2 Söndagen under året

Jes 62:1-5 1 Kor 12:4-11 Joh 2:1-11

Och hans lärjungar trodde på honom

Vilket bröllop! Idag görs bröllop ofta till stora händelser, med oväntade inslag och stora konstnader, men vilket bröllop kan överglänsa det som firades i Kana i Galileen? Ändå slutar inte berättelsen med att berätta vilket ”lyckat” eller märkligt bröllop som ägt rum, inte ens att det skett ett fantastiskt underverk. Evangelisten avslutar sin berättelse med att säga: ”Så gjorde Jesus det första av sina tecken, och hans lärjungar trodde på honom”. I det föregående kapitlet har de första lärjungarna funnit vägen till Jesus och följt honom. Här står det att de ”trodde på honom”. Det som skedde i Kana öppnade deras ögon.

Evangeliets inledning, Johannesprologen, har redan föregripit det. Ordet som var i begynnelsen hos Gud, det Ord genom vilket allting blivit till, det Ordet har blivit människa. Redan i prologen säger evangelisten att de ”såg” hans härlighet, ”en härlighet som den ende sonen får av sin fader”. Ordet kommer inte som en blixt från klar himmel. Det är förberett genom det Gamla förbundet, och här når det sin fullbordan. ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Änglarna förkunnade det för herdarna den första julnatten: ”Han är Messias Herren”. Hela Johannesevangeliet vill väcka denna tro, tron på Ordet som blivit människa. Därför berättar Johannes om sju underverk, som han kallar ”tecken”. Bröllopet i Kana är det första av dessa, ett tecken som bar frukt. Lärjungarna ”trodde på honom”. – Hur öppnades deras ögon? Kyrkan firar fortfarande trons år. Hur hjälper oss evangeliet till tro och hur kan tron få nytt liv?

Evangeliet berättar om ett bröllop som samtidigt innehåller något högst annorlunda. Redan ett bröllop var en stor fest. Det engagerade hela byn och höll på en hel vecka. I de flesta kulturer är bröllop den största av alla fester. Men här anas något ännu större. Brud och brudgum nämns inte ens vid namn. Det pekar utöver det konkreta brudparet. Normalt är det brudgummen som bjuder på vinet. Här det Jesus som står för vinet. Bröllopet i Kana är ett messianskt tecken. Profeterna hade talat om att hela folket skulle förenas med Gud som bruden med sin brudgum.

Jesu mor var där. Messias har blivit verklig människa. Han har en mor. Samtidigt markerar Jesus en gräns mot henne, när hon gör honom uppmärksam på att vinet har tagit slut. Hans svar låter bryskt, men har en djupare mening. Man anar samma medvetenhet som när tolvåringen stannade kvar i templet och hans föräldrar fick leta efter honom: ”Visste ni inte att jag måste vara där min Fader är?” Han står helt i tjänst för sin himmelske Faders vilja.

Ändå reduceras inte Maria bara till Jesu biologiska mor. Som sådan hade hon kunnat försvinna ur blickfältet. Men Johannes berättar om Maria och om hennes råd till tjänarna. Maria för händelsen vidare. Själv fortsätter hon att tyst säga: ”Må det ske mig efter ditt ord”.

Johannes berättar om de sex stenkrukorna, och nämner att de användes vid judarnas reningsceremonier. Det är dessa stenkrukor som fylls med vatten som förvandlas till vin. Så ser tecknet ut. Lärjungarna kände till den judiska bakgrunden och ser vad som händer. Deras förnuft och hjärtan vidgas. De öppnar sig för den gåva som ges dem. De ser och tror.

