Palmsöndagen

Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Luk 22:14-23:56

Inledningsord när kvistarna välsignas

Vi går in i stilla veckan. Vi följer vår Herre på hans lidandes väg. Men vid intåget i Jerusalem öppnar sig en springa i lidandets mur. En glipa, där ljuset från uppståndelsen redan tränger igenom. Folket ser honom som botat de sjuka, mättat de hungriga, förlåtit syndarna och gett de modlösa hopp. De stämmer upp den messianska kungssången ur Psaltaren 118. Hosiannaropen bryter igenom, trots att de snart skall ersättas av andra rop. Intåget föregriper hans seger, innan mörkret tätnar. Låt oss be att det ljuset tänds i oss redan i lidandet och mörkret.

De välsignade kvistarna tas med hem och placeras vid ett kors eller en ikon.

Efter evangeliet (Luk 19:29-40)

Hosiannaropen väcker motstånd hos mörkrets makter. Man försöker få tyst på sången. Då säger Jesus: ”Jag säger er att om lärjungarna tiger, kommer stenarna att ropa.” Till och med snön vet vad påsken handlar om. ”Prisa Herren blixt och hagel, snö och dimma, du stormvind som gör vad han befaller.” Hela universum känner igen sin Herre. Men endast människan, skapelsens krona, kan ge ord åt tillbedjan, hon som är skapad för att med insikt och vilja tillbe och lovsjunga.

Men våra hjärtan är ofta kalla som snö och hårda som sten. De har släppt in mörkrets makter. Det är våra hjärtan som behöver renas, värmas och vidgas av den gudomliga nåden. Låt oss följa Kristus på hans lidandes väg så att våra hjärtan blir upplysta av påskens strålande ljus och glödande värme.

Lidandets triumf (Luk 22:14-23:56)

Det kan upplevas som en motsättning mellan intågets triumf och lidandet, men evangelisten Lukas låter triumfen lysa igenom också när han berättar om lidandet, ett stråk av mildhet och empati. Vår nye påve, Franciskus, talade i sin installationsmässa om behovet av ”tenderness”, av ömhet i umgänget med varandra och med hela skapelsen.

Det är Lukas som berättar om Jesu förbön för Petrus: ”Jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.” Samme Lukas berättar om Simon från Kyrene, som får bära korset efter Jesus. En bild för lärjungens villkor. Att bära sitt kors, men göra det i Jesu fotspår. Alldeles efter honom. Det gör skillnad. När vi förenar våra lidande och motgångar med Jesu lidande, får de inte sista ordet.

Lukas berättar om de många som följde med på korsvandringen. Inte minst sörjande kvinnor. Jesus säger till dem: ”Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.” Då ändrar gråten karaktär. Från bedrövelsens och självömkans tårar till den sorg som leder till bot och bättring, och till medlidande med andra i deras nöd. Den sorgen kallar Jesus salig. Paulus säger att han bär med sig den död som Jesus fick lida, men så fortsätter han: ”för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp”.

Lukas berättar om Jesus förbön för sina bödlar. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Inte ens tortyren får sista ordet. Här skymtar en makt som är starkare. Vi får del av den, när vi förlåter och ber för våra fiender.

Det är Lukas som berättar om den botfärdige rövaren och hans bön: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Han får det förunderliga löftet: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Ljuset lyser redan ”idag”, redan från korset.

Folket som jublade vid intåget hade rätt. Kyrkan sjunger i en hymn: Från korsets träd regerar Gud.

Amen.