Himlen har landat

6 Påsksöndagen

Apg 15:1-2,22-29 Upp 21:10-14,22-24a Joh 14:23-29

Himlen har landat

När detta kloster invigdes år 1991 utropade en av gratulanterna: ”Himlen har landat!” Vi hör ett liknande uttryck i dagens andra läsning, tagen ur bibelns sista bok, Uppenbarelse­bo­ken. Johannes förs av en ängel upp på ett högt berg och får se hur den heliga staden kom­mer ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Johannes får se en dimension av Kyrkan, som vi har blivit skumögda för idag, Kyrkan som något gudomligt, Kyrkan som he­lig. Det som sades om klostret, gäller än mer om Kyrkan.

När vi hör ordet Kyrka tänker vi i första hand på hennes mänskliga och jordiska sida. Om det var hela sanningen om Kyrkan då vore det både förmätet och orimligt att kalla henne helig. Men vi tror på och bekänner en helig kyrka. Det ser vi inte utan vidare. Men Johannes såg det. Kyrkan är helig därför att den har gudomligt ursprung. Johannes ser att hon kom­mer ner från himlen, från Gud. Hon är planlagd och byggd av den gudomlige arki­tekten. Kyrkan är himlen som landat på jorden.

Förvisso är det en vision som Johannes får se, den himmelska staden, där allt har full­bordats och kommit på plats, men redan kyrkan är förgården och fröet till denna full­bor­dan. Det Johannes får se hämtar sina bilder från det gamla förbundet, inte minst profeten Hese­kiel. Johannes ser en stad med tolv portar, öppna i alla fyra väderstrecken och de bär nam­nen på Israels tolv stammar. Men något nytt har kommit till, stenarna i stadsmu­ren har namn efter Lammets tolv apostlar. Det utvalda folket har vidgats till att omfatta alla folk. Vi hör i första läsningen hur det började när evangeliet togs emot i Antiokia av bröder med ”hednisk härkomst”.

Johannes ser att staden är full av ”Guds härlighet”, ett av de tyngsta orden i den heli­ga Skrift. Guds härlighet uppenbarades för Mose i den brinnande busken. Den vilade som ett moln över tabernaklet under ökenvandringen. Profeten Jesaja drabbades av den i temp­let, när äng­larna sjöng sitt trefaldiga helig och dörrtrösklarnas fästen skakade. Men samma härlighet kom över jungfrun i Nasaret. Det är den härligheten som apostlarna vitt­nar om: ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”. Det är samma härlighet som Kyrkan besjunger i den heliga eukaristin. ”Helig, helig, helig… Him­larna och jorden är fulla av din härlighet”. Den him­melska stad­en landar på altaret inför våra ögon, ”full av Guds härlighet”.

Men Johannes ser inte något tempel i staden, och han förklarar själv varför. ”Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel han och Lammet.” Här på jorden behöver vi tempel, avskilda och helgade platser, men de skall i slutstadiet bli över­flödiga. De sakramentala tecknen skall ersättas av verkligheten. Inte heller behövs sol, måne eller andra ljuskällor, ty Guds härlighet lyser och folken skall leva i detta ljus.

En liknande tanke finns i Benedictus regel – gratulanten visste vad han sade – som kallar hela klostret för Guds hus, vilket gör dess verktyg och redskap till heliga altarkärl. Hela klostret, inte bara dess kyrka, skall vara platsen för Guds härlighet och närvaro.

Samma löfte hör vi i evangeliet. Fadern och Sonen skall komma och stanna hos den som älskar Jesus och bevarar hans ord. Templet tycks flytta in i lärjungen. Aposteln Pau­lus använder ordet tempel inte bara om byggnaden, utan om varje lärjunge. ”Guds tempel är heligt”, säger han, ”och ni är det templet”.

Vi hörde i evangeliet hur de första kristna gjorde för att vara detta heliga tempel. De bevara­de Jesu ord och höll hans bud. I första läsningen ur Apostlagärningarna ser vi hur ljuset har spritt sig utöver de judiska gränserna. Det väckte den kontroversiella frågan om inte ock­så de hednakristna skulle omskäras efter Mose lag. Frågan avgjordes av de för­sam­lade apostlarna med en märklig auktoritet. De säger: ”Den helige Ande och vi har be­slu­tat.” Det var kyrkans första konciliebeslut. Anden vägledde apostlarna och därmed hela kyrkan. Hon var helig.

De kristna förstod att de behövde regel­bun­den näring för att förbli i heligheten. Därför samlades de till gudstjänst, särskilt på den dag då Herren hade uppstått. Uppenbarelse­boken kallar den för ”Herrens dag”, vår söndag. De hade fått en längtan att själva för­vand­las och bli lika honom som de tagit emot. I varje mässa hör vi de ord som Jesus sade i evangeliet: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.” Inte bara ord lämnar han kvar. Kom­munion kallar vi det, vilket betyder delaktighet.

I sådana ögonblick är människan redan vid målet. Hon tar sitt himmelska medborgar­skap i besittning. Gud i människan och människan i Gud. Allt och alla på rätt plats. I ge­men­skap med alla heliga i himlen och på jorden. Denna kommunion fortsätter när vi lever i kär­lek till varandra, när vi bär varand­ras bördor och härdar ut med egna och andras svag­heter, när vi i tålamod bär motgångar och orättvisor. När det dagliga arbetet fullgörs med rent hjärta och till Guds ära. När vi kastar oss ner i bön för att driva ut fres­telser och demoner. När vi hör på varandra utan för­domar och överbjuder varandra i in­bördes lyd­nad. Him­len landar på jorden.

Men sådana ögonblick är ofta korta. Mässan måste firas ofta och bönen får aldrig tyst­na. ”Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike.”

Därför behöver vi se vad Johannes såg, den heliga staden, som kommer ner från him­len, full av Guds härlighet. Glömmer vi det himmelska målet förlorar vi orientering och mod. Men med slutmålet för ögonen tänds hop­pet redan på den jord där him­len har lan­dat.

Amen.