PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Ljuset lyser genom att förtäras

Också denna påskdagsmorgon kom det två budbärare till Den helige Benedictus kloster. Den första var tidningsbudet med dagens tidning och dess nyheter. Dock finner jag inte en rad om dagens största nyhet, Kristi uppståndelse från de döda. Men jag kanske såg dåligt. Kanske fanns det något mellan raderna? Den andra budbäraren ringde på och försvann, efter att ha lämnat en gåva vid dörren. Sannolikt en kvinna på snabba fötter. Helt bibliskt, som den första gången, när det var kvinnor som först förkunnade för apostlarna vad de ha­de sett och hört. Gåvan till det manliga klostret var en korg fylld med påskljus, ett bakat påska­lamm, nygräddade bröd och målade påskägg. I påskvakan sjöng vi om hur jord och him­mel förenas.

Kyrkan fortsätter att förundras över det hon aldrig till fullo kan förklara. Men hon vet att Kristi uppståndelse är världshistoriens viktigaste nyhet. Till skillnad från alla andra ny­heter blir den aldrig gammal.

I denna högmässa hör vi ett stillsam­ma­re ton­läge än i påskvakan. Det vittnar om en tyst och ständig närvaro, jämförbar med beredska­pen till ständig förlåtelse av varandra och i solens förmåga att locka fram vårblommorna. Det är ingen tillfällighet att vi började påskvakan med att läsa om skapelsen. Påsken är skapelsens fullbordan, den är dess in­nersta mening. Johannes kallar denna ”mening” log­os, översatt med begreppet ”ord”. Det­ta Ord har blivit människa i Marias son. Det har iklätt sig sin skapelse. Detta logos förvand­lar meningslösheten till liv.

Ordet har gått in i tiden. Vi såg och hörde det när påskljuset invigdes vid elden. Påsk­ljuset, som är symbol för Kristus, ristas med sitt namn, Alfa och Omega. Mellan dessa ris­tas det innevarande årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2014. Årtalet ristas i korsets fyra ”hjörn”. Fem rökelsekorn sticks in i korsets mitt och ändar. De symboliserar hans sår, genom vilka vi blir botade. Ty påsk­ljusets viktigaste ”tecken” är dess ljus. Det lyser genom att brinna upp. Den renhjärtade såg det redan vid korset, med hjälp av Marias exempel.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagär­ning­ar­na. I korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur katekesen, samman­fattas Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfästelse och uppståndelse. Denne Je­sus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Barmhärtigheten visar sig starkare än orätt och våld. Barmhärtigheten gäller också dem som korsfäst honom. Han bad för dem, och den bönen besvaras av hans Fader genom att låta honom uppstå från de döda och ingjuta hopp i alla botfärdiga synda­re. Påskbikten kan avläggas också efter påsk. Denne Jesus ”är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Den dom som för­skräc­ker, blir i påskens ljus en tröst. Fadern har överlåtit all dom åt Sonen.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmännen förkastade”. Den förkastade stenen har blivit en hörnsten. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades den av Gud till en hörnsten i ett nytt tempel och blev början till en ny skapel­se. Sådan är Guds makt. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. Vi hör det när vi läser om Josef, patriarken Jakobs näst yngste son, som av avundsju­ka såldes av sina bröder till främmande köpmän och hamnade i Egypten. När han upp­höjts och ger sig till känna för sina bröder, som blir förskräckta och fruktar vedergäll­ning, säger han: ”Ni tänkte ont mot, men Gud har vänt det till godo, för att behålla många vid liv”. Det är vad den Uppståndne säger till alla botfärdiga syndare.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens dramatik, hur död och liv gick i närkamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven.

Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamma variant. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig språngmarsch till graven. Det står att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna för­klarar denna dråp­liga information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, de snabba fötter som den he­lige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Fram­komna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berät­tar om bindlarna och huvudduken, den senare ordent­ligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det varit ett gravrov, hade det sett annorlunda ut. Om Johannes står det: ”han såg och trodde”.

Kanske gick han hem till Maria och berättade. Enligt Jesu ord från korset fick hon ju sitt hem hos honom. Kanske visste hon redan. Därom tiger evangelisterna. Liksom endast natten var vittne till uppståndelsen. Den tomma graven är ett tecken, var­ken mer eller mindre.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Det ger ljus genom att förtäras. Lik­som rökelsen sprider sin väldoft genom att förtäras av det glödande kolet. Eller brödet, bå­de det kroppsliga och det sakramentala, som ger näring genom att förtäras och införlivas i våra kroppar och våra liv. Korsets hemlig­het är inskrivet redan i skapelsen, men uppen­baras i Kristi uppståndelse. Kristi liv lyste genom att brinna upp. Det är vår kallelse, det är livets mening, men vi behöver Kristus för att fullborda det.

Låt oss fira påsk genom att upplysas och förtäras av Kristi ljus. Det ger verkligt och evigt liv. Ty Kristus är verkligen uppstånden från de döda!

Amen.