Första söndagen i fastan

Gen 2:7-9;3:1-7 Rom 5:12-19 Matt 4:1-11

Kan människan övervinna frestelsen?

Ordet frestelse har i dagligt tal blivit något man skojar om. Man ”frestas” att äta eller att köpa något man inte behöver. Men går vi bara ett litet steg vidare blir det mera närgånget, ja gåtfullt. Varför gör människan sådant som hon egentligen inte vill? Hon ångrar en elak replik nästan innan den lämnat tungan. Hur kunde jag bli så arg över en småsak? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte behöver, eller äter mera än vad hon vet är hälsosamt?Först i efterhand inser hon sin dumhet. Kanske har hon gjort vissa försök att stå emot, men ofta misslyckats. Frågor väcks: Vad är frestelsen? Kan människan övervinna den, eller är hon ett hjälplöst offer för den?

Evangeliet berättar att Jesus frestades. Den kampen präglar hela tillvaron, hur gärna vi än drömmer om att med bättre kunskap och sunt förnuft snart ha övervunnit det onda. Ingen förnuftig människa vill ha strid eller krig, ändå dyker det ständigt upp. Något saboterar hela tiden de bästa ambitioner. Kristen tro vet att en ond makt, intelligent och listig, har ockuperat Guds goda skapelse. Därför måste den befrias från det onda. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln. När Befriaren träder fram på scenen är det därför naturligt att satan går till motangrepp och försöker få Jesus att svika sin uppgift. Han hade ju lyckats med Adam en gång i begynnelsen. Med ormens list lockades han att äta av den förbjudna frukten. Adam frestades och föll. Den andre och nye Adam, Kristus, genomskådar listen och består provet. Evangelisten Matteus berättar att djävulen drog sig tillbaka och låter änglar betjäna Jesus.

Kunde Jesus frestas? För tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han förvisso inte frestas, han som ständigt var ett med sin Fader. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Det är som människa Jesus frestas. Hur gudomligt och mänskligt förhåller sig i Jesu person övergår människans förstånd. Vi får nöja oss med Skriftens vittnesbörd och Kyrkans tro. Vi har en överstepräst, säger Hebreerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Frestelsen var inte på låtsas. Att Jesus är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. Men allt sker för människans skull, för att hon skall få hjälp i frestelsens stund.

Det är därför evangelisterna berättar om Jesu frestelse. Så har också fäderna utlagt denna händelse. Sammanfattat i den prefation vi snart skall sjunga: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden.” Han lärde oss inte bara genom sitt exempel. Han hjälper oss genom att dela våra villkor, genom att utsättas för våra frestelser. Liksom han på korset bar våra synder i sin egen kropp, utsätts han också för våra frestelser. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Redan här förstår vi att tron på Jesus är det viktigaste vapnet i kampen mot frestelsen.

Det är ingen tillfällighet att psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi, särskilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet”, om ”farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”. Det är bilder för olika frestelser. Några kommer listigt smygande som ormen. Andra försöker skrämma, som när lejonet ryter, eller frestar till leda och uppgivenhet, som middagshettan efter maten. Men samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig. Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”.

Detta mäktiga beskydd befriar oss inte från eget ansvar. Det är Kristi lärjungar som skall ”gå fram över lejon och ormar”, som skall ”trampa på vilddjur och drakar”. ”Följ mig”, sade Jesus. Det betyder att göra som han gjorde.

Matteus berättar att djävulen citerar bibeln. Han är en listig förförare. Han uppträder ”som en ljusets ängel”. Den frukt han visar fram är inte avskräckande och ful. I varje frestelse ligger något gott. Frukten som Adam lockas av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam frestades av var misstro och olydnad mot Gud och det han hade sagt. Därför måste vi lära oss att urskilja andarna. Lära oss genomskåda de förrädiska halvsanningarna, avslöja både de hurtfriska och orealistiska kraven, och det förföriska talet om människans svaghet (”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”), lära oss skilja mellan legitima behov och själviska begär, mellan den sunda läran och trender i tiden.

Ändå är det inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma gamla tråkiga tema, det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära och makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (i stället för att med glädje se), vad högfärden skryter med” (i stället för en sund stolthet och ödmjuk tacksamhet). Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Därför har vi fått fastetiden. I sin regel säger den helige Benedictus: ”Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet.”

Detta ger en klok motivering för fastan. Vi har som människor svårt att bevara den andliga spänsten och friskheten. Vi fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in och får makt över oss. Benedictus räknar med detta – också bland munkar. Men han möter det varken med fördömande eller med eftergivenhet. Han ger oss i stället rådet att ”åtminstone under fastetiden” bevara vårt liv i största renhet. Det är fastetidens möjlighet och nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om där ovanor fått grepp om oss, att återupptäcka glädjen i att följa Kristus. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

Det första rådet i kampen är att genomskåda, att se frestelsen som frestelse. Att upptäcka sin värdighet som människa. Att vi inte är hjälplösa offer för påverkan och infall. De gamla råder också till att koncentrera sig på en frestelse i taget.

Det andra rådet är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Att med viljan säga nej till det onda. Så länge människan håller fast vid den goda viljan är hennes hjärta rent, även om frestelserna dansar för ögonen och tröttar ut kroppen. Att frestas är ingen synd. Synd blir det först när vi samtycker till frestelsen. Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över huvudet, men behöver inte låta dem bygga bo i hatten. Tumregeln är att avvisa frestelsen redan vid porten, innan den slinker in i hjärtat. Släpper vi in den blir kampen längre och svårare. Börja inte förhandla med frestelsen! Bli inte förvånad, men grips inte heller av rädsla och klenmod. Underskatta inte den kraft du bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. Det är egentligen ett privilegium att få delta i Kristi befrielsekamp av världen.

Det tredje och viktigaste har vi redan sagt. Lita på Guds hjälp! Vi upptäcker den hjälpen genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönens vapen och inte släppa det vapnet förrän frestelsen vikit undan. ”Den som är i er är större än han”, säger aposteln. Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit utan resa sig och fortsätta framåt utan att någonsin misströsta om Guds barmhärtiga hjälp.

Amen.