7 Påsksöndagen

Apg 1:12-14

Konsten och kraften i att vänta

Det är lätt att bli upprörd, lätt att låta sig stressas. Det kan gälla of­fentliga händelser, men också privata, i familjen eller när mailen trillar ner i datorn. Allt kan inte kastas i pappers­korgen, men vad man än gör måste det ske med klok eftertanke. Först se, därefter bedö­ma, och först därefter handla. De snabba och enbart känslostyrda reaktionerna ökar stressen och kan vara förödande. Redan naturen lär oss att det finns en vän­tans tid mel­lan sådd och skörd. Ock­så den mänskliga erfaren­heten vet att det tar tid att mogna som människa. Till konsten att leva hör konsten att vänta.

I veckan firade kyrkan Kristi himmelsfärd, hur Sonen återvänder till sin Fader i himlen. Då hade han under 40 dagar på olika sätt visat sig för sina lärjungar. De var förvissa­de om att den korsfäste hade uppstått, att hans gärning var full­bor­dad. Ändå uppmanade han dem att vänta, att vänta på den Hjälpare som Fa­dern hade utlovat. Därför finner vi apost­larna och ytterligare några andra – Maria, Jesu mor, är särskilt nämnd – vi finner dem vän­tande, kanske i den sal där de firat den sista måltiden. Vi hörde i första läsningen att de ”höll ihop under ständig bön”. De gick inte omedelbart ut och förkunnade. De börja­de med att vänta på och bedja om den utlovade Anden.

Varje händelse i den bibliska historien har något att lära. Den rymmer en hem­lighet att gå in i. Också de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst, den s.k. pingstnovenan, rymmer en lärdom och en kraft. Om apostlarna inte hade hållit ut i denna väntan, utan gått till verket direkt, hade allt gått om intet. De hade fått kämpa i egen kraft och kristendomen hade blivit ett blad i historiebo­ken, men inte mer.

Så viktigt kan det vara att vänta. Att inte bara kasta sig in i uppgifter och utlämna sig åt vad som råkar påverka oss. Det kan gälla både stort och smått. Ett avgörande vägval i li­vet. Ett möte med en män­niska el­ler en uppgift som skall utföras. Eller att ta ut kursen för da­gen som getts oss. Den helige Benedictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att han (Herren) skall fullborda den”.

Det är alltså inte en väntan, vilken som helst. Vi har privilegiet att få be om vad vi be­hö­ver och saknar: vägledning och ljus, kraft och mod. Och vi ber i hopp. Den kristne har fått löftet om en Hjälpare, den helige Ande. Den Herre som varit mitt ibland sina lärjungar, har lovat att efter sin himmelsfärd vara med dem alla dagar till tidens slut, men på ett nytt sätt, genom sin Ande. Inte som en människa bredvid dem, utan i dem, i deras och kyrkans in­nersta. Jesus hade sagt att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem i synlig ges­talt. Nu skulle han vara dem ännu närmare. Apos­teln Paulus talar om ett inre ljus i hjärtat, en inre ledstjärna. Nu behövde de inte bekymra sig om vad de skulle säga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas”. Redan profeten ger löftet: ”De som litar till Herren får ny kraft”. Jesus ta­lar om Anden som en källa med levande vat­ten ur deras eget inre. Därför väntar vi, vän­tar på Anden.

Detta lilla, människans väntan, är naturligtvis inte huvudsaken. Huvudsaken är Hjäl­pa­ren. Men människans väntan är ofta nödvändig för att hon skall upptäcka gå­van. Redan vän­tan tycks rymma en kraft. Den som vakar och ber un­der natten tycks kunna ”väcka mor­gonrodnaden”. Aposteln talar till och med om att ”påskynda Herrens ankomst”.

Denna väntan lär oss att skilja mellan andarna. Lär oss att avslö­ja frestelser och avvisa demoner. Hjär­tat behöver inte ockuperas av oro, stress och bekymmer. Väntan lär oss att känna igen Herrens röst i samvetet och hans ledning i allt som händer.

För att höra, mås­te de många rösterna bringas till tystnad. För att se, måste hjärtat va­ra rent. Den som släpper in synden i hjärtat driver ut Anden. Hon blir blind och döv. Fien­den är hän­synslös. Därför väljer han ofta att anfalla i svårigheter, motgångar och orättvi­sor. Det världen utrycker så: ”En olycka kommer sällan ensam”. Det är just i sådana situa­tioner som Benedictus uppmanar, inte bara till tålamod, utan också till att ”förbida Herren”.

Ett visst mod och en viss beslutsamhet krävs. Modet att vara stilla, vänta, lyssna. ”Mitt inre förmanar mig om natten”, säger psalmisten. Det kan vara plåg­samt – som en skärs­eld. Men den elden rymmer ett hopp. I helvetet, däremot, finns inget hopp. Det är det som gör det till ett helvete. Men för den ödmjukt väntande öppnas en dörr, när tiden är mogen.

När vi firar gudstjänst firar vi inte bara en närvaro. Vi övar oss också att vänta, att vänta på det allra bästa, det allra skönaste. Ty Herrens närvaro är sakramental. Den sker ge­nom tecken och symboler, fr.a. de heliga sakra­menten. Redan tecknen gör för­visso den osynlige närvarande. Aldrig kommer vi Gud så nära som i kyrkans heliga li­turgi, fr.a. i eu­karistin. Ändå är vi fortfarande på jorden. Varje mässa har ett slut. Li­tur­gins uppgift är där­för lika mycket att peka vidare som att ge, lika mycket att väcka läng­tan, som att tillfreds­ställa. Liturgin är som den skira bokskogen här i Skåne just när löven spruc­kit ut. Det vackraste är inte löven i sig, utan att de är genomskinliga, ”ödmjuka”, transparenta för so­lens ljus. Liturgin är genomskinlig för det gudomliga ljuset.

Litur­gin är ett gränsfenomen. Den för oss fram till gränsen mellan tid och evighet. ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.” Det goda ger en försmak av det högsta goda. Till skillnad från allt vad denna världen kan erbjuda blir vi aldrig besvikna eller grip­na av leda. ”Ständigt mättade och ständigt längtande äger de utvalda vad de önskar. I sin läng­tan äter de oupp­hör­ligt och när de äter har de en oupphörlig längtan” (Peter Damiani).

Det gör liturgin till en övning i konsten att leva, en påminnelse om vad hela vårt jor­dis­ka liv är, en väntan, men en väntan fylld av hopp, ett välgrundat hopp, som vi skall be i denna mässas slutbön: ”uppfyll löftet att hela kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vil­ken du har krönt dess huvud, Jesus Kristus, vår Herre”.

Lovad vare Herren som givit oss detta hopp, det vi nu bekänner i vår tro och firar i den heliga eukaristin.

Amen.