15 Söndagen under året

Jes 55:10-11 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

Såddens hemlighet

Hur många har sett en såningsman i arbete? Kanske de äldsta ibland oss har sett den stadiga gången och de kraftiga nävarna sprida ut säden så jämnt som möjligt. Men sättet att så säd har ändrats. Med moderna maskiner hamnar ingen säd på vägkanten. Ändå är det inte svårt att förstå bilden, och dess betydelse. Gud sänder ut sin Son, av Johannes kallad Guds Ord, som i sin tur sänder ut förkunnare för att sprida hans ord över hela jorden och i alla tider, för att landa i människornas hjärtan.

Inte heller är det svårt att förstå varför det så ofta tycks gå så illa. Otaliga förkunnare har känt igen sin ofta fåfänga möda, men skyldigheten att så på en förhoppning. De har förklarat hur mycket säd har hamnat vid vägkanten, på steniga ställen eller kvävts av rikedomen. Betydligt svårare är det att förklara varför säden bär frukt. Beror det på ordets kraft eller på den goda jordmånen? Jordmånen, det goda hjärtat, skulle ju inte berömma sig själv: ’Se, vilken god frukt jag bär’. Hjärtat skulle hänvisa till ordets kraft: ’Det måste ha vuxit medan jag sov’. Ändå är det hjärtat Jesus syftar på.

Jesus säger till lärjungarna att de har fått gåvan att förstå himmelrikets hemligheter, medan många tycks ha förstockade hjärtan. De hör, men förstår inte. Själva skulle lärjungarna säga att de var de största syndarna. De skulle säga att de var utvalda utan någon egen förtjänst. De som bär frukt är inte de moraliska dygdemönstren, som håller alla bud, men som väntar sig tack och belöning, även om de försöker framstå som ödmjuka. Det är en hemlighet hur frukten växer fram.

Det är lättare att förstå är varför det inte bär frukt. Jesus förklarar det själv. Kanske återspeglar det också den tidiga kyrkans erfarenheter. I början, när han själv eller apostlarna eller en benådad predikant, förkunnar kan många bli gripna och berörda, men det betyder inte att det bär frukt. Också den bästa predikan kan gå in genom ena örat och ut genom det andra. Det är den säd som hamnar vid vägkanten och äts upp av fåglarna. Jesus säger att den Onde snappar upp det.

Andra blir entusiastiska en tid, men håller inte ut, allra minst i motgångar. Jesus talar om lidande och förföljelse. Det var den säd som hamnade på steniga ställen, med ett tunt lager jord. När solen brände vissnade det bort eftersom säden saknade rot.

Annat föll bland tistlar och det ogräs som varje lantbrukare på Jesu tid kämpade en hopplös kamp med. Säden växte upp, men kvävdes. Jesus talar om ”världsliga bekymmer och rikedomens lockelser”. Tiden går, ogräset tar långsamt över. Ivern mattas, bönen avtar och kärleken kallnar. Man längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor. Cassianus säger att rikedomen får grepp särskilt om den som kommit upp i åren, men då kan begäret efter materiell trygghet bli roten till allt ont.

Så långt går det att förstå. Fiendens taktik är enahanda. Han vet att människan är obeständig och lättlurad.

Till slut säger Jesus: ”Sådden i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt”. Den goda jorden är det människohjärta som hör och tar emot. Att det bär frukt beror inte på lyssnarens goda egenskaper. Frukten växer till utan att han märker det. Själv märker han bara bristerna, den egna synden och det egna eländet. Det är därför han lyssnar. Han hungrar och törstar, han sörjer och gråter. Han kan inte låta bli att tro och hoppas. På ett annat sällt säger Jesus vari hemligheten består: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

Närmare än så kommer vi inte. Säden bär på en hemlighetsfull kraft. En kraft som är lik såningsmannen själv. Såningsmannen tycks så ut sig själv. På ett annat ställe liknar sig Jesus vid det sädeskorn som faller i jorden och dör, för att sedan bära rik frukt.

Och då framstår det hela som mycket enkelt. Människan tuggar i sig det ord hon lyssnar till och lyder. Det är ordet som bär frukt. Jesu ord. Fyllda av Ande och kraft.

Den goda jorden är det hjärta som lyssnar och likt Maria tar emot, bejakar och begrundar. ”Lyssna och böj ditt hjärtas öra, tag villigt emot en god faders förmaning och fullborda den i handling”, säger Benedictus. Varje dag och i varje ny situation. Själv är människan obeständig. Hon glömmer snabbt och behöver ständigt på nytt upptäcka ordets kraft att föra ut ur begränsning och fångenskap. Hon upptäcker denna kraft bara genom att lyssna, och lyssna igen. Tugga i sig orden, så att hon känner deras smak och får del av deras kraftfulla näring.

Då sker det som hon inte kan registrera eller märka själv. Den goda frukten är en gåva. Ordet omskapar och förvandla den som lyssnar, så att hon blir lik den hon lyssnar till.

Ännu tydligare blir det i eukaristin. Kommunikanten äter för att förvandlas till det bröd hon tar emot. Det är ingen belöning för de duktiga, men medicin och näring för de sjuka och hungriga.

Amen.