17 Söndagen under året

1 Kung 3:5,7-12 Rom 8:28-30 Matt 13:44-52

Skatten och pärlan

Vi kunde knappast få ett mer passande evangelium efter gårdagens festligheter. Vi hör om den som hittat en skatt i åkern. I sin glädje går han och säljer allt och köper den, åkern med sin skatt. Vi hör om en köpman, som säljer allt han äger för att komma i besittning av den dyrbara pärla han funnit. Bredvid det högsta goda framstår också det som är gott och värdefullt som konventionellt och ointressant.

Då finns inga hinder som inte kan övervinnas, inga vallar som inte kan stormas. Då lämnar man det familjära och borgerliga och köper t.o.m. ett ålderdomshem, trots försiktiga och världskloka råd. Och man fortsätter att söka när det blir för trångt. Med hjälp av det långa mätsnöret förs man ut på rymlig plats, ty man har smakat frihetens sötma. Det sker inte under tvång, pust och stön. ”I sin glädje”, säger evangeliet, sålde han allt för att komma i besittning av skatten.

Det hela kan verka lite våghalsigt, men förutsätter egentligen maximal klokhet. Benedictus kallar det för discretio, omdömesförmåga. Det var den gåvan som den unge Salomo bad om, förmågan att skilja mellan ont och gott, för att vara domare och kunna leda andra. Det är inte den enda dygden, men den styr de andra. Därför kallas den dygdernas moder, körsven och kusk för alla dygder. När Salomo ber om den gåvan och inte om en rad andra tänkbara, gör han som köpmannen i evangeliet, han säljer allt han äger för att komma i besittning av det högsta goda. Därför tvekade inte de monastiska fäderna att kalla kontemplationen för det högsta goda. De kände igen den i Jesu ord till Maria: ”Hon har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”.

Denna urskiljningsförmåga avgör också hur vi ser på varandra. Benedictus manar sin abbot att inte göra åtskillnad på person i klostret. Ändå betyder det inte det någon stel jämställdhet. Var och en skall få det han behöver, och behoven är olika. Munkfadern antyder en annan måttstock, fullkomligt rättvis, men omöjlig att upptäcka utan omdömesförmåga. Munkfadern säger att någon t.o.m. kan få högre rang om han visar sig bättre i goda gärningar och i ödmjukhet. Men sådana bedömningar förutsätter just det som Salomo bad om, gåvan att skilja mellan andarna, vilket ges åt den ödmjuke.

Och så är vi tillbaka i evangeliet, skatten och pärlan hittas bara av den ödmjuke, den som vet sig vara den lägste och ringaste av alla. Ty skatten förvaras i lerkärl, för att kraften skall komma från Gud och inte från människor. Ingenting gläder en abbedissa mer än när hon skymtar ödmjukhet av äkta vara i sitt kloster. Den skimrande pärlan skymtar fram.

Det är denna skatt som Mose ser i den brinnande busken. ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” För Abraham är skatten en kallande röst som får honom att lämna sitt land, sin släkt och sitt hem. För Jakob var det en förvånande upptäckt: ”Herren är på denna plats och jag visste det inte”. Det är förlusten av denna skatt som får bruden i Höga Visan att bli utom sig. Hon söker sin älskade, trots att väktarna slår henne och frågar vad som skiljer hennes vän från andra. ”Min vän är röd och glänsande, – svarar hon – ypperst bland tiotusen.” Psalmisten har funnit samma skatt och sjunger: ”Din nåd är bättre än livet.” På ett annat ställe gör han samma jämförelse: ”En dag på dina förgårdar är bättre en tusen dagar där hemma”. Det är samma upptäckt som får aposteln Paulus att utbrista: ”Allt som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust”. Det är denna skatt som får den helige Benedictus att lämna nöjen, studier och en lovande karriär i världsstaden Rom för att söka sig till en avskild grotta och där leva i tystnad, bön och avskildhet.

Skatten går inte att beskriva i ord, allra minst för den som saknar erfarenhet. Vem kan beskriva hur honung smakar för den som aldrig smakat honung? Jesus använder en lång rad liknelser för att öppna våra ögon. Skatten är dold för de smarta och framgångsrika, men upptäcks av dem som är som barn, som vi sjöng i versen före evangeliet.

När dina ord öppnas, ger de ljus”, sjöng vi i responsoriepsalmen. Skatten lyser fram i kyrkans liturgi. Men bara det rena ögat ser den. Därför bad kung Salomo om gåvan att kunna se och bedöma. Evangeliet liknar gåvan vid ögat, som kroppen behöver för att se var vägen går. ”Ögat är kroppens lykta.” Basileios den store, den östliga kyrkans motsvarighet till Benedictus, säger att klostrets ledare är dess öga. Ledaren står i båtens för och anger kursen. Benedictus ägde denna klarsyn, men han förvärvade den i en grotta, efter att ha bekämpat sina laster och lärt känna sig själv och sin egen svaghet. Skatten förvaras i lerkärl.

Salomo är vårt föredöme. Han bad om denna gåva. Han insåg sitt behov och förstod att utan detta ljus var han blind och utlämnad åt självupptagna makter och förrädiska infall. Också de äldsta munkfäderna lär oss att första steget på vägen till klokhet är ödmjukhet. Den ödmjukhet som ser sitt behov och som ber om det han saknar. Den ödmjuke vågar be om råd och vägledning både av Gud och av någon som känner vägen. Inte för att ta ifrån oss det egna ansvaret. Tvärtom. Salomo fick själv döma i en mängd fall. Men då med den gåva han fått av Gud.