Två änkors exempel

32 Söndagen under året

1 Kung 17:10-16 Heb 9:24-28 Mark 12:38-44

Två änkors exempel

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena från Sarefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men det som hände dem har något att berätta.

Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna torkade ut och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.” Profeten Elia får se henne och ber henne hämta lite vatten åt honom och ge honom en bit bröd. Hon berättar hur läget är. – Då ställs hon på prov av profeten. ”Var inte rädd. Gör som du har sagt, men baka först en en liten brödkaka åt mig och kom hit med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son.” Så ger han henne ett löfte: ”Så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.”

Det var ett prov, ett trosprov. Hon skulle först baka bröd åt profeten och därefter åt sig själv och sin son. Varför skulle hon baka först åt profeten? Hon hade kunnat tvivla och ställa frågor. Kunde hon lita på hans ord? Hon hade ingen annan garanti än hans löfte. Vi får inte veta vad som rör sig i hennes inre. Det står bara: ”Då gav hon sig iväg och gjorde som Elia hade sagt.” Hon litade på det löfte hon hade fått. Hon lyssnade på profetens ord och fullföljde det i handling. Så gör tron. Aposteln talar om trons lydnad, utan ”om” och ”men”. Utan krav på extra garantier eller särskilda tecken. Det är trons tillit och förtröstan. Änkan i Sarefat ger oss ett exempel på vad tro är, vi som nästan två tusen år senare på nytt försöker lära oss vad tro är.

Det är inte svårt att tänka in oss själva i en liknande situation. Vi har gjort vad förnuft och klokhet kräver. Vi har hört många predikningar och kanske har läst böcker om bön och det andliga livet, men glömt att trons ABC är att be och handla i tro. Varje lärjunge kommer i lägen där alla resurser och krafter och möjligheter tycks uttömda. Mjölet i krukan är på väg att ta slut. Alla vägar tycks stängda. Döden närmar sig. Så hör vi ett ord, vi läser det eller det förmedlas av någon. Vi har kanske hört det förut. Den högmodige menar sig redan veta och hör ingenting. Men för änkan i Sarefat var ordet något helt nytt. Var inte rädd, sade profeten. Tro på mig, säger Jesus. Handla i tro, utan annat stöd än det ord du hör. Mjölet i krukan skall inte ta slut. Herren är din herde, ingenting skall fattas dig! Var stilla inför Herren, förtrösta på honom!

Vi har hört orden många gånger, men inte varit totalt beroende av dem. Det fanns också annat att lita på. Nu är allt detta andra på väg att ta slut. Nu hänger allt på ett enda ord. På ett enda löfte.

Benedictus berättar om en besvärlig medbroder. Abboten har försökt alla upptänkliga medel och metoder, både de milda och de stränga, men ingenting har hjälpt. Då satsar han allt på bönen, och bara på den, så att ”Herren, som förmår allt, ska ge hälsa åt den sjuke brodern”. Änkan i Sarefat gjorde som profeten hade sagt. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte.

Vår andra änka kommer till templet i Jerusalem för att bära fram ett offer till Gud. Det såg inte mycket ut för omvärlden, två kopparslantar, den minsta myntenheten bland judarna; ”några ören”, säger vår översättning. I jämförelse med de rikas offer var det ingenting, men Jesus säger att hon gav mer alla de andra. Dessa gav av sitt överflöd, men hon gav allt hon ägde, allt hon hade att leva av. Hon hade kunnat behålla den ena av de två slantarna för dagens behov, men hon behåller ingenting för egen del. Hennes hjärta är enfaldigt. Ändå är hon inte dum. Hennes offer är ingen impulshandling. Hon har, som aposteln säger, ”beslutat i sitt hjärta”, och bär fram sin gåva utan beräkningar, med en enkel och odelad tro.

En första tröst är att Gud inte begär något annat av oss än det vi har. Änkan gav ”i sin fattigdom”, hon bar fram sitt armod. Vi behöver inte vänta tills vi har något stort och pampigt att bära fram. Ingen behöver säga: Jag är för dålig. Änkan hade ju kunnat stanna hemma och tänka: Jag har ingenting att komma med. Jag passar inte bland de fromma. Fienden viskar sådant i våra hjärtan ibland, med bibelcitat och allt: ”Det finns ingen räddning för henne hos Gud”.

Vi är aldrig så fattiga och kraftlösa att vi inte kan bära fram det vi har, även om det bara är en brist, ett rop eller den enklaste bön. Kanske bara en bekännelse av samma gamla synder som tidigare. Publikanen i templet hade bara en bön att komma med: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Det utmanande är att vi får och måste bära fram det, utan förbehåll, allt vi har. Offra den tro och den vilja vi ändå har, också när allt bara känns som en brist och en fattigdom. Och beslutsamt avvisa den murkna vällusten i att förkasta och utesluta oss själva. Vem är fattigare än de två änkorna?

Mellan dessa två änkor hörde vi ett stycke ur Hebreerbrevet. Där talas om översteprästen i Jerusalems tempel. Varje år bar han fram blodet från de offrade djuren. Som kontrast till dessa årligen upprepade offer berättas om Jesu offer. Han har burit fram sitt offer ”en gång för alla”. Han bar inte fram det som inte var hans eget, han offrade sig själv. Han gick inte in i ett tempel byggt av människohand och ”bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.” Det är den handling som förvandlat historien. Som öppnat porten för alla svaga, fattiga, tvivlande och vacklande människor. Änkan i Sarefat och änkan i templet hade inte kunskap om detta. Änkan i templet hade kanske hört om änkan i Sarefat. Och änkan i Sarefat har vi fått som exempel på den trons beredskap och längtan som finns i varje människas innersta.

I varje mässa firar vi detta mysterium, detta märkliga utbyte. Vi bär fram brödet och vinet som uttryck för oss själva och vår egen överlåtelse. Varje kommunikant lägger sin oblat på fatet/patenen vid kyrkans port. Men den oblat vi tar emot i kommunionen är vida värdefullare än den vi bar fram. Gud frågar efter vår tro och vår överlåtelse, men inte för att beröva oss något, utan för att göra oss rika, för att han älskar oss och vill ge oss offret och gåvan av sig själv, sin egen älskade Son. Det enda Gud begär av oss är att vi litar på honom och handlar därefter.

Hela det kristna livet är en skola i denna konst, konsten att finna den kruka vars kraft inte tryter. De båda änkornas exempel visar att ingen är utesluten från denna väg. Därför bär vi nu fram vår tro och oss själva och tackar Gud för löftet att i svagheten blir kraften störst.

Amen.