Petrus och Paulus, Apostlar

Apg 12:1-11 2 Tim 4:6-8,17-18 Matt 16:13-19

Nära döden, ändå lever hon – vem är hon?

Vem är hon? Vem är hon – den kyrka som vi bekänner vår tro på i varje högmässa? Ofta vanställd av skandaler och svek, ibland förstelnad till institution och frestad att utöva världslig makt. Ändå lever hon. När alla andra riken åldras och dör, blir hon ständigt ung på nytt. Ibland skymtar hon fram i sin sanna glans. Hon tycks bära på en skatt, en pärla som skimrar av det ljus, den glädje och den frid som varje människa längtar efter. Hon bär sin skatt i bräckliga yttre kärl. Ändå behövs kärlen. Skatten tycks inte åtkomlig annat än genom just dessa kärl. Vem är hon?

I de båda första läsningarna sitter hon i fängelse. Men fängelset tycks inte ha någon makt över henne. Petrus befrias och Paulus jublar för att han har fullbordat sitt lopp i hen­nes tjänst.

Petrus och Paulus – båda ger kyrkan ett ansikte, ett mänskligt ansikte – med alla risker det inne­bär. En risk som Jesus uppenbarligen tog. Vi kan lära känna Petrus och Paulus ganska väl. Petrus var fis­karen som blev apostlafurste. Hans iver och entusiasm, hans övermod och fall, hans upp­rättelse och för­nyade uppdrag. Hans biografi ger i förväg en bild av hela det petrinska äm­betets väg genom historien, präglat av många svek och djupa fall. Ändå lever det. Vilken annan mänsklig institution i historien har fallit så djupt, men än­då kunnat göra bot, resa sig och förnyas?

Också Paulus lär vi känna som människa. Den fanatiske förföljaren, som blir den glöd­ande missionären och församlingsgrunda­ren. Hans blixtrande intelligens, som gjorde ”var­je tanke till en lydig fånge hos Kris­tus”, men inte alltid så lätt att begripa. Han använder in­te bara sitt förnuft. Han vädjar och hotar, ”skall jag komma med käppen eller med kärlek och mildhet?” Han suckar och gråter, han vet sig ingen råd, inte minst i andra brevet till den besvärliga men älskade församlingen i Korint.

Dagens liturgi berättar om de två apostlarnas befrielse ur fångenskapen. Petrus i yttre mening. Paulus i inre.

Herodes har låtit halshugga aposteln Jakob. När folket gillar detta låter han gripa också Petrus. Det vimlar av vakter och han är bunden av två kedjor. Mot detta står endast för­sam­lingens bön för sin ledare. Det är kyrkans svaghet, sedd med jordiska ögon. Men i denna svaghet ryms en osynlig styrka. På natten väcks Petrus av en ängel. Ett ljussken fyller rummet. Kedjorna faller av och dörrarna öppnas. Petrus tror att han drömmer. Först när äng­eln försvinner förstår han att det är verkligt. ”När Herren upprät­tade Sion, då var vi som drömmande”. Den hemlig­hetsfulla kraften styr och leder allt som händer med Petrus – och med kyrkan. Men det ser bara den som tror på och älskar henne.

Petrus uppmanas att skynda sig upp, att ta på sig bäl­tet och sandalerna och sve­pa om sig manteln. Och han lyder i tro. Trons lydnad öppnar dörren för Guds kraft. Vi kan befinna oss i en liknande situation. Inlåsta i en pressad situa­tion, där det svåraste fängelset är vår egen blind­het. De egna tankarna blir brutala fångvaktare och lovsången tystnar. Att ta på sig bälte och sanda­ler är vad Paulus uppmanar till. ”Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djä­vulens lömska angrepp.”

I den andra läsningen mötte vi Paulus i sitt fängelse i Rom, där han snart skall lida martyrdöden. Han vet det i förväg. Man kunde vänta sig bitterhet och kla­gan över att hans liv ska sluta så, men fängelset tycks inte ha någon makt över honom. I stäl­let låter hans ord som en tacksägelse: ”Jag har kämpat den goda kam­pen, jag har fullbor­dat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens seger­krans… Mitt liv utgjuts redan som ett offer”. Han liknar sitt liv vid det eukaristiska vinet, som offras på altaret. I hans svaghet har Herren ingjutit kraften av sitt utgjutna blod. ”Herren bistod mig och gav mig kraft… jag räd­dades ur lejonets gap. Hans är härligheten i evighe­ters evighet”. Hans ord liknar avslut­ning­en på den eukaristiska bönen. Apostelns liv kulmine­rar i eukaristi, i tacksägelse. Eu­ka­ristin lyser fram också i hans liv. Det är ju så vi deltar i mässan. Vi frambär och förenar våra liv med Kristi offer och överlåtelse. Kris­tus gjuter sin kraft i vår mänskliga svaghet, för att vi skall förena våra liv med hans. Kyrkans hemlighet blir aldrig så tydlig som i den heli­ga eu­karistin.

Kyrkan är en fortsättning av Jesu egen hemlighet, enheten mellan gudomlig styrka och mänsklig svaghet. Vem är denne? frågar människorna. Samma fråga kan ställas om kyr­kan. Vem är hon? Det är lätt att vara kritisk mot kyrkan, rentav misströsta om hennes möj­ligheter. Både kritiken och sorgen kan ha skäl för sig – på ett visst plan. Men då ser man bara utsidan, den som historia, sociologi och psyko­lo­gi beskriver. Tron och kärleken ser något mera. Tron vet att kyrkan till sitt in­nersta väsen är helig och uppehålls av Kristus och hans An­de. ”Trots mänsklig svaghet”, säger fäderna på andra Vatikan­kon­ciliet, ”kommer hon därför inte att vackla från den fullkomliga troheten, utan förbli en brud som är värdig sin Herre”.

Det är denna kyrka som Kristus lovat att aldrig överge. Han har gjort henne till sin egen kropp. Kyrkan är den hemlighet som Paulus vittnar om i sitt eget person­liga liv: nära dö­den, ändå lever hon; fattig, ändå gör hon många rika; förföljd, men inte övergiven; slagen till marken, men inte förlorad.

Petrus och Paulus ger kyrkan ett ansikte.

Med Pauli ord: Hon bär i sin kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i hennes kropp. Hon utlämnas för Jesu skulle ständigt till att dö, för att ock­så Jesu liv skall bli synligt i hennes dödliga kropp.

Lovad vare Herren, som givit oss kyrkan, den gudomliga skatten i mänskliga lerkärl.

Amen.