den avgörande och överväldigande.

Så var det för profeten Jeremia. Han blev överväldigad och fick kapitulera. Av det egna beslutet märker man knappast något. Däremot klagar han över sin kallelse. Gud hade utvalt honom till profet, och därmed måste han tala de ord som Herren lägger i hans mun. Han måste ”ropa över våld och förtryck”. Han måste förkunna Herrens dom över stöld, mord, otukt och mened, över folkets avfall till främmande gudar, över att templet förvandlats till en rövarkula. Detta utsatte honom för onda anslag. Prästerna och de mera anpassade profeterna säger vid ett tillfälle: ”Denne man förtjänar döden”.

Jeremia vänder sin klagan mot Herren själv: ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas”. Många kyrkofäder har undrat över detta ord. Skulle Gud, som är sanningen, förleda och bedra någon till att besvara en kallelse, som i efterhand visar sig nästan övermäktig? Visserligen säger profeten att han lät sig förledas. Det var inte bara en order. Hans bejakande behövdes. Men så tillägger han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget.” Var finns då respekten för människans frihet? Inte heller kan han slingra sig undan. När han tänker: ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn”, då blir det i hans bröst som brann där en eld, instängd i hans innersta. Han förmår inte stå emot kallelsen. Aposteln Paulus uttrycker sig på ett liknande sätt. Att förkunna evangeliet är inte bara glädje. Det rymmer ett heligt tvång: ”Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet”.

Profetens kallelse kan tyckas speciell, men varje människa kan känna igen sig. Även när man fritt har valt väg, möter inslag under resans gång, där man känner sig lurad och bedragen, då man kan göra Jeremias ord till sina egna. ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.” Israels barn gjorde uppror mot sin egen befriare: ”Varför har du fört oss ut i denna öken?”

I dagens evangelium förvarnar Jesus sina lärjungar. Han måste lida mycket och den som vill följa honom måste på något sätt gå samma väg. Men det var ju inte det första som mötte lärjungarna. I början hade han tjusat och fascinerat. Han hade talat som ingen annan och utfört mäktiga underverk. Människor kom i tusental. Hade de gjort det, om de vetat vad som skulle följa? Också lärjungarna kunde känna igen sig i Jeremias klagan. Nykomlingar till klostret skall enligt Benedictus regel förvarnas om allt som är tungt och mödosamt, men det är inte lätt att övertyga en nyförälskad om kommande svårigheter.

Kan Gud förleda och bedra? Lockas den kristne in på en väg som sedan visar sig svårare än han förstod i början? – Origenes, en av de första stora bibelutläggarna, jämför med hur en läkare ibland måste hålla kniven dold, för att inte skrämma bort patienten; eller blanda söt honung i den beska medicinen för att få honom att svälja den. Han ser det som en Guds pedagogik för den som är barn på trons väg. Guds avsikt och vilja är alltid god och kärleksfull. ”Herren är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk”. Men Guds kärlek är ingen sötsak. Bibeln liknar den vid en förtärande eld. Endast steg för steg kan människan förstå den. Men hela tiden är det kärlek.

Vad menar Jesus med att lärjungen skall förneka sig själv? Vi tänker lätt att det handlar om askes och stränghet, i värsta fall om att förakta sig själv. Det stämmer knappast med att vi skall älska vår nästa som oss själva?

Bakgrunden finns i Jesu ord till Petrus, ”håll dig på din plats, Satan”. Petrus hade försökt ge Jesus råd om vilken väg han skulle gå. Jesus kallar det människotankar. I stället skall Petrus gå efter Jesus och följa honom, inte före honom, med goda råd styrda av egna tankar. Ordet om att förneka sig själv är en tillämpning av det. När Petrus följer Jesus, går bakom honom och låter honom leda, då avvisar han och förnekar han sig själv. Om han fått gå före Jesus hade han förnekat det han tidigare bekänt, att Jesus är Messias. Att Jesus är vägen, sanningen och livet. Att förneka sig själv är en följd av att ha upptäckt ett liv som ger mig det sanna livet. Paulus uttrycker det med små s.k. prepositioner: lärjungen lever för Jesus, med Jesus, i Jesus. Paulus sammanfattar det när han säger: ”Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig”. Han har mist en illusion och funnit sitt riktiga liv.

Det betyder, och där kan det bli konkret kamp, att undvika allt som skiljer oss från Jesus. T.ex. bekymmer. När Petrus bekymrar sig om hur det skall gå för Johannes, säger Jesus: ”Vad kommer det dig vid? Följ du mig.” När Petrus lyder förnekar han sig själv och finner sitt riktiga liv.

Att bära korset blir då inte en stålmannahållning. Det betyder att aldrig släppa Jesus, t.ex. när motgångar och orättvisor lurar oss att sluta be eller tappa modet. Att bära korset i Jesu fotspår är lättare än att släpa på det själv.

Jeremia försökte skaka av sig kallelsen. Han ville inte längre tala i hans namn. Orden står där för att vi skall känna igen oss. Men det är också en profetia om den helige Andes gåva, elden i hans inre som brinner och tvingar honom vidare. Vi måste ständigt upptäcka det på nytt, att den gåvan är frid och glädje, djupare än smärta och plåga. Friden finns dold i varje prövning, men uppenbarar sig bara ”i Jesus”. Friden och glädjen döljer sig under det plågsamma korset. ”Vårt liv är fördolt med Kristus hos Gud”, säger aposteln.

Det är denna glödande barmhärtighet som får aposteln i andra läsningen att mana oss, inte bara att tro på Herren Kristus, utan att frambära oss själva till ”ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Det offret är vår andliga gudstjänst, hela vårt liv, när vi följer Kristus. Själva kommer vi med tomma händer. Det enda offer vi kan bära fram är den kallelse vi drabbats av och den kärlek som utgjutits i våra hjärtan. Det är samma offergåva som frambärs på altaret, som läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga eukaristin.

Amen.