2 Söndagen under året

Jes 49:3,5-6 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Han var sargad för att vi skulle helas

Jul och Epiphania är förbi, men texterna påminner också denna söndag om det vi firat. Vi hör i första läsningen om Herrens tjänare som inte bara skall upprätta Jabobs stammar utan också bli ett ljus för hednafolken. Men ännu tydligare i Döparens vittnesbörd om Jesus som Guds lamm. Också det går tillbaka på vad Jesaja hade sagt. Profeten har talat om folkets alla svek, vilka hotade att upplösa förbundet och lämna folket åt sitt öde. Så antyder han en gestalt som skall hela såren och förena dem med Gud. Profeten gör sig till tolk för hela folket och säger: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg”.

Svek och synder kan ha många delorsaker, men till slut har människan ett eget ansvar. Hon har dragit över sig skuld. Vem skall hon då vända sig till? Ingen terapi kan bota från skuld. Israels folk kände till de offer som frambars för folkets synder, så länge templet fanns. Det var ett första steg, som ändå inte gick till roten med det onda. Något väntade på sin fullbordan. Profeten antyder en oväntad lösning. ”Herren lät all vår skuld drabba honom” – han talar om den gåtfulla gestalt som liknas vid ett lamm som leds till slakt. Tidigare har han sagt: ”Han var sargad för våra synder, för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot”.

Vi har svårt att förstå detta. Det handlar inte om en känslomässigt kränkt och vredgad Gud, utan om en kärlek som lider för att människan skall helas. Kanske kan vi tänka på en mor, som vakar över sitt sjuka barn och är beredd att ge sitt eget liv för att barnet skall få leva. Eller på Maximilian Kolbe som i koncentrationslägret erbjuder sitt liv, så att en familjefar får leva. Svekan och synderna lämnar sår i syndaren som inte bara kan trollas bort. Det är ingen lösning att bara försöka glömma. Gud älskar oss för mycket för att se mellan fingrarna på alla skändligheter genom historien och i våra egna liv. Skadade relationer måste upprättas, inte minst mot Gud. Bibeln kallar det försoning. Skadan går så djupt att endast Gud själv kan hela den skada människan dragit över sig.

Johannes Döparen har uppdraget att vittna om den tjänare som Jesaja hade talat om. När han ser Jesus komma säger han: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synder”. Och han bekräftar det med att han sett ”Anden komma över honom och stanna över honom. Jag har sett det, och jag har vittnat om att han Guds utvalde, att han är Guds son”.

För alla, också för moderna hedningar finns en spontan känsla för rätt och fel. Annars skulle ju insändarsidorna vara tomma. Debatten om rätt och fel pågår ständigt, i riksdag och media, framför TV:n och i det egna samvetet. Men får ingen riktig lösning. Jesu lärjungar litar på Döparens vittnesbörd och slår följe med Jesus. De attraheras av det ljus han sprider, även om det leder till obehagliga insikter om dem själva. Därför får de ännu ett skäl att hålla sig nära. De behöver själva helas. För att bli försonade både med sina ovänner, med sig själva och med Gud.

Det är därför inte så underligt att vi hör Johannes vittnesbörd i varje mässa. Under brödsbrytelsen sjunger kyrkan: ”O Guds lamm som borttager världens synder”. I dagens mässa får det en slags förklaring i den bön som beds över offergåvorna. Först ber prästen: ”Herre, skänk oss den djupaste vördnad för dessa mysterier”. Så anges skälet: ”ty var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande inför våra ögon”.

Det är kyrkans tro att de gåvor som bärs fram förvandlas till Kristi kropp och blod. Men det handlar inte bara om en närvaro. Bönen talade om att ett offer bärs fram. Redan när Kristus instiftade eukaristin antyddes det. Han sade inte bara: ”Detta är min kropp”. Han sade: ”Detta är min kropp som offras för er.” Redan kvällen före sitt lidande knyter han ihop måltiden med sitt offer på korset, både med sin död och sin uppståndelse. Församlingens vet det och bekänner: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi”.

Också när den eukaristiska bönen fortsätter handlar det om Kristi påskoffer. ”I åminnelse av din sons lidande som frälser oss, av hans uppståndelse från dödsriket”. Det handlar inte bara om att minnas något förflutet. ”Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande för våra ögon”. Vi borde bäva och jubla. Korset och den öppnade graven – närvarande inför våra ögon.

Döparens ord hörs ännu en gång i mässan. Efter brödsbrytelsen visar prästen hostian och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”. Ordet om ”Lammets måltid” är hämtat från Uppenbarelseboken, som ger en vision av den himmelska måltiden, där offret har nått sin fullbordan. Hela återlösningen närvarande inför våra ögon.

Mysteriet är inte bara något att se på och betrakta. Offret är verksamt. Det utför vad orden säger. ”Se Guds lamm som tar bort världens synder.” Eukaristins offer rymmer en helande kraft. Det är ett skydd mot ondskan och de synder som begås varje dag. Utan det eukaristiska offret skulle vi dras in i mörkret och världen gå mot sin undergång. Människan, också den troende, är glömsk och behöver regelbundet påminnas: ”Se, Guds lamm”.

Men eukaristins välsignelse ges inte automatiskt. De troende måste själva vara närvarande, med både kropp och själ. Den som är andligen frånvarande ser bara det som händer på ytan. I värsta fall bara hokus-pokus. Därför bereder oss kyrkan under ordets liturgi, så att våra ögon öppnas. Vi blir seende genom att höra och deltagande genom bön om ett rent hjärta.

Kristi offer frambärs genom prästen. Men eukaristin är också kyrkans offer. Kyrkan förenar sig med sin Herres offer. De gåvor vi bär fram symboliserar oss själva. Vi förenar våra liv med Kristi offer och överlåtelse till Fadern. Vi följer honom. Och dras till Fadern. Allt bärs fram. Vårt arbete, vår tacksägelse, våra sjukdomar och lidanden, allt läggs på patenen och gjuts i kalken. Prästen fortsätter i den eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”. Brödet och vinet förvandlas för att våra liv skall förvandlas. Paulus skriver till de kristna i Korint, ”till dem som helgats genom Kristus Jesus”. Kommunikanten är helig genom att ta emot det heliga.

Augustinus skriver: ”Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i altarets sakrament, där det blir klart att i det som hon frambär blir hon själv framburen”.

Om ni är Kristi lemmar då ligger ert mysterium på altaret. Ni mottar er hemlighet. På detta svarar ni ’Amen’, och därmed undertecknar ni det”.

Han var sargad för att vi skulle helas – var gång detta offer firas.

Amen.