Är det något särskilt med en kyrka?

Kyrkmässa

Är det något särskilt med en kyrka?

Trots all sekularisering skulle nog de flesta svara ja på den frågan. En kyrka är inte som andra byggnader, inte som andra rum. Men vad beror det på? Är det arkitekturen? Varje arkitekt lär drömma om att få gestalta en kyrka. Eller är det skönheten och stillheten?

Det är lätt att säga för mycket om det helgade rummet. Det kan bli vidskepligt. Gud kan inte låsas in i rum byggda av människohänder. Gud är ande, hörde vi i evangeliet, och skall tillbes i ande och sanning. Han kan inte bindas vid en plats. Vi tror att Gud är närvarande överallt. Ändå rymmer invigningen av en ny kyrka hennes mest laddade och dramatiska liturgi. Årsdagen av invigningen firas som både födelsedag och bröllopsdag. ”Var inte bedrövade”, hörde vi prästen Esra säga till folket, ”den glädje Herren ger är er styrka”. Guds folk gläder sig över sina kyrkor. Och när kyrkor stängs, eller används till annat än gudstjänst, blir det mörkt både i trakten och i själarna.

Det som skedde i denna kyrka för nitton år sedan ger ett första svar. Byggnaden behandlades som en levande varelse, som en människa. Hon döptes, konfirmerades och vigdes som en brud med sin brudgum. Hon döptes genom att bestänkas med heligt vatten. Hon konfirmerades genom att väggar och altare smordes med helig olja. Hon vigdes vid sin himmelske brudgum genom den första eukaristin.

Allt som skedde med byggnaden ger en bild, ett program, för den människa som besöker och tillber på denna plats. Byggnaden speglar Guds tanke med oss människor. Aposteln Petrus liknade oss vid levande stenar i ett andligt husbygge. Men kyrkan är inte bara en bild att betrakta. En kyrkas helighet är inte något statiskt, som människan kan besöka när hon har lust. Då är vi tillbaka i hedendom. Kyrkans helighet dunstar bort när där inte firas gudstjänst.

Vi hörde det när biskopen första gången höll upp lektionariet, boken med de bibliska läsningarna, och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Det händer något i kyrkorummet. Guds Ord läses och förkunnas. Ordet söker sin väg till mänskliga öron och sinnen. Något händer med den som lyssnar och tar emot. För den likgiltige eller för den som redan tror sig veta är det bara mänskliga ord. Otron cementeras. Det är inte ofarligt att lyssna. Ty det är inget vanligt ord. I första läsningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropade: Amen, Amen! De böjde knä och tillbad. Guds Ord öppnar de öron som lyssnar. Kyrkorummet blir en bild för vad som sker i människans inre rum, när hon gråter över sin synd, som folket gjorde i Jerusalem, när trons ljus tänds i hjärtat och människans ögon öppnar för den sanna glädjen. Hon bereds för den högsta mänskliga handlingen, för tillbedjan. Biskopen sade att Guds ord ”verkar frälsning”. Den troende går inte in i det helgade rummet hur som helst. Hon blir stilla och faller ner i tillbedjan.

I invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Hon är helgad och avskild, hon är förenad som en brud med sin brudgum. Att använda det vigda rummet till annat är därför ett slags äktenskapsbrott.

Det som sker på altaret är verkligt. Offret bärs fram, det offer som försonar och förenar. Det tar bort all skuld genom Kristi blod, som där frambärs och offras. Den heliga kommunionen förenar med honom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Kommunikanten blir själv helig. I förundrad tacksägelse över att Gud vill ta sin boning i henne.

Som en ständig påminnelse om denna gudomliga närvaro mitt ibland oss förvaras det konsekrerade brödet, Kristi kropp, i kyrkans tabernakel.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över kyrkan. Hon beskrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tilltalades som en person, som någon man gläds och förundras över, någon som man vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är gudamänsklig. Hon är en verklig och verksam bild för vår frälsning.

Något sker som får byggnaden att likna den plats där Kristus blivit människa och där han framburit sitt offer. Betlehem och Golgota är inte vilka platser som helst. Men dessa platser ”sprider sig” till varaje ny kyrkobyggnad. Kristus blir sakramentalt lika närvarande på altaret som en gång i Betlehem. Hans offer på Golgota firas och frambärs på altaret inför våra ögon. Människoblivandet och korsoffret ger avtryck och lämnar fotspår i tiden och rummet.

Men inte för att vi skall fixeras och stanna. Liturgin vidgar blicken för att omfatta allt. I prefationen, som också skall användas i denna liturgi, sjöng biskopen: >”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den eukaristiska kyrkan omfattar inte bara dem som här och nu blir delaktiga av det nya livet. Kyrkan föregriper slutmålet, där tillvarons alla stenar kommit på rätt plats, ”hela skapelsen befriad från synd och död”.

Byggnaden rymmer olika material hämtade ur naturen och förädlade av människan, de uthuggna stenarna i altaret, de gjutna stenarna i väggarna, de stöpta ljusen och den vävda textilen, men också de mänskliga handlingarna och rösterna. Människan får representera hela skapelsen som dess språkrör och präst. ”Ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” Människan kallas att instämma i den nya och eviga sången. I förbön för alla lidande, förföljda och plågade, i hoppet om den stad där Gud blir allt i alla.

På vägen dit behöver vi det heliga rummet. När vi går in i kyrkan, går kyrkan in i oss. Det är något särskilt med en kyrka. Gud tar i Kristus sin boning i henne, för att rena, upplysa och helga oss.

Som prästen Esra sade till folket: ”Var inte bedrövade, den glädje Herren ger är er styrka”.

Amen.