Skärtorsdagen

2 Mos 12:1-8,11-14  1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Vi älskar därför att han först har älskat oss

Mitt i stilla veckan lyfter Kyrkan oss ut i ljuset. Medan mörkret tätnar och korset väntar, firar hon en vit mässa i stilla jubel. Under klockklang sjunger hon Gloria och tackar för sin största gåva, den heliga eukaristin. I bävan och förundran firar hon kalkens födelsedag, det nya och eviga förbundets tecken.

Tidigare denna dag, i vårt stift redan i tisdags, har hon firat oljevigningens heliga mässa. I den mässan har också prästerna förnyat sina vigningslöften. Vi märker det i denna mässa i förbönen för prästerna. I prefationen till oljevigningsmässan sjunger kyrkan om sin Herre, som smordes med helig Ande, och hur Gud ”i sin kärleks plan bestämde att Kristi enda prästämbete skulle leva vidare i sin kyrka i alla tider. Några bland sina bröder utväljer han att genom handpåläggning och bön bli dina gåvors tjänare och förvaltare av hans heliga ämbete”.

Denna påsk gläder vi oss dessutom över vår nye påve, som redan gett så många tecken på innebörden i sin och alla prästers tjänst och ämbete, att med ödmjuk mildhet visa vägen till Faderns kärlek och förlåtelse. Gång på gång har vår påve påmint om att Fadern väntar på sina barn med öppen famn.

Så vittnar vår nuvarande påve Franciskus om vad hans företrädare Benedictus så grundligt undervisat om. I sin utläggning av dagens evangelium skriver Benedictus: ”Vi måste låta oss bli nersänkta i Herrens barmhärtighet.” Han uppmanar oss att ”Ta avsked från heroismen i våra egna gärningar och lära oss lärjungens ödmjukhet. Inte svinga oss upp till Guds höjd, utan i ödmjukt tjänande långsamt låta oss omformas till Guds sanna avbild.”

Det nya budet är nytt därför att det får sin kraft från Herrens egen Ande. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”. Det är bara genom hans ständiga förlåtelse som vi kan leva i kärleken. Petrus förstod det inte när Jesus tvättade hans fötter. ”Ingalunda skall du tvätta mina fötter,” är hans spontana reaktion. Först senare förstår han det, när han bittert insett djupet av sin egen svaghet och låtit sig sänkas ner i och omformas av Herrens barmhärtighet.

Det ”exempel” som Herren ger oss genom att tvätta sina lärjungars fötter är inte främst ett moraliskt bud. Teologin har kallat det ett ”sakrament” i vid mening, en påminnelse om den vidunderliga gåva han ger oss genom sin påsk och som vi firar i det nya förbundets eviga offer, den heliga eukaristin. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”.

Amen.