3 Påsksöndagen

Apg 5:27-32, 40b-41 Upp 5:11-14 Joh 21:1-19

Slutfrågan

Johannesevangeliet verkade avslutat med berättelsen om Tomas, som vi hörde i söndags. Författaren tycks summera det hela när han hänvisar till de tecken som tagits med i ”denna bok”. Ändå följer ännu ett kapitel, som ger bibelforskarna huvudbry. Men kapitlet finns där i handskrifterna. Vågar vi tänka oss att den gamle Johannes tänker efter och vill tillfoga ur sitt minne? Kapitlet har både historiskt konkreta inslag, samtidigt som det tycks rymma ett budskap också till apostlarna själva.

Berättelsen om Jesus tog inte slut. Den fördes vidare av hans Kyrka, först genom hans apostlar. Men dessa blir inte herrar i ett eget företag, utan är helt beroende av sin Herre, kallade att följa honom tätt i spåren.

Läsaren förs tillbaka till Tiberiassjön i Galileen, där det hela började, men får samtidigt en skymt av en morgon, som antyder en ny och slutlig morgon. Både början och slutet för Kyrkan, det slut då alla utvalda samlats i deras nät, de som fick uppdraget att vara människofiskare. Vi känner igen historiska konkreta inslag, samtidigt som vi anar något större och mera övergripande.

Petrus och sex av de andra apostlarna ger sig ut för att fiska. Sju är inte vilken siffra som helst. Redan det är en antydan om Kyrkan i sin helhet. Petrus är den givne ledaren.

”Men”, säger berättaren, ”den natten fick de ingenting”. Att fiska nattetid var inte ovanligt. Med hjälp av karbidlampor eller facklor som hölls ner mot vattentytan lockade man fiskarna, som drogs till ljuset. Det kunde ge stora fångster. Fiskarna fick arbeta i sitt anletes svett för att få fångsten ombord. Vi får höra, och vet från dåtida bilder, att apostlarna arbetade utan tyngande kläder, nästan nakna.

Den natten fick de ingenting.” En bild för kyrkans risk att glömma vem som är hennes Herre och bli ett eget företag som arbetar efter eget huvud och i egen kraft. Händelsen blir en spegel för kyrkan och hennes herdar. En påminnelse om vad apostlarna redan hade hört från sin Herres mun: ”Utan mig kan ni ingenting göra”. Petrus skall senare påminnas om att fåren inte är hans: ”Var en herde för mina får”.

Ändå möts de inte av förebråelser när Jesus står där på stranden, utan av en ömsint fråga: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” När de svarat som det är, får de på hans befallning att kasta ut näten igen ”på högra sidan om båten”. Vi anar den som sitter på Faderns högra sida och som vid den yttersta domen skall samla fåren på sin högra sida. Nyss har Petrus sagt: ”Jag ger mig ut och fiskar.” Nu får han göra samma sak, men i lydnad för och tro på sin Herre. Och då orkar de inte dra in näten för all fisken. Men Petrus förstår ännu inte vad det handlar om. Däremot förstår den lärjunge som Jesus älskade, han som sprang fortare till graven och som ”såg och trodde”. Han säger till Petrus, kanske viskade han: ”Det är Herren”.

När Petrus får sina ögon öppnade kan han inte vänta. Han knyter om sig ytterplagget och hoppar i vattnet. Stranden var långgrund, ett hundratal meter att vada.

De andra lärjungarna kommer efter med fångsten på släp. Ändå är det Petrus som drar nätet upp på stranden, fullt med stora fiskar, 153 stycken. Vi förstår att evangelisten vill säga något utöver det rent bokstavliga och tolkningsförsöken är många. Någon säger att det var det antal fisksorter man då kände till, och att antalet därmed syftar på alla folk. Det kan också vara Johanneisk talmystik. Det syftar då på hela antalet utvalda och återlösta. Men nätet gick inte sönder. Det blev ingen ”schism”. En vidunderlig bild för löftet till Petrus att bevara kyrkans enhet.

I några korta verser målas en bild för Guds rike som en måltid på en strand i gryningen. Fäderna ser i den stekta fisken en antydan om Jesu lidande och i brödet en antydan om det himmelska mannat. ”Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”.

Ändå saknas det något. Det handlar om Petrus. Han vigs till sitt uppdrag, tre gånger. Vilken biskopsvigning och påveinstallation! Och nu tycks han kunna svara på den avgörande frågan. Till och med på den om han älskar sin Herre ”mer än de andra”. Mer än Johannes? Aposteln Paulus skall senare säga: ”Där synden blev större, där överflödade nåden än mer”.

Om Petrus tidigare gett sig ut på eget fiskafänge, så får han nu höra att en annan skall föra honom dit han icke vill.

Men dessförinnan har han fått den avgörande frågan: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” – svaret på den frågan avgjorde inte bara kyrkans framtid då. Det är till slut den enda viktiga slutfrågan i hela kyrkans och varje lärjunges liv. Det som efterfrågas är inte om vi lyckas och har framgång, inte ens med kyrkliga eller asketiska ambitioner. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken” säger Johannes av Korset. Slutprovet är inte en hög ribba av moraliska kvalifikationer. Det enda vi får ta med oss in i evigheten är kärleken. Det är det enda som består. Men där ligger också den stora befrielsen. I kärleken till Jesus ges både skydd och iver, skydd mot anfäktelser och iver att gå vidare. Allt är samlat och koncentrerat i Jesu fråga: ”Älskar du mig?” Frågan tvingar ingen, men den väntar på vårt svar.

Amen.