4 Påsksöndagen

Apg 13:14, 43-52 Upp 7:9, 13-17 Joh 10:27-30

Förtröstan

Kapitel 10 hos Johannes ger oss bilden av Jesus som den gode herden. Några formuleringar i dagens avsnitt lyser och ljuder med särskild intensitet. Jesus säger att fåren i hans hjord ”aldrig någonsin skall gå under. Ingen skall rycka dem ur min hand.” Det sista upprepas med en snarlik formulering: ”Ingen skall rycka dem ur min Faders hand”. Det var långt ifrån riskfritt för de får som vallades i det fria. Tidigare i kapitlet har vi hört om både vilda djur och om tjuvar.

När vi tillämpar det på människan och hennes fiender, särskilt de andliga fienderna, så blir hotbilden inte mindre. Jesus talar om risken att gå vilse, om risken att avfalla från tron och gå evigt förlorad. I Fader vår uppmanar han sina lärjungar att be: ”Fräls oss ifrån ondo”. Men här talar han om motsatsen, om en yttersta trygghet. ”Ingen skall rycka fåren ur hans hand”. Den hotade kan tydligen också vara den skyddade.

Aposteln uttrycker samma trosvisshet i Romarbrevets 8:e kapitel: ”Jag är viss om att inga andemakter, varken i höjden eller i djupet skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. Är det inte fromma överord? Som dessutom kunde leda till en billig tro på att allt ändå ordnar sig? Var det inte de falska profeterna som predikade att allt stod väl till?

Billigt var det i varje fall inte. Herdens liv var ingen idyll. Han är beredd att försvara sina får och till och med betala med sitt liv. Ändå, i herdepsalmen läser vi: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” Här ger han dem löftet att de ”aldrig någonsin skall gå under”. Frågan är hur vi kan komma i besittning av denna förtröstan, som tycks starkare än alla rädslor och alla fientliga makter, inklusive döden.

Det måste handla om något mera än en teoretisk övertygelse om att Jesus och Fadern är ett. Om något mera än att bara bekänna och försvara den sanna tron. I det teologiska huvudet kan vi veta att ingenting är större än Kristi uppståndelse från de döda. Till och med att den troende tillhör en ny skapelse, ”vad Fadern har gett mig”, som Jesus säger. Bakom detta uttryck hör vi Jesu ord om att ingen kan komma till honom om inte Fadern drar honom. Tron är en gåva, en gåva av nåd. Det ger tron en helt annan fasthet än egna uppfattningar och gör den långt stadigare än känslor. Men då blir frågan desto viktigare: Hur får man denna visshet och förtröstan att tränga ner i hjärtat?

Jesus beskriver själv vägen dit, och varje hans ord är viktigt: ”Mina får lyssnar till min röst, jag känner dem och de följer mig”. Bakgrunden är herden som kallar sina får vid namn och fåren som följer den kallande rösten. De litar på den rösten, till skillnad från andra röster, som de undviker. Det är inte svårt att tillämpa detta på vår egen erfarenhet. Det pågår hela tiden i det egna samvetet. Det är en bitter men hälsosam erfarenhet, när en människa upptäcker att hon lyssnat och följt ”främmande” röster. När hon stängt till för samvetets klara röst och vänt sig till främmande eller dunkla röster och snart upptäcker att de förde vilse. I varje fall berövades människan förtröstan och trygghet.

Mina får lyssnar till min röst” – så enkelt och så avgörande. Inte enkelt i den meningen att det alltid är klart vad rösten säger. Men svårigheten att urskilja samvetets röst har ofta sin grund i tidigare olydnad och bortvändhet. Den som vänjer sig vid att avvisa samvetets röst, för honom/henne blir rösten allt svårare att uppfatta. Oron växer och friden flyr. Det avgörande är vad man gör när man upptäcker detta mönster. Om man fortsätter i halvdunklet, och blir ännu dövare, eller om man blir stilla och försöker lyssna fram den sanna rösten på nytt. Ju större oro desto större skäl att vara stilla och lyssna.

Här märker vi behovet av kyrkans vägledning, också samvetet behöver fostras, så att man lär sig skilja mellan andarna. Tills du känner igen rösten, ser vägen, och följer den. ”Mina får lyssnar och följer”. Benedictus inleder sin regel med samma maning. Ingenting får hindra dig att följa den rösten.

Då sker något. Jesus säger: ”Jag känner mina får”. Att ”känna” betyder att ha gemenskap med. ”Samvete” betyder att ”veta tillsammans” med den som gett oss samvetet. Det uppstår en ömsesidighet, en gemenskap, en enhet, som märks i frid, glädje och rättfärdighet. Det dyrbaraste en människan kan äga. Skriften är full av bilder för denna gåva, ingjuten nåd, den helige Ande, strömmar av levande vatten, Guds rike…

Gåvan måste skyddas. En munkfader säger att hjärtat behöver en portvakt, som inte släpper in vem eller vad som helst i hjärtats tempel och gör det till en rövarkula eller en marknadsplats för allt möjligt. Den vaksamheten behövs, varje dag, för att lära sig att skilja på onda och goda tankar.

Men det är aldrig för sent, så länge vi lever, att rena hjärtat och bereda det för friden. Inte minst då, när vi slappnat i vaksamhet och fallit, är det till vår tröst som Jesus påminner oss om vem som är den starkare, vem som uppstått från de döda och gett oss löftet. När vi förskräcks av de onda och destruktiva tankarna, måste vi påminnas om vem som är den starkare. Som Paulus formulerade det: ”Jag är viss om att inga andemakter, varken i höjden eller i djupet skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. Och till vår häpnad upptäcka att Herren aldrig överger den som håller fast vid honom. Det vi oftast ser först i efterhand. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”.

Det är den rösten som säger: ”Mina får lyssnar till min röst, jag känner dem och de följer mig. Aldrig någonsin skall de gå under. Ingen skall rycka dem ur min hand.”

Amen.