Familjen – nära döden, ändå lever den

Söndagen efter jul – Den Heliga Familjen

Syr 3:2-6,12-14 Kol 3:12-21 Matt 2:13-15,19-23

Familjen – nära döden, ändå lever den

Nära döden, ändå lever jag.” Så säger Paulus om sitt liv som apostel. Man kunde säga samma sak om familjen. Dödshotad men ändå lever den. Under generationer har den utsatts för en mängd fientliga angrepp – politiskt, ekonomiskt, ideologiskt, medialt. Den stat som skulle skydda och befrämja familjen har ofta gjort motsatsen.

I första läsningen hörde vi om barnens skyldigheter mot sina föräldrar. ”Synder sonas när man vördar sin far, att ära sin mor är som att samla skatter”. Idag tycks rollerna ombytta, som en boktitel lyder: ”Hur barnen tog makten”. En rollförändring som naturligtvis går ut över barnen själva. Fortfarande gäller fjärde budet? ”Du skall hedra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får leva länge i världen”.

Yttre fiender är illa nog, men familjens värsta fiender är familjens egna medlemmar, eftersom de är syndare, både man, kvinna och barn. Antingen de är rika eller fattiga. Aposteln föreslår därför en uppsättning kläder för familjens medlemmar: Medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Kan man tänka sig vackrare kläder i en familj, skönare än i den dyraste klädbutik, billigare än i second-handbutiken? Dessutom – om du har något att förebrå någon annan i familjen så ska det ske med fördragsamhet och överseende. Har något fel begåtts så ska de förlåta varandra, ”liksom Herren har förlåtit er”. Aposteln talar om ett band som förenar och binder oss vid varandra, kärlekens band. Man känner det på lukten när man kommer in ett hus, kärlekens doft. Så går han till det innersta: Låt Kristi frid råda i era hjärtan. Den friden kan ingen yttre fiende ta ifrån oss.

Det här kan tyckas som en dröm, drömmen om den goda gemenskapen, den välsignade familjen. Den kan tyckas avlägsen, som ett alltför högt ideal. Men innan vi slås ner av dåligt samvete och skjuter undan det som en dröm, låt oss lyssna till evangeliet, som berättar om en bräcklig och hotad familj, som ändå undgick alla faror. Här finns det glada budskapet. Det är förintelseprojekten av familjen som är dödsdömda.

Josef, Maria och barnet – på denna lilla familj hänger hela fortsättningen. Guds plan att rädda hela den mänskliga familjen ser vi i hans omsorg om denna lilla familj. Planen hade förberetts i Gamla Förbundet genom en lång och dramatisk historia. Befrielsen ur Egypten. Förbundet på Sinai. Gud leder sin familj genom öknen till det utlovade landet. Templet hade byggts, kungar och profeter hade gjorttjänst – nu tycks det mesta vara historia. Framtiden hänger på dessa tre, Josef, barnet och dess moder.

Den lilla familjen är hotad av Herodes och hans knektar, av nattkyla och hunger, utlämnad åt flyktingars ovissa öde. Med ett penndrag hade ondskan kunnat radera ut hela planen – om inte familjen hade stått under Guds ledning och beskydd. Det är inte underligt att den fromma fantasin, t.ex. vår egen Selma Lagerlöf, har broderat och fantiserat om vad som hände under flykten till Egypten. Djuren faller ner och tillber barnet i moderns famn. Palmerna böjer sig ner och gör sina frukter åtkomliga för Josef. En brutal rövare faller ner i förundran inför barnet och säger: ”Om Gud blivit människa kunde det inte ha varit skönare än detta barn”. – Men evangelisten Matteus är nykter och kärv. Han skriver inte legend utan frälsningshistoria, och nu vilar hela det fortsatta evangeliet på dessa tre. Frälsningsplanen är lika väldig som de tre aktörerna är hotade och värnlösa.

Ändå är de inte passiva statister. I denna akt spelar Josef huvudrollen. Maria nämns inte med sitt namn, bara som ”barnets mor”. Nu är det davidsätlingen Josef som Herrens ängel talar till. Han får befallning att fly till Egypten, för att rädda familjen undan den hotande faran. Josef tycks inte ha tvekat en sekund. I skydd av nattens mörker bryter de upp. Josef kräver inga garantier. Några reseförsäkringar fanns inte att teckna. Han handlar beslutsamt och målmedvetet. Inte heller får han i förväg veta hur länge de skall stanna i Egypten. ”Stanna där tills jag säger till dig”, lyder anvisningen. Han förblir beroende av Guds fortsatta vägledning. Men detta, som i förstone kan tyckas ovisst, är grunden till den verkliga tryggheten. Det enda som krävs är att han förblir vaken för att lyssna, och beredd att lyda vad han hör. ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig”, hade Josef hört i psaltaren. I Josef skymtar den gode familjefadern fram.

Josef måste ha haft den gåva som vi hörde aposteln tala om: ”Låt Kristi frid råda i era hjärtan.” Evangelisten Matteus har ju tidigare berättat att Josef var ”rättfärdig”. Han hade aldrig varit det redskap han var, om han inte ägt denna frid i sitt hjärta. Den frid och inre samling som inte är trög och vacklande, men heller inte styrs av egna planer och ambitioner, vilka lätt gå i den s.k. ”väggen”. Vad skulle inte hända i våra familjer och i vår värld om Josef blev föredöme för familjefäder och folkens ledare?

De onda anslagen kommer på skam. Den värnlösa familjen undgår de hotande farorna från Herodes och hans knektar. Och det var inte vilket anslag som helst. Bakom Herodes skymtar den kosmiska drake som enligt bibelns sista bok ”stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det”. Gud låter ondskan komma på skam – med hjälp av Josefs lydnad.

Samtidigt sker något mera än att denna konkreta familj blir räddad. Det är ingen tillfällighet att Josef får fly till Egypten. Matteus hänvisar till ett ord från profeten Hosea: ”Från Egypten har jag kallat min son”. Evangelisten påminner om hur Gud en gång befriade hela sitt folk ur slaveriet i Egypten. Dit hade det förts av en annan Josef. Denna Guds befrielse av sitt folk skall nu fullbordas och bli en befrielse av hela den mänskliga familjen, befrielsen ur det andliga Egypten, från alla mörkrets och ondskans makter.

Det som händer Josef, barnet och dess mor är därför en bild för varje familj och hela kyrkan på dess vandring genom tiden. Som en kyrkofader uttrycker det: ”förföljd av världen, men tröstad av Gud går kyrkan fram på sin pilgrimsvandring”. Hon och varje familj bär det nya livet i sin mitt och har uppgiften att vårda och skydda det så att det kan växa till. Ständigt hotas det, men tron förlitar sig hela tiden på Guds oryggliga frälsningsvilja.

På samma sätt får vi se på både familj, kloster och på hela kyrkan. Ondskans hot och dumheter är en realitet, som inte skall förvåna oss. men Guds frälsningsvilja är starkare, trots att den gör sig beroende av bräckliga, mänskliga redskap.

Redskapen, inte minst familjefäderna, är kallade att som Josef lyssna och lyda i tro. Vi alla får ta på oss de kläder som aposteln visade fram för oss, och bevara Kristi frid i hjärtat. Framför allt får vi förnya och fördjupa vår förtröstan på den orubbliga frälsningsplan som vi är indragna i och som vi nu bekänner oss till.

Amen.