Andra söndagen i fastan

1 Mos 12:1-4a 2 Tim 1:8b-10 Matt 17:1-9

Väg till ljus

Vi har komit ett stycke in i fastetiden. Försöker följa våra föresatser, med större eller mindre framgång. Mycket spelar in, händelser både i den lilla och den stora världen. Människan är lättpåverkad och den som fallit grips lätt av uppgivenhet. Den gångna veckan sken solen – över både onda och goda. Jesus liknar solen vid Guds tålamod. Han vill inte, säger profeten, syndarens död, utan att han vänder om och får leva. Fastetiden är en nådatid för att vakna till liv och på nytt upptäcka Guds tålamod och barmhärtiga ljus. Guds tålamod började redan med Abraham.

Första läsningen berättade om hans uppbrott. Han fick befallning att bryta upp från sitt land, sin släkt och sin familj. Det skedde mitt i det Främre Orienten, där människor idag mot sin vilja tvingas bort från sina egna hus och hemländer. Men hos Abraham ser vi något annat. Han bröt frivilligt upp från sitt hemland. Gud kallade honom och han litade på den kallelsen och lydde i tro. Därmed blev han en förebild för alla som bryter upp från otro till tro, för alla dem som vill följa Guds röst och söker hans ansikte, som vi sjöng i ingångsantifonen.

Abraham blev en förebild och han vördas av både judar, muslimer och kristna. Paulus hänvisar ofta till Abrahams tro. Inte minst när livet är svårt och allt hopp tycks vara ute. Abraham fick ju vänta länge på den utlovade sonen Isak, som skulle bekräfta löftet han fått av Gud. Det gav Paulus kraft att härda ut i svårigheter och motgångar. Han kan säga till sin lärjunge Timotheos i andra läsningen att ta emot kraften från Gud mitt i lidandet. Ja, han uppmanar honom: ”Lid för evangeliet du också, med kraften från Gud”. Själva lidandet tycks ha förlorat sin destruktiva förmåga.

Abraham visades vägen dag för dag. Mera fick han inte veta. På samma sätt får den troende ljus just för den innevarande dagen. Men detta dagliga ljus är ett utflöde av Guds nåd och beslut ”redan före tidens början”. Den trosväg Abraham, Paulus, Timotheos och vi går är inte ett eget påhitt. Det hänger inte på min egen känsla. Det har sin grund i en gudomlig vilja och plan ”redan före tidens början”. Det är denna plan som blivit synlig genom Jesus Kristus. Han har ”trätt fram och utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset”.

Det ljuset lyste fram på förklaringsberget för de tre lärjungar som Jesus tagit med upp på det höga berget i avskild ensamhet. Det hela hände på väg till Jerusalem. Därför hör vi detta evangelium nu i början av fastetiden. Jesus hade börjat undervisa om vad som skulle hända. Han gör det flera gånger. Liv och oförgänglighet kunde bara komma oss till del genom hans lidande och död. Men när lärjungarna ställdes inför korsets mörker skulle de påminnas om vad de sett på förklaringsberget.

Där lyste ljuset fram. ”Hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset.” De hade sett det med egna ögon. De fick en fast förvissning om sin Mästares gudomlighet. Det var ingen självutnämnd ledare de följde. Korset var inte bara följden av mänsklig ondska. Det var Guds gudomliga plan och uppståndelsens ljus som lyste fram redan i Jesu ansikte på det heliga berget.

Vidare såg de Jesus samtala med Mose och Elia. Det fanns ingen motsättning mellan gamla och nya förbundet. Det nya fullbordar det gamla. Mose och Elia fick se honom, som de skymtat och pekat fram emot. Men medan de levde fick de gå ett steg i taget i tro och hopp, i Abrahams fotspår. Löftet om välsignelse, som Abraham höll fast vid, gick i uppfyllelse i Marias son, hon som tilltalas: ”Välsignad är hon som trodde”. Det gör henne till trons moder.

På lördag den 22 mars kommer nordens katolska biskopar att viga våra nordiska länder till Marias Obefläckade Hjärta. Det kommer att ske i S:t Thomas katolska kyrka vid en mässa kl. 15.00. Det är en förnyelse av den vigning som påven Johannes Paulus II gjorde för 25 år sedan när han besökte våra nordiska länder. Maria är alla människors moder i nådens ordning. Vi anförtror våra länder och alla dess invånare, det vill säga alla Guds skingrade barn, i deras mors omtanke, hon som trodde och som alltid hänvisade till sin gudomlige son.

De tre lärjungarna på förklaringsberget fick inte bara se, de fick också höra Faderns röst ur det lysande molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom”.

Att lyssna till och följa Jesus på denna väg är att allt mer upptäcka vårt beroende av honom. Ofta föredrar den troende att kämpa med de egna projekten. I stället för att överlåta sig och förtrösta, bejaka just det som händer som Guds vilja med oss. Vår egenvilja och självcentrering måste dö, liksom Jesus måste lida och dö. Men inte som en askes eller som ett självplågeri, utan i Jesu efterföljd, för att vi skall förvandlas. Han skall växa till och vi förminskas. Och det sker – vi ser det hos de tre lärjungarna på andra sidan påsken. Men först går vägen nedåt, ner i botten av den egna vanmakten, i insikten om det totala beroendet av Jesus. En strimma av hopp skymtar fram i mörkret. När vi inte ser någon annan än Jesus, Jesus allena.

Därmed dras vi in i en väldig procession genom tiderna av alla dem som går trons väg. Vi har blivit Abrahams efterföljare, vi är kallade redan ”före tidens början”. Vägen till denna härlighet går genom lidande och död, men det är en väg till gudomlig härlighet. Vi får till och med smaka den i förväg. I slutbönen för denna mässa skall vi tacka för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens härlighet”.

Lovad vare Jesus Kristus, som dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset!

Amen.