2 Påsksöndagen

Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

Vägen till tro

Vi befinner oss fortfarande i Trons år. Vi har i olika sammanhang talat om vad det betyder att en människa säger: Jag tror på Gud, jag tror på Kristus. Vi har sett att tron förutsätter ett möte mellan människan och Gud. Människan söker, med förnuft och vilja, men når inte ända fram. Gud måste till slut ge henne tron som en gåva.

Dagens evangelium ger ett tydligt exempel på vägen till tro. Tomas var inte med när Jesus efter sin uppståndelse hade visat sig förlärjungarna. När dessa berättar för honom att de sett Herren blir han inte övertygad. Han nöjer sig inte med vad de andra har sett. Han vill själv se spikhålen och såret i Jesu sida. Tron är en personlig övertygelse. Det räcker inte att höra om andras tro. Inte heller att man dras till gemenskapen av andra skäl eller har allmän respekt för tro och kyrka. Tron säger: Jag tror, credo. Vi döps en i taget, som de unika individer vi är. Likaså syndar vi och skall dömas personligt. Trots vår gemensamma tro och trots vårt beroende av varandra. Varje människa har ett eget namn. Så värdefull är jag. Men Tomas kunde ännu inte säga: Jag tror.

Det betyder inte att han bara väntade. Hans tvivel betydde inte passivitet. En vecka senare var lärjungarna samlade igen och Tomas missade inte den chansen. Han sökte tron. Han ville tro. Så händer det som gör tron till en hemlighetsfull gåva. Tron är något mer än egna åsikter eller slutsatser.

Evangelisten säger att Jesus kom och stod mitt ibland de, trots att dörrarna var reglade. Evangelisten berättar vad som händer mellan Jesus och Tomas. Jesus talar till Tomas som om de var helt ensamma. Jesus tycks känna till vad Tomas har sökt och efterlyst. Han säger: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida.Tvivla inte, utan tro!” Jesus känner sin lärjunge. Det är samme Tomas som för kort tid sedan i Betania säger sig vara beredd att dö för honom. Det är den Tomas som tidigare frågat efter vägen, när Jesus talade om att gå före till Fadern. Tomas liknar Petrus. Han är ivrig och uppriktig. Kyrkan tvekar inte att berätta hur båda två svek sin Herre och ingen av dem hade tron som en självklarhet. Det är för vår skull som evangelisten berättar om Tomas tvivel. En kyrkofader säger att Tomas tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro. Själv visste Tomas att tvivel var en dödlig sjukdom. Att medvetet odla tvivel är en allvarlig synd. Men Tomas ville tro. Som den blindfödde i Johannes nionde kapitel. Han kunde inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. Samtidigt var Tomas ärlig och kunde inte säga något som stred mot hans samvete. Utan uppriktighet händer ingenting. Men något har kommit in i Tomas värld. Han har fått smak på något han inte vill förlora. För att upptäcka det måste vi flytta blicken från Tomas till Jesus.

Han tycks ha tänkt särskilt på Tomas. Han vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran av lärjungar. Han sökte efter honom som efter det förlorade fåret. Vi hör inga förebråelser. Men Tomas får inget billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det gäller också tvivelsjukan. Det är ingen moralisk atlet vi tror på. Vi har kommit till tro på kärleken, säger Johannes i ett av sina brev. När Tomas får sticka sin hand i Jesu sida, blir han helad, skyddad och omsluten. Han förstår att Herrens barmhärtighet är större än hans egen feghet. Att det inte handlar om hans egen iver och duktighet, utan om att omslutas av Herrens barmhärtighet. Tron är en gåva, en gåva som både renar, helar och nyskapar.

Tomas personliga bekännelse är samtidigt en gåva: ”Min Herre och min Gud.” Tomas vilja att tro fullbordas av den kärlek Herren visar honom. Han bekänner att Gud är i Kristus. Tomas möter Den Osynlige Guden i den Jesus som han fick se. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”Tomas såg människan (Jesus) och bekände Gud, som han inte såg”. Evangeliet om Tomas väg till tro hjälper oss som får löftet: ”Saliga är de som inte ser och dock tror.”

För oss handlar det oftast om att lyssna till och läsa Guds ord. ”Tron kommer av att höra”, säger aposteln. Vi får följa med fingret och handen över den heliga texten, lyssna med hjärtats öra. Det bereder människan för att se och förstå. ”När dina ord öppnar sig, ger de ljus.”

I det dagliga livet handlar det om att aldrig misströsta om barmhärtigheten. Varje gång vi faller uppmanas vi att återvända till barmhärtigheten. Det förutsätter bara lite ödmjukhet. Men varje gång passar Herren på att skala bort en bit av högmodet och den egna förträffligheten. Då blir det också allt svårare att döma någon annan.

Det koncentreras i den heliga eukaristin, där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.” Vi låter oss ”omslutas av Herrens barmhärtighet och omformas till barmhärtighetens sanna avbilder”.

Amen.