2 Påsksöndagen

Apg 2:42-47 1 Pet 1:3-9 Joh 20:19-31

De heligas gemenskap

Kyrkan helgonförklarar denna söndag två påvar från vår egen tid, Johannes XXIII och Johannes Paulus II. I evangeliet hör vi om aposteln Tomas, han som först tvivlade på sin Herres uppståndelse, men som fördes från tvivel till tro. Alla tre är en påminnelse om vad den apostoliska trosbekännelsen kallar ”de heligas gemenskap”,communio sanctorum, en gemenskap som alla troende är delaktiga i, som lemmar i Kristi uppståndna och levande kropp.

Har aposteln Tomas något gemensamt med de två påvar som idag upphöjs till altarets ära? – Vi vet inte så mycket om aposteln Tomas. Förutom i dagens evangelium finns bara några repliker bevarade från hans mun, alla i Johannes evangelium. När Jesus är på väg att uppväcka Lasaros och lärjungarna tror att han sover, säger Jesus att Lasaros är död. Då säger Tomas: ”Låt oss gå med för att dö med honom”. Tomas tycks vara ivrig. Men han vill också veta. I sitt avskedstal säger Jesus till lärjungarna: ”Vägen dit jag går, den känner ni”. Då frågar Tomas: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?” Iver och vetgirighet. Tydligast ser vi det i dagens evangelium. Han nöjer sig inte med hörsägner. Han vill se, beröra och veta personligen.

Om hans gärning som apostel vet vi inte mycket med säkerhet, men i syrisk tradition framstår han som en betydande apostel och missionär. En indisk tradition räknar Tomas som sin apostel och de troende kallas därför tomaskristna. Iver att veta, beredskap att följa och lida, kanske en lång resa till Indien.

är det långsökt att i söka en likhet med Johannes Paulus II, hans många resor och intensiva engagemang för människan i den moderna tidens frågor och utsatthet? Ingenting tycktes hindra honom att söka sig till ett otal länder och in i den nya värld som växte fram under hans 27-åriga pontifikat. Han vittnade om en tro som är starkare än alla ideologier och politiska system.

Han sökte också nya vägar; ekumeniskt genom att bl.a. efterfråga icke-katolikers syn på påvens ställning i en enad kyrka. I förhållande till det judiska folket brann han av lidelse att skapa försoning och samtal. Dessutom gav han kraftiga impulser för dialogen med andra religioner. Mindre kända är hans många och långa katekeser om kroppens teologi och förhållandet mellan man och kvinna. Han beskrev denna hemlighet på ett sätt som aldrig tidigare och med en iver som först nu, efter hans död, kan bära frukt. Johannes Paulus II ägde osedvanliga krafter. Men frågan är om inte hans svagheter har vittnat ännu tydligare.

Hela hans liv var präglat av närhet till förlust, sjukdom och död. Redan som ung förlorade han sin bror och sina föräldrar. Han fick möta attentat mot den egna kroppen och en plågsam sjukdom ändade hans liv. I en springa i klagomuren i Jerusalem lade stack han in ett blad med böner om förlåtelse för kyrkans synder mot det judiska folket – hans egen hälsa var redan då vacklande. Därmed gjorde han sannolikt mera än kraftfulla insatser, för att försona kyrkan med våra äldre bröder i tron. När han mot slutet av sitt liv öppet visade sin kroppsliga svaghet vittnade han om människans sanna värdighet. Något lyste igenom, något som går utöver mänskliga krafter. Han visste, som Tomas, att det var i Jesu Kristi sår som kraften fanns.

Johannes XXIII var förvisso en helt annan personlighet. Många har kallat honom den ”gode” påven. Hans sekreterare, som arbetat tillsammans med honom under lång tid blev inte alls förvånad när han hörde om planerna på helgonförklaring. ”Det såg man i hans ansikte”, den gode herdens ansikte. Det betydde inte att han var naiv eller blind. Hans kyrkohistoriska intiativ att sammankalla det Andra Vatikankonciliet var en frukt av att han tolkade tidens tecken och förstod att kyrkan behövde både gräva i källorna och förnyas i den innevarande tiden. ändå förblev han i den tro som Tomas bekände, i ständig närhet till den korsfäste. När man frågade honom var han fann sin styrka svarade han: ”Jag betraktar den korsfäste. Där får min tro sin näring; där finner jag ro, mod, inspiration till att arbeta, ta beslut och att lida”. På sin dödsbädd sa Johannes: ”Han ser på mig och jag talar till honom. Under långa återkommande nattliga samtal erfar jag hur världens frälsning är alltmer brådskande… De utsträckta armarna säger att Han har dött för alla, för alla, ingen är bortstött från hans kärlek, från hans förlåtelse”. Om hans död säger hans vän och sekreterare: ”Jag såg inte en gammal mans död, snarare ett barn med strålande ögon. Han levde med ödmjukhet och dog i enkelhet. Helgon tycks vara de som inte överger sitt barnaskap.”

I likhet med aposteln Tomas förstod våra båda påvar att det finns liv och bot i Jesu sår. Så hade ju redan profeten lovat: ”I hans sår är vi botade”. Vi hörde det på långredagen.

Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, vars barmhärtighet lyser fram i hans heliga och som infogat oss i denna de heligas gemenskap.

Amen.