19 Söndagen under året

Vish 18:6-9 Heb 11:1-2, 8-19 Luk 12:32-48

Det nödvändiga hoppet, och dess grund

Evangeliet formuleringar kan låta främmande. Inte minst slutorden om att Människosonen, Jesus, skall komma tillbaka. För den första generationen kristna var det en konkret och bokstavlig förväntan. Idag är den för många svag och behöver stärkas. Ty allt i vår tro hänger ihop och ingen del kan tas bort ur helheten utan att hela byggnaden blir skev och vacklande, förutom att dess skönhet försvinner. Vi klarar oss inte utan tron på Kristi återkomst. Vi bekänner den inte bara i trosbekännelsen, utan i centrum av varje eukaristi, som ju alltid firas ”till dess du (Kristus) återkommer i härlighet”. Utan den tron förlorar vi hoppet, och utan hopp kan vi inte leva.

Vi ser det hos de ungdomar som inte bara saknar arbete utan har förlorat tron på att livet har någon mening och därför berövar sig livet. Eller hos de många som ser åldrande som enbart en väg ”nedåt”. För några veckor sedan firade vi jordfästning här i klostret, och vi gjorde det i stor glädje. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, sade Lilla Theresa. Den kristna tron är realistisk och mänsklig när den säger att det bästa ligger framför oss. Det finns en sund längtar till ett bättre land, ett i himlen. Utan detta hopp övermannas vi av hopplös pessimism.

I detta hopp kan Jesus säga: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket”. En liten minoritet i utkanten av dåtidens stormakt visade sig bära på en kraft och ett hopp, som var långt starkare än alla andra välden och ideologier. Hoppet bygger inte på att vi tillhör en majoritet, det gör vi sällan eller aldrig, utan på att vi tillhör den Herre som har all makt och som skall få sista ordet. Vi vågar kalla Gud vår Fader, bad vi i kollektbönen, ty han har gjort oss till sina barn och sänt sin Sons Ande in i våra hjärtan.

Därför kan Jesus uppma oss att investera i himlen, att skaffa en skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.

Det är detta hopp som kräver vaksamhet och beredskap. ”Fäst upp era kläder” – orientalen hade omfångsrika kläder som måste fästas upp för att inte hindra rörelse. Vi måste vara beredda till uppbrott. Det bekräftas av erfarenheten. Ingen vet ju vad framtiden bär i sitt sköte. Det är lätt att bringas ur fattningen när det oväntade inträffar. Det är hälsosamt att tänka på döden. Vi vågar det eftersom vi hör ihop med den Herre som är starkare än döden. Det är människovärdigare att frivilligt göra det än att motvilligt övervinnas. Dessutom smittar det av sig på vardagen. Vi behöver inte i onödan förlora fattningen av oväntade händelser, varken framgångar eller motgångar. Framgången behöver inte leda till övermod, motgång inte göra oss modlösa. Om allt sådant får vi säga: Än se´n då? Beredskapen gör oss vakna för den som möter oss redan i förväg, redan nu, i vår nästa, i varje händelse, i skapelsens alla glimtar av dess Herre, i vardagens trohet och glädjen i de små tingen. Den kristne lever i hoppet att Gud håller allt i sin hand och att han leder oss efter sin kärleksfulla plan.

Detta hopp är inte en känsla eller en dröm. Hoppet är väl grundat. Hebreerbrevet säger: ”Tron är grunden för det vi hoppas på”. Hebreerbrevet tänker sig tron som en grund, som något stabilt, som ger skäl för ett fast hopp. Katekesen säger t.o.m. att tron är ”säkrare än ljuset från det naturliga förnuftet”. Förvisso en utmaning för den dominerande filosofin.

Vissheten har sin grund i vad tron är. Den är inte en känsla. Den tror inte på sig själv. Den troende tar inte pulsen på det som finns i henne själv. Tron öppnar sig för det som är större. Tron bejakar vad Gud själv har uppenbarat. Framför allt litar den på den kärlek han visat oss genom sin Son. Hoppet växer när vi ser på Jesus. Han är vårt hopp. I honom ser vi att Gud är sannfärdig, barmhärtig och värd att lita på. Skulle han som kallar sig Sanningen bedra oss?

Tron är därför det förnuftigaste av allt. Förnuftet bejakar det som Gud har uppenbarat genom sin Son. Inledningen till samma brev kallar Jesus ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Evangelisten Johannes kallar honom Logos, vilket betyder förnuft, mening, tanke, sanning med stort ”S”. Denna sanning är förmedlad till oss genom hans apostlar, som var trovärdiga vittnen och vars lära förvaltas av hans heliga Kyrka.

Dessutom ville Gud att denna sanning skulle stödjas och åtföljas av yttre tecken. Fienden påminner så ofta om Kyrkans brister, att vi lätt glömmer hennes förtjänster och förunderliga kraft genom tiderna. När tron vacklar i en världsdel, så växer den i en annan. Martyrernas mod är sådana stödjande tecken. Vi har i veckan firat både Laurentius från den tidiga kyrkan och den heliga Benedicta av Korset (Edith Stein) från vår egen tid. De höll ut under de svåraste plågor. Och med glädje.

Elfte kapitlet i Hebreerbrevet berättar om en lång rad troshjältar i Gamla Förbundet. Dagens avsnitt handlar om Abraham. Han trodde på och lydde den kallelse han fick, kallelsen att bryta upp från sitt land utan att veta vart han skulle komma. Det var inte en blind känsla som drev honom. Han litade på att Gud är trofast och rättfärdig. Guds trofasthet ”smittade av sig” på Abraham. Han fick tro och tro fasthet som gåva. I tro fick han kraft att avla barn, fast han, liksom Sara, var överårig.

Det är denna tro som evangeliet beskriver. Den lilla hjorden får löftet att ärva Guds rike. Jesus var ensam på korset. Men från honom och hans kyrka går det fortfarande ut ett hopp, som sprider sig över hela jorden och genom alla tider. ”Fäst upp era kläder”, säger Jesus. Det var uppmaningen till israeliterna när de skulle bryta upp från Egypten. Egypten står för denna världens lockelser och laster. ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga.” ”Håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma”. Aposteln säger: ”Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga l lidandet och ihärdiga i bönen.”

Hoppet gäller både i det lilla och i det stora. Hoppet om bönhörelse i nöd, egen och andras. Hoppet om förlåtelse. Hoppet där allt hopp tycks vara ute. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på.

Utan Gud är livet en dag som slutar i natt. Med Gud är livet en gryning, som mynnar ut i en evig dag utan slut.

Därför bekänner vi nu vår allraheligaste tro och låter brödet från himlen stärka oss i hoppet, ”till dess du återkommer i härlighet”.

Amen.