Vägen till fullkomlighet

7 Söndagen under året

3 Mos 19:1-2, 17-18 1 Kor 3:16-23 Matt 5:38-48

Vägen till fullkomlighet

Vi lever inte i paradiset. Dagligen påminns vi om det: orättvisor, våld, övergrepp, hat och bitterhet. In i denna värld har Jesus sänt sina lärjungar. Han uppmanar dem att vara heliga och fullkomliga, att vända andra kinden till och älska också sina fiender. Uppgiften verkar komplett orimlig och de flesta nöjer sig med måttligare ambitioner. Andra tänker mest på egna misslyckade försök, fastnar i självförakt och suckar. Andra tänker på det hyckleri de har sett bland de kristna.

Låt oss först hyfsa ekvationen något. Orden ingår i Jesu bergspredikan, som visar en väg, med olika steg och avsnitt. Det första handlar, inte om hämnd men om rättvisa. ”Öga för öga och tand för tand”, som Mose lag föreskriver och som låter brutalt i våra öron, vill begränsa och hindra det onda att växa vilt och slå ut i godtyckligt och eskalerat våld. Straffet skall motsvara brottet. Också Benedictus skriver: ”Graden av straff bestäms av förseelsens art”. Jesus upphäver inte rättvisan. Han bagatelliserar inte orätten eller förklarar bort den. Han begär inte att hans lärjungar skall kalla orätt för annat än vad det är. Hans apostel säger att överheten står i Guds tjänst för att begränsa och straffa det onda. När Jesus själv inför Stora Rådet får en örfil, frågar han gärningsmannen varför han slog honom. Däremot lät han sig dömas, gisslas och korsfästas.

Det är det nödvändiga steget vidare. Den rättvisa som samhället behöver räcker inte. Den kan begränsa det onda, men inte utrota det. Jesus har emellertid kommit för att driva ut det onda och upprätta Guds rike. Därför går han utöver vad rättvisan kan motivera. ”Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Sannolikt handlar det inte om en kroppslig örfil, utan om en förolämpning eller en orättvisa. Det kan ”kännas naturligt” att svara med samma mynt, men då fastnar människan lätt i den onda cirkel som Jesus vill bryta. Cassianus säger att ”den andra kinden” är hjärtats tålamod. Det avgörande ligger i hur människan reagerar i sitt inre, om hon lönar ont med ont, eller ont med hjärtats tålamod. Det kan kräva tid, bön och självövervinnelse. Kanske måste man reda ut missförstånd, när man lugnat ner sig, men det avgörande är det som sker i människans hjärta. Det är då bönen blir verklig och nödvändig. Det är genom tålamod som människan tar sin själ i besittning och driver ut de fräömmande ockupanterna. Det är i hjärtat som Guds rike börjar.

Tålamod är att följa Jesus. Han gick tålamodets väg, hela livet, inte minst mot slutet. Det var den vägen som vände ont till gott och beredde väg för Guds rike.

Benedictus säger att vi inte skall ge vreden fritt lopp. Men det är bara första steget. Tålamodet säger ett bestämt nej redan till de tankar som vredgas och lätt återvänder till det som drabbade och sårade. Det finns en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Men det är en förförisk lust. Och bakom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Här sker det första valet. Vill jag lyda och följa Jesus? eller vill jag fortsätta att älta det jag utsattes för? Jesu ord är glasklara. ”Älska dina fiender!” Det räcker inte med att avstå från att ge igen om hjärtat är delat. Kärlek är inte att ”tycka om” eller ”känna” för den andre, men att vilja honom väl, att önska honom vad som är gott. Konkret kan man upprepa avsägelsen i påsknattsliturgin: ”Jag tar avstånd från det ondas lockelse”. Jag vill den inte! Kanske måste viljeyttringen upprepas många gånger, ty fienden är envis. Men hjärtat är helgat och vigt åt en enda Konung. Alla fiender måste läggas under hans fötter för att hjärtat skall bli renat och botat.

Ett andra hjälpmedel är bönen. Jesu ord är klara: ”Be för dem som förföljer er.” Det går inte att både be och hysa agg. Det ena driver ut det andra. Det kräver sanning i hjärtat. Människan är ju duktig på att bedra sig själv. Kanske säger man med munnen: ’jag är inte bitter’, men bitterheten finns där i någon av hjärtats garderober. Vi anar en orygglig lag. Ont kan inte drivas ut med ont. Den som försöker, blir själv fångad i och av det onda. Av hjärtat ber lärjungen ner Guds nåd och barmhärtighet över sina fiender. Ju större hat, desto mera bön. Det betyder inte att förneka det onda, men att gå Jesu väg för att övervinna det. Lärjungen ser det onda, men ser med Jesu ögon. Som han såg på dem som bespottade honom och gisslade honom. Att se Guds avbild, också i den som väljer det onda.

Ett tredje hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd blicken från oförrätter, självömkan och bitterhet till den gisslade, smädade och korsfäste Jesus. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans sida, den hand som annars skulle utkräva hämnd. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedictus.

Motgångar och oförrätter är hans verktyg för att göra dig till medlidare i hans eget lidande för världens frälsning. Jesu ord om att älska fienden är ett slags ”missionsord”, en uppmaning att delta i kampen mot ondskans andemakter, med början i det egna hjärtat, det närmaste missionsfältet.

Låt oss inte resignera utan längta efter att gå denna väg. Den är både en kallelse och en väg till befrielse. Den erbjuds oss som en gåva. Helighet är en gåva. Men vi måste ta emot den. För att bli tempel åt Guds Ande, som är kärlekens Ande, given i dop och konfirmation. Fullkomlighetens väg är att älska med hela sitt hjärta, odelat och enkelt.

Vägen framstår som dårskap för de visa och kloka, men det är tvärtom. Guds vishet är starkare. Den rinner fram på korset och ges oss i eukaristin. Den gör oss rika. ”Allt tillhör er”, säger aposteln. Vi får privilegiet och uppgiften att bli allas tjänare och vänner, och vittna om det nya som kommit in i denna onda värld genom Jesus. ”Allt tillhör er, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert.” Vi ser det skymta fram hos helgonen, vars ljus lyser i mörkret. Låt oss längta efter det. Låt oss be att kärlekens eld inte slocknar i våra hjärtan. Fullkomlighetens väg är vår efterföljelse av Kristus. Hans helighet blir vår. Han är vår fullkomlighet och helighet. ”Ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud”.

Amen.