33 Söndagen under året

Mal 4:1-2a 2 Thess 3:7-12 Luk 21:5-19

Trygga i all oro

Det är starka kontraster i Jesu ord. Någon pekade på templet med sin fina sten och sina praktgåvor, men Jesus förutsade dess fall, att allt skulle brytas ner. Å andra sidan varnar han för att gripas av panik och bli vilseledd. I oroliga tider finns det alltid några som utnyttjar oron för att göra sig ett eget namn och samla anhängare. ”Följ dem inte”, säger Jesus. Ändå tycks han räkna med krig och oroligheter, men hans slutsats är: ”Tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet”.

Det betyder inte att blunda. Kyrkan säger inte att faran är över. Kyrkan förkunnar ständig vaksamhet, men det har hon gjort i två tusen år. Med en moders tålamod visar hon på en väg mellan den uppjagade stämningen och det sövande lugnet. Hon gör det utan upphetsning. Det är ondskan som är nervös. Ondskan vet att den i Kristus har mött sin överman. Vi hörde apostelns uppmaning att ”arbeta lugnt och stilla och äta det egna brödet”. Benedictus uppgraderar det dagliga arbetet och säger att verktygen vi använder skall betraktas som ”heliga altarkärl”. När vi hör om katastrofer och jordbävningar, om pest och hungersnöd, uppmanas vi att bevara lugnet och att bistå dem som drabbats.

Inte ens förföljelser skall bringa oss ur fattningen, trots att de har vuxit både i omfattning och utbredning den senaste tiden. Seriösa iakttagare talar om 100.000 kristna som varje år förlorat sina liv p.g.a. sin tro. T.o.m. svenska medier har börjat uppmärksamma fenomenet. Flera länder i Främre Orienten håller på att tömmas på kristna medborgare. Men också när Jesus förutsäger förföljelse är hans ord tröstande och hoppfulla. Den som ställs till svars behöver inte ens förbereda något försvarstal: ”Jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga”. Så kan bara den säga som bär på en trygghet över alla mänskliga mått. Men det är inför Jesus Kristus som det hela avgörs. Han samlar det själv i en enda mening: ”Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv.” Genom tålamod skall ni vinna ert liv.

Det är samma maning som avslutar företalet till den helige Benedictus regel: ”Så vill vi hålla fast vid Kristi lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike.” Samma maning hör vi i hans testamente, kapitel 72 i regeln: ”Bröderna skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod.” Eller i regelns andliga mittpunkt, kapitlet om ödmjukheten. Också svårigheter och motgångar, ja till och med oförrätter, skall bäras med tålamod. Kyrkans fäder säger att det kristna livet inte bär frukt annat än genom tålamod och uthållighet, ända till slutet.

Vad är hemligheten? Hur kan något så oansenligt som tålamod vara så viktigt? Ett första svar har med människan själv att göra, hur hon är skapad. ”Genom tålamod tar människan sin själ i besittning.” (Thomas av Aquino) Oro och upphetsning släpper in främmande krafter som förvirrar, gör sikten oklar och låter kraften rinna ut. Rädsla inför ett hot är ingen synd, det är bara naturligt. Men rädslan får inte styra styra handlingen. Att öva tålamod är att inte låta sig föras bort varken av upphetsning eller av missmod.

Tålamodet är en variant av modet, den fjärde kardinaldygden. Utan mod samverkar vi med det onda. Feghet leder till svek. Tålamod är modet att tåla den smärta som det onda utsätter oss för, i kampen för det goda. Uthållighet är tålamod – utsträckt i tiden.

Tålamodet är mer än en mänsklig dygd. Det bär på en hemlighet, en kraft. Det är släkt med tron. Den öppnar dörren för ett hemligt krafttillflöde. Tålamodet vidgar hjärtat. Tålamodet är att hitta vägen både till sitt eget centrum och till trons centrum, påskens hemlighet. När den kristne övar tålamod dricker hon ur trons källa, Kristi påsk.

Det första är att ha tålamod med sig själv och den egna svagheten. Den som inte har tålamod med sig själv ger upp efter ett antal syndafall. Det kan leda till obarmhärtig självbestraffning, resignation och i värsta fall till förtvivlan. Tålamodet gör inte så mycket väsen av sig. Den som fallit reser sig igen, gör bot, och fortsätter lugnt i förlåtelsens kraft.

Det kan gå djupare och leda till vrede och bedrövelse. Cassianus säger: ”Det är ett härligare tecken att genom tålamodets dygd hålla vreden i schack, än att befalla över luftens härskare. Likaså är det större att hålla bedrövelsens tärande sjukdomar och feber borta från sitt eget hjärta, än att fördriva sjukdomar och feber hos andra.” Det oansenliga väger tyngre än det häftiga och uppseendeväckande underverket. Tålamodet visar sig rymma långt mera än den egna kraften.

Det andra är tålamodet med de andra. Tålamodet släcker inte en rykande veke. Det är släkt med kärleken som ”bär allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Det betyder inte att blunda, ännu mindre att vara likgiltig. Med bön, kanske en vänlig förmaning, men framför allt i hopp om att Gud har sin tid och obegränsade möjligheter. Regeln talar om att bära de andras svagheter med största tålamod (patientissime). Det är att förenas med Kristus som bar alla våra svagheter. Den som övar tålamod börjar förstå varför Kristus vann seger på det sätt som han gjorde. Han besegrade inte ondskan genom yttre makt, utan genom sitt lidande och sitt kors. Kraften i tålamodet rinner fram från Kristi sida på korset.

Ordet för tålamod är släkt med ordet för lidande. Därför kan Benedictus säga att vi delar Kristi lidande genom tålamod. Men därmed är vi vid kraftkällan. Munkfadern vittnar om det när han talar om att bära oförrätter. Han talar som om det vore påsk. Han är oförfärad i sitt hjärta och förbidar Herren. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”

Detta tålamod ”sprider sig”. Det präglar, för det tredje, vår syn på vad som sker omkring oss, i världen. Det präglar vår förväntan inför framtiden. Vår tros centrum, Kristi död och uppståndelse, väger tyngre än alla dystra profetior. Det är grunden för vårt hopp.

Tålamod är att ständigt tränga djupare in i och leva av detta centrum. Kristi tålamod rinner in i vår och världens oro.

Jesus och hans kyrka visar vägen mellan den uppjagade stämningen och det falska lugnet. Det är ondskan som är nervös, ty den Onde vet att hans tid är kort. Det är ”hedningarna som larmar”. Den Onde vet att det är Herren som har makten, den milda och verkliga makten. Det är också därför som kyrkan måste räkna med förföljelse och motsägelse. Ibland görs hon också till syndabock för de katastrofer som inträffar. Som när kejsar Nero utpekade de kristna för att ha satt eld på staden Rom.

Kyrkans hållning av lugn vaksamhet möter vi i varje mässa, särskilt i det inskott som prästen ber efter Fader vår:

Bistå oss i din godhet,

bevara oss från synd

och gör oss trygga i all oro,

medan vi lever i hoppet om saligheten

och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.

I tro och hopp svarar vi:

Ty riket är ditt och makten och härlighet i evighet.

Amen.