Den gudomliga kärlekens sakta susning

19 Söndagen under året

1 Kung 19:9a,11-13a Rom 9:1-5 Matt 14:22-33

Den gudomliga kärlekens sakta susning

Någon sade till mig, vederbörande hade blivit kristen vid vuxen ålder: Det blir ju inte lättare att leva för att man blir kristen. Snarare svårare. Man ser klarare hur det står till i världen och samhället, och fr.a. ser man tydligare sina egna svagheter och synder. Innan jag blev kristen såg jag inte så klart. Allt var mera grått. Nu är det skillnad på ljus och mörker. Man har fått ett samvete som reagerar. Man märker att det pågår en kamp om människan. Livet visar sig vara mera ett slagfält än ett nöjesfält. Och att man själv hela tiden utsätts för frestelser som kan leda fel, och prövningar som man måste härda ut i. Starka krafter vill få livet att kapsejsa.

Det motsvarar vad vi just hört om stormen på Genesarets sjö. Jesus skickade sina lärjungar att fara över till andra sidan sjön, medan han själv drog sig undan för att be på berget. Lärjungarna får kämpa mot både vindar och vågor. Dessutom var det motvind. En bild för kyrkans villkor över tidens stormiga vatten.

Vatten är i bibeln inte bara en symbol för rening och nyfödelse, utan också för kaos och krafter som vill dränka och dra ner i djupet. Då är det lätt att tro att Herren har glömt sin kyrka. Tänk på de kristna i norra Irak som drivs bort från sina urgmla boplatser, eller på det Europa, som tycks ha tappat rodret och kastas hit och dit av sekulära krafter.

Men så händer något. Det sker under 4:e nattväkten, mellan tre och sex framåt morgonen. ”Strax före gryningen kommer Jesus till dem, gående på sjön”. Lärjungarna blir förskräckta och tror först att det är en vålnad. De skriker av rädsla. Jesus talar till dem och säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Den som talar trampar kaosmakterna under sin fötter. Han går på dem. Han säger inte sitt namn. Han använder det gudsnamn som redan Mose fick höra vid den brinnande busken, ’Jag är den jag är’. Vi har hört det ur Jesu mun vid andra tillfällen: ’Jag är världens ljus, jag är livets bröd, jag är uppståndelsen och livet’.

Petrus är den som först tycks föstå och reagera. Han säger: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet”. Han vet att människan inte kan gå på vatten. Men han har förstått att för Jesus är ingenting omöjligt. Och dessutom anar han att Jesus vill dra in sina lärjungar i detta gudomliga kraftfält. Det Jesus kan, eftersom han han har all makt i himlen och på jorden, det vill han ge åt sina lärjungar och sin kyrka.

Det behöver inte vara så drastiskt som att bokstavligen gå på vattnet. Den som kommer ut från bikstolen går på vattnet. Han trampar de krafter under fötterna som annars kunde dra ner honom i helvetets djup. Varje mässa lyfter oss högt över storm och kaos, ända in i den himmelska världen. Vår samhörighet med Jesus ger oss del av hans kraft. Vi tillhör segrarsidan i tillvarons andliga kamp. Men märks det på oss?

Petrus var åtminstone ivrig. Han säger: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” ”Om det är du” – om det är sant, som vi snart ska bekänna, att Jesus är Guds enfödde Son, om det är sant att han uppmanat sina lärjungar att följa honom, då är det snarast fegt att inte be om stora ting. Den försiktige tar inte några risker. Han aktar sig för att bli besviken. Han avslöjar sin klentro redan i förväg.

Det som krävs är lite mod. Utan det modet hade vi inte haft några helgon och inga kloster, knappast någon kyrka alls. Då hade kyrkan stannat i medelmåttig religiositet. Alla hade stannat i sina kyrkbänkar. Ingen hade stormat över vallen. ”Säg åt mig, Herre,” ge mig åtminstone lite mod. Modet att kasta ut på djupet, att ta steget ut i det till synes omöjliga. Säg åt mig! Det är en bön.

Petrus får ett kort svar: ”Kom!” Han har hört det förut: ”Följ mig!” ”Och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.” Så står det. Låt oss inte göra en dygd av allt tal om svaghet, som inte ger Gud en chans. Som förminskar honom till en tröstande terapeut (därmed inget ont sagt om terapeuter!) och kyrkan till en må-bra-inrättning eller en förening för att bevara kulturella eller nationella värden.

Men Petrus är inte så erfaren ännu. Han vet inte att man aldrig får släppa Herren med blicken. När han släpper Jesus med blicken ser han bara vågorna och vinden. Rädslan tar över. Då sjunker han. Men hinner ropa: ”Herre, hjälp mig!” Då står det att Jesus genast sträckte ut sin hand och grep tag i honom.

Allt är redan formulerat av psalmisten: ”Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud. Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten.”

Det som händer med Petrus är en bild för våra villkor. Den rymmer två lärdomar. Den första är att vi behöver mera av Petri mod. Tar vi inte det steget förstår vi heller inte fortsättningen, den som ger den riktiga trösten.

Den andra lärdomen är att Herren för oss genom vindar och vågor. Det tycks ingå i hans plan att tillåta nöd och ångest, nederlag och svårigheter, rädsla och tvivel. Men han lämnar oss inte i sticket. Han räddar oss ur nöden. Petrus ropade i sin nöd. Det kan bli en plågsamt intensiv bön, men det är då vi lär oss vad bön är.

Hur erfar vi denna räddning? Hur märkte profeten Elia Herrens ingripande, som vi hörde det i första läsningen? Herren var inte i stormen, jordbävningen eller elden, däremot i ljudet av en sakta susning, knappt hörbar. Elia var också rädd. Hans hjärta hade snörts ihop av klenmod och depressivitet. Precis som Petrus när han bara såg djupen och tvivlade. Petrus lyftes upp av Herrens hand. Elia hörde ljudet av en sakta susning.

Petrus får erfara den sakta susningen, tillvarons innersta melodi. Guds egen andedräkt. Kärleken ingjuts i våra hjärtan. Den gudomliga kärlekens sakta susning.

Amen.