Annandag påsk

Det är annandag påsk. Vi har firat den stora veckan, koncentratet av vår tro, Jesu Kristi död och uppståndelse.

Men det är också årsdagen (21/4) av Jesu Moder Marias klosters upphöjelse till abbedi och moder Tyra An­tonias vigning till dess första abbedissa. Ett ord ur Hebreerbrevets av­slut­ande kapitel får uttrycka vår önskan: ”Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus. Hans är här­ligheten i evigheters evighet, amen.” (Heb 13:20-21)

Författaren sammanfattar vad som hänt genom Kristi påsk. Han gör det i form av en bön. Det gamla förbundets alla offer har fullbordats i ett enda evigt gällande offer, ”ett evigt förbunds blod”. Detta offer har sprängt dödens gränser och bojor. Den store herden har uppstått från de döda.

Skrifterna läses i ett nytt ljus. Det som en gång gällde David (Psalt 16) visar sig ha en djupare mening och vara uppfyllt i den Mes­sias som han hade fått löfte om och som skulle förbli på sin tron för evigt. Petrus kan på Pingstdagen i sin första predikan säga till sina landsmän: ”Denne helige skulle inte möta förgängel­sen”, medan David var död och begra­ven. Detta blir bör­jan till något nytt, ett nytt förbund, en ny rörelse och pro­cession genom historien. Därför kan vår författare formulera det som en bön och en önskan: ”Må fridens Gud styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja”.

Det är en hisnande utsaga: ”så att ni kan göra hans vilja”. Däri känner Kyrkan igen he­la sin mission, men också klostret känner igen sin kallelse. Det är den möjligheten som drar människor till kloster, t.o.m. får dem att bygga kloster, där det tidigare bara växte granskog. De anar friheten och lyckan. ”Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov. Lyckliga de som har sin styrka i dig, de som gärna drar upp till temp­let”.

Orden är stora och känns ibland som för stora kläder, ibland känns de för trånga. Inte ens de frommaste ambitioner räcker särskilt långt. Men då måste vi läsa orden igen och höra vad de säger. Lyckan kan ba­ra förstås och motiveras som svaret på en kallelse, ett liv som har sin ”styrka” i någon annan.

Klosterliv, som ibland beundras, ibland ifrågasätts, kan bara förstås som svaret på en kallel­se. Abraham bröt upp, inte för att han hade egna planer eller ambitioner, utan för att Gud kallade honom. Ingen håller ut i bön, om det inte är svaret på en kallelse. Allra minst när Gud drar sig undan och döljer sig. Hur kan människan då tro att Gud hör hennes bö­ner?

Ni kan frambära andliga offer”, säger Petrus i sitt första brev, ”som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus”. Det är vad vi firat den gångna veckan. Kristus har genom sin död och uppståndelse banat väg ända in i det allraheligaste. Kristi väg gene­rerar kraft till dem som följer samma väg. Vår vers ur Heb­reerbre­vet uttryckte det som en bön: ”Må fri­dens Gud styrka er i allt gott, så att ni kan göra hans vilja”.

Det är det hisnande. Allt efterfrågas av oss, tro, lydnad, tålamod och uthållighet, ändå beror allt på nåden. Maria vid korset såg varken sin förmåga eller sin vanmakt. Hon såg bara sin sons överlåtelse och instämde i den: ”Må det ske med mig efter din vilja”.

Då öppnas möjligheten att ”förhärliga Gud i allt”, som Benedictus säger i sin regel. Då vågar vi gratulera systrarna och deras moder. Gratulationen är ju en bön om att de skall fortsätta att besvara kallelsen. Då blir det också rätt till slut: ”Hans är härligheten i evighe­ters evighet, amen”.