Det står att Jesus uppenbarade sin härlighet. Mose lag var Guds stora gåva till sitt folk. Men här antyds det som är ännu större. Och detta nya kännetecknas av fullhet och överflöd. ”Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd”. I ett senare kapitel säger Jesus: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”. Bröllopsvärden i Kana uttrycker denna sanning, utan att själv förstå det, när han frågar brudgummen varför denne sparat det bästa vinet till sist. Hela Nya Testamentet vittnar om detta. ”Det gamla är förbi, något nytt har kommit”. Sjuka får hälsan, hungriga mättas, betryckta upprättas, syndare får förlåtelse, åt de bedrövade ges glädje. ”Ingen har talat som den mannen talar.” Men än mer: han öppnar människors ögon och ger dem trons gåva. Han får människor att sälja allt de äger och ge åt de fattiga, att gå från kraft till kraft och bekräfta löftet att ingenting skall fattas dem. Han får människor att med glädje härda ut i bedrövelse och trångmål, att sjunga lovsånger när de sitter i fängelse och med aposteln säga: ”Vi har ingenting, men äger allt”.

Detta ”bröllop” mitt i vardagens enahanda, detta överflöd mitt i yttre fattigdom, denna skatt i våra jordiska lerkärl, är vad vinundret i Kana vittnar om, begynnelsen av en ny skapelse. Vinet som gläder människans hjärta. Guds egen kärlek, när han ger oss sin älskade Son och utgjuter sin kärlek i våra hjärtan genom att ge oss sin helige Ande, den Ande som beskrivs som ett saligt ”rus”. Vinundret i Kana pekar mot mässans kalk, den eukaristiska bägare som flödar över på kyrkans altare. Den ström av nåd, vars flöden ger glädje åt Guds stad och som aldrig skall ta slut. Hieronymus svara på den spydiga frågan om gästerna drack upp allt vinet i Kana: ”Nej, det dricker vi alla fortfarande av”. Bröllopet i Kana pekar ut över sig själv mot det stora bröllopet mellan Kristus och hans brud, den heliga kyrkan. Bruden nämns inte av evangelisten. Bruden, det är vi. Kallade att förenas med Kristus, att besvara hans kärlek. ”Min vän är min och jag är hans”. ”Saliga de som är kallade till Lammets bröllopsmåltid”.

Men varför märker vi så lite av detta överflöd av nåd och glädje i våra egna liv? – Evangeliet visar på konkreta hjälpare som bereder väg till överflödet. Jesus hade medhjälpare. Dels sin moder, dels tjänarna. Maria spelar en diskret men viktig roll. Hon bär fram nöden till sin son. Det är en bild för hennes förblivande roll i kyrkans liv. Hon står mellan människors nöd och sin Sons gudomliga resurser. Hon bär fram människors brist till sin gudomlige son. Därför ber vi om hennes förbön. ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund”. Hur skulle hennes son kunna motstå en sådan bön? – Samtidigt antyds i Jesu svar att det kan ta sin tid. Vår tid stämmer inte alltid med Guds. ”Min tid är ännu inte kommen”, säger Jesus. Först i efterhand förstår vi att Gud alltid handlar i rätt ögonblick.

Men hon ger också ett råd till tjänarna: ”Gör det han säger åt er”. Det är ett gott råd, som givit henne titeln: ”De goda rådens moder”. Och tjänarna lyder. De följer hennes råd. De fyller krukorna ända till brädden. Inte bara till hälften eller till 95 procent, utan ”till brädden”, trots att det var en avsevärd kvantitet. Den helige Bernhard säger att den 6:e krukan, fylld till brädden, är trons lydnad, utan fusk och knotande.

Vi har sagt under höstens trossamtal att tron engagerar inte bara förnuftet, utan också viljan, viljan att följa Jesus, att omvända sig och att lyda. Det står i Benedictus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt eller knotande, utan med glädje. Hela regeln kulminerar i kapitlet om den goda ivern, som bröderna skall öva med glödande kärlek. En munkfader lär oss att vi inte bara skall avvisa lasterna och öva dygderna. Vi måste hata lasten och älska dygden och det goda. Det är då korset förvandlas till ett milt ok. Först då går vi över från lagen till nåden. Tron tar oss i besittning. Vi får vin att dricka i stället för vatten. Hjärtat vidgar sig och vi kan löpa vidare i kärlekens outsägliga sötma. Då lever vi inte längre i rädsla, eftersom kärleken driver ut räddhågan och dygden blir vår lust och glädje. När vi ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. Lärjungarna vittnar om denna väg. Den började med att de trodde på honom.

Amen.