Maria, Guds Moders högtid

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Förtätad tid

Idag skriver vi 2014 för att klargöra var vi befinner oss i tiden. 2013 hör redan till förfluten tid. Många har skaffat sig en ny almanacka och måste följa de tider som antecknas i den. Någon drömmer om en tillvaro utan tider. Det är rester av ett minne från paradiset, där tiden inte ställde till problem. Men ingen kan, så länge vi lever i tiden, leva som om den inte fanns.

Predikaren i Gamla Testamentet säger att allt har sin tid. Den kloke Benedictus vet att reglera tiderna för arbete, bön och måltider så att det blir till hjälp för bröderna. Han säger att en god dagsrytm tjänar ”själarna till frälsning”. Konsten är att ta emot tiden som en gåva. Redan från början har Gud reglerat tidsflödet till människans tjänst. I skapelseberättelsen läser vi att han gjorde skillnad mellan dag och natt. Han utmärkte högtider, dagar och år. Dessa tider är alltså givna av honom som vill oss väl. På sabbaten ”vilade han från sitt arbete”. Han gav oss sitt eget exempel på att vi måste ha en dag i veckan för vila och gudstjänst. Utan en vilodag i veckan går människan sönder.

Tidens flykt kan väcka ångest. Vår korta stund på jorden är snart över. Tiden tycks rinna ifrån oss, som sanden ur timglaset. Här prövas människan och hennes tro. Vem bestämmer hennes tid på jorden? Ödet, stjärnorna, slumpen? Det senaste på marknaden är att människan själv vill bestämma när hennes tid skall vara ute. Människan, som inte själv bestämt när hon kom in i tiden, vill åtminstone själv avgöra när hennes tid är ute.

För åtta dagar sedan talade vi om julen som ett ”förtätat ord”. Guds eviga Ord har blivit människa. Gud har samlat hela sin vilja och plan för att rädda människan i ett enda Ord, Jesus Kristus. Redan dessförinnan har han gripit in vid bestämda tider och stunder. Vi kallar det frälsningshistoria och läser om den i de heliga skrifterna. Allt förbereder de avgörande år, då Gud steg in i den tid han själv hade skapat. Världshistoriens mest förtätade tid. ”När tiden var inne sände Gud sin son.”

Evigheten steg in i tiden. Tyst och stilla. ”Han skall inte skria eller ropa på gatorna”, hade profeten sagt. Han delar villkor med oss tidsbundna varelser, för att vi skall få del i evigheten. Men det börjar redan här i tiden. Som den gång när lärjungarna var i båten på Genesarets sjö och kämpade mot stormen. När Jesu steg upp i båten hände något oväntat. Evangelisten skriver: ”med ens var de framme vid stranden”. Med Jesus i båten var de ”med ens” vid målet. Hans närvaro förtätade och ”förkortade” tiden. När Marta bekänner sin tro på den kommande uppståndelsen, säger den som står framför henne: ”Jag är uppståndelsen och livet”. Samme evangelist låter Jesus säga: ”Den som tror på den Fadern har sänt har evigt liv”. Aposteln säger i Romarbrevet: ”Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – Det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar.”

Jesu första predikan handlar om denna nya tid: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Efter hans fullbordade verk lever vi i ”den yttersta tiden”.

Jesu tid på jorden stannar inte i det förflutna. När vi idag går in i hans tid, när vi går in i de händelser vi läser om i evangelierna, påverkas läsaren i sin egen tid. Jesu tid var så ”förtätad” att det som hände då upprepas nu. Dåtid blir nutid. Evigheten börjar.

Det ger oss möjlighet att tacka för det år som gått och att se med hopp mot det år som kommer. Ty Herren har makt över all tid, både förfluten och kommande. ”Han är densamme i går, i dag, och i alla evighet.” Vi upptäcker tacksägelseämnen i det gångna året. Inte bara fred och bröd, vänskap och hälsa. Ännu mera får vi tacka för all nåd och alla besök av Herren, all vägledning vi har fått, alla gånger då tiden varit inne. Särskilt i hans ord och i hans närvaro i de heliga sakramenten. Varje mässa är ju en förtätad tid, då änglarna svävar över altarets krubba. Genom ånger och bot får vi sortera bort sådant som annars skulle binda oss vid det förflutna. Den förlåtne får glömma. Där synden överflödade, där överflödar nåden än mer, säger samma apostel. Inte heller motgångar och svårigheter behöver göra oss nedslagna eller bittra. Också motgångar förvandlas när det ses i ljuset från Kristus, när de tas in i hans tid. Det som otron kallar motgångar upptäcker tron som prövningar. Paulus kan glädja sig åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Evigheten har stigit in i apostelns tid. Just i de tider vi trodde oss övergivna har tiden varit inne. Även om det kan kosta kamp att upptäcka det. De människor som vi uppfattade som fiender var i själva våra läkare. De avslöjade den egna bristen på ödmjukhet och öppnar för ännu mera nåd. Hela livet kan bli ”förtätad tid”.

Psalmisten säger: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära.” Den som älskar har redan gått in i evigheten. Han upptäcker att allting samverkar till det bästa. Ingenting kan skilja från Kristi kärlek, skriver aposteln, varken något som finns eller något som kommer.

Den som slavade under tidens tyranni blir son och därmed arvtagare. Allt mitt är ditt, säger fadern till den hemmavarande sonen i liknelsen. Det är vårt arv. Allt som den himmelske Fadern har tillhör Sonen och han ger det vidare till sina vänner, oftast på sin Moders förbön.

Det började i krubban, när tiden var inne. Herdarna var såsom drömmande, men de fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg där. De skulle aldrig glömma vad de såg. De kunde varje dag gå in i sitt hjärtas kammare och finna barnet och falla ner i tillbedjan. Och vi med dem. Anden bekräftar det i våra hjärtan. ”Gud sänder sin sons ande in i våra hjärtan och den ropar: Abba! Fader! Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son, har Gud också gjort dig till arvtagare.” Arvtagare av evig frid.

Över offergåvorna i dagens mässa ber kyrkan: ”Låt nådens verk, som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss”. Bönen besvaras i kommunionen, som ger delaktighet i honom som är ”förtätad tid”, densamme, i går och i dag och i evighet.

Amen.