14 Söndagen under året

Jes 66:10-14c Gal 6:14-18 Luk 10:1-12,17-20

Tröst och kamp

Människans behov av tröst är oändligt, säger författaren. Samtidigt tycks detta behov lätt leda henne vilse. Att söka tröst i alla lägen kan göra henne till ett oansvarigt barn, som drivs hit och dit och som berövar människan hennes sanna värdighet.

I dagens läsningar möter vi en enorm spännvidd mellan behovet av tröst och utmaning till kamp. I första läsningen hör vi om barn som blir burna i famnen och gungade på knäet. I evangeliet hör vi om makt att trampa på ormar och skorpioner. Första läsningen gav hopp och tröst till det missmodiga folket, när det åter skulle bygga upp Jerusalem efter återkomsten från fångenskapen i Babylon. Arbetet stötte på motstånd. De frestades att ge upp. Men av profeten får de höra att det finns hopp. Jerusalem skall byggas upp på nytt. Också andra folk skall glädja sig och deras rikedomar skall berika staden. Dessa liknas vid en flod eller en forsande ström. Som en mor skall Jerusalem trösta sina barn. ”Då skall ni dia er mätta. I Jerusalem skall ni finna tröst. Herrens tjänare skall lära känna hans makt”.

I evangeliet hör vi om den makt som Herren gav sina utsända lärjungar. De kommer tillbaka och rapporterar glada hur t.o.m. demonerna lyder dem, när de uttalar Jesu namn. Jesu ord beskriver inte barn som sitter i knäet och blir smekta. Lärjungarna skickas ut som lamm bland vargar. De får ingen reskassa, inte ens sandaler. De skall inte gå omkring och prata i största allmänhet om hur livet skall tolkas. Inte ens hälsa på folk de möter. Nästan oartigt. Uppgiften är att bota sjuka och förkunna Guds rike. Jesus ger dem makt att trampa på ormar och skorpioner, bibelns bilder för de andliga fienderna. De skall kunna stå emot fiendens hela styrka. Ingenting skall skada dem.

Men så avslutar han med något som knyter an till profetens trösterika ord till de missmodiga i Jerusalem. ”Gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen”. Större än all kamp och seger är tron på himlen, att de är Guds älskade barn, med arvsrätt till det himmelska Jerusalem. Profetens tal om trösten i Jerusalem får här sin slutliga innebörd och fullbordan. Jerusalem är den himmelska staden, dit folkens alla skatter skall föras och floden med levande vatten skall rinna fram med evig tröst för alla sörjande och plågade.

Kampen mot demoner och skorpioner är inte något självändamål. När fäderna beskriver någon som hållit ut i kampen efter fullkomlighet, då beskriver de inte en asketisk stålman, utan en som är genomsyrad av mildhet och barmhärtighet, och som därför kan förmedla tröst.

Men trösten är heller inget billigt sätt att slippa undan livets motgångar och trons utmaningar. Tröst och kamp sam- och växelverkar. Vi märker det däri att både kampen och trösten har en och samma fiende: lojhet, likgiltighet och leda. Ett helgon som firades i veckan, Antonio Maria Zacharia (d. 1539), såg lojheten som den största andliga fienden. En kloster förfaller inte genom stora avfall, utan genom små anpassningar till världen, säger en abbot. ”Om du ändå vore kall eller varm!” utbrister ängeln till församlingen, ”Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun”. Steg för steg låter den troende sig berövas den första kärleken. Skatten förskingras. Oftast genom att man slutar att lyssna till och lyda den inre rösten, samvetet. Ljuset, som en gång tänts i hjärtat, flämtar allt svagare.

Hur kan vi som kristna vara tröga och likgiltiga? Aposteln talar om oss som en ny skapelse, frukten av Jesu död och uppståndelse. Själv säger Paulus att han är död för världen och världen död för honom. Med världen menar han inte Guds goda skapelse, men ett liv utan Kristus, ett liv utan mening och hopp.

Motsatsen till likgiltighet är inte att kavla upp ärmarna och spotta upp sig. Då hade den kristna kyrkan varit död för länge sedan. Det är Jesus, Guds egen Son, som sänder ut sina lärjungar att förkunna Guds rike. Att han sänder ut sjuttiotvå lärjungar betyder att det skulle spridas till alla länder. Enligt 1 Moseboken fanns det så många folk på jorden.

Varje kristen är en arbetare i Guds rikes tjänst. Men han arbetar inte på eget uppdrag eller i egen kraft. Därför uppmanar han oss att be skördens Herre att sända ut arbetare till sin skörd. Efter sin uppståndelse utgjuter han sin Ande i deras hjärtan. Genom dop och konfirmation är denna gåva ingjuten i våra hjärtan: trons, hoppets och kärlekens Ande. Med den gåvan blir det ingen motsättning mellan tröst och kamp. Vi får precis det vi behöver. Både modet att anta utmaningen, att skickas ut som lamm bland vargar, att växa och bli fullvuxna och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet, och att få just den tröst vi behöver, försmaken av den eviga trösten.

I Kristus är allt sammanfattat. Anden är både Tröstaren och den brinnande elden. Tron ger oss grunden för vårt hopp, hoppet om den slutgiltiga trösten i det himmelska Jerusalem, och kärleken som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt.

Amen